På konfirmandernas första dagboksblad ber vi dem skriva ner 5 saker som de inte kan leva utan, 5 saker som får dem att skratta samt 5 saker som de gör allra helst. Med den här övningen vill vi ge konfirmanderna möjlighet att lära känna sig själva och också möjlighet att inse hur mycket det finns att vara tacksam över. Familjen, vännerna och att få sova kommer högt på konfirmandernas 5 i topp-listor. Det gör också tv:n, datorn och maten.
Livet är fullt av gåvor och möjligheter. Gåvor som vi fått av Gud och idag vill helgdagens tema och bibeltexter uppmana oss att förvalta Guds gåvor på ett trofast och ansvarsfullt sätt. En del av Guds gåvor är saker och egendom, medan andra gåvor är sådant som vänner, familj, vila, kreativitet, förälskelse, nyfikenhet. Kanske vi kan kalla sakerna och ägodelarna för vår värdsliga egendom och de andra gåvorna för himmelska skatter?
Dagens bibeltexter ger oss några ledtrådar till hur vi ska handla för att vara trofasta förvaltare.
För det första skall vi ge all ära åt Gud. Vi ska förströsta på honom och tacka honom för hans godhet och nåd. Vi ska förhärliga Gud och inte upphöja oss själva. Den värdsliga egendom som vi har fått på vår lott att förvalta är i första hand Guds och vi bör fråga oss vad som är Guds vilja med den. Vad kan vi göra med vår egendom för att förhärliga Gud, för att hans rikes skall komma? Samma sak gäller för våra himmelska skatter. Hur kan vi använda våra resurser, våra personlighetsdrag, vår tid för att Guds vilja skall ske?
För det andra skall vi träna oss i godhet och sanning eller med andra ord i kärlek till nästan. I ordspråksboken läste vi att vi ska att binda godheten och sanningen kring vår hals och skriva dem på vårt hjärtas tavla. I texten från första petribrevet uppmanas vi att älska varandra, att tjäna varandra och att vara gästfria mot varandra. Utan att knota.
För en del människor verkar godheten vara medfödd och självklar. Ögonen lyser av medmänsklighet och empati. Men för de flesta människor krävs träning och daglig påminnelse om att jaget inte alltid ska komma före duet. Kanske man kan träna med hjälp av av den andra röda kärlekspärlan i frälsarkransen eller genom att använda sig av aftonbönens möjlighet till självprövning? Och på så sätt bli en mera kärleksfull och generösare människa? En som inte alltid söker sitt.
Hur oerhört svårt är inte det här? Vi lever i en värld där vi uppmuntras på alla sätt och vis att hänge oss till navelskåderi och självförverkling. Istället för att ge tid åt den som behöver oss använder vi tid åt fåfänga och ytliga nöjen. Istället för att dela med oss till andra köper vi mera saker åt oss själva. Det är så lätt att tala om att vara generös, givmild och frikostig men när det kommer till kritan är vi ändå inte beredda att dela med oss av det vi har, varken av våra värdsliga egendomar eller av våra himmelska skatter.
För det tredje skall vi handla klokt med våra tillgångar och våra förutsättningar så att vi tjänar Gud och vår nästa. Och det är väl huvudpoängen i dagens svårbegripliga evangelietext. Vi ska naturligtvis inte handla med samma måttstock som den ohederliga förvaltaren i liknelsen men vi ska också som han vara kloka och förutseende inför framtiden. Han handlade klokt enligt sin måttstock medan vi, som är ljusets barn, ska handla klokt efter vår måttstock. Och i en kristen människans måttstock ingår inte själviskhet, lurendrejeri och lögner utan generositet, rättvisa och ärlighet.
Vi ska tänka på framtiden och handla klokt idag. I sin andaktsbok ”För Dig” ger biskop emeritus Erik Vikström några exempel på människor som tar lärdom av budskapet i Jesu liknelse och det är, enligt honom, de som idag ägnar sig åt missionen och utlandshjälpen, de som satsar på skogsplanering och på att utveckla alternativa energikällor samt de som stannar upp och tar sig en funderare på hur man skall använda resten av sitt eget liv.
Sammanfattningsvis uppmuntras vi idag till att stanna upp och fundera över vårt liv och vår framtid. Hur skall vi leva klokt och förutseende? Hur kan vi bli godare och sannare? Hur kan vi träna oss i att inte söka vårt utan att istället söka andras? Hur kan vi bli trofasta förvaltare av Guds gåvor?
En som tränar till att bli världsbäst eller europabäst i en individuell idrottsgren behöver följande: Han eller hon måste vara beredd på att sätta idrotten fram om allt annat. Tveklöst och helhjärtat. Utan men. Det här betyder att idrottaren måste skapa optimala möjligheter för sin träning och vara beredd att offra tid, energi och en hel del smärta för att nå sina mål. Men det betyder också att idrottaren måste ge sig tid för vila och rekreation. Utan vila och rekreation kan idrottaren inte prestera optimalt. Vilan och rekreationen bör vara sådant som är roligt och avkopplande.
Om man som kristen vill bli en trofast förvaltare av Guds gåvor behöver man följa samma regler som idrottaren. Man behöver vara beredd att offra tid, energi och en hel del smärta för det. Men för att kunna bli en bra förvaltare behöver man också ta sig tid för vila och rekreation. Och det här är inte frivilligt utan livsnödvändigt.
Det här är Jesu buskap till oss. Å ena sidan lär oss kristendom självprövning och ansvarstagande. Älska din nästa. Vänd den högra kinden till. Ge mat åt de hungriga, kläder åt de nakna. Men å andra sidan lär oss kristendomen bekymmerslöshet och frid. Ser vi inte hur livet, eller Gud, pulserar genom skapelsen och håller allting upp, blommorna, fåglarna och oss människor? Livet är ingenting vi åstadkommer. Det kommer till oss andetag efter andetag utan att vi själva kan prestera eller förtjäna det. Livet är en gåva, nåd. Att överlämna sig åt nåden är att vila i att vi är utvalda och älskade, att vi inte behöver föröka förtjäna det liv och den kärlek som vi redan har fått.
Det finns en stor skillnad mellan elitidrottaren och en förvaltare av Guds gåvor och den är att elitidrottaren har bara ett visst antal tävlingar och ett begränsat antal år på att prestera optimalt medan förvaltaren har oändligt med möjligheter och hela livet eller kanske till och med en evighet på sig. Herrens nåd är var morgon ny. Amen.
