måndag 23 augusti 2010

Den gode herden

Jag håller som bäst på och gör en exegetisk textinterpretation av perikopen Joh. 10:11-16. Texten handlar om den gode herden som ger sitt liv för fåren och analysen är för en kurs i pastoralutbildningen. Har du några tankar om den texten?

Just nu översätter jag texten från grekiska till svenska och det är så kul! Det här har jag saknat. Visst har bibelgrekiskan rostat sedan studietiden men vi höll på så länge med textkurserna att en del sitter kvar i ryggmärgen. Kanske man borde ta de otaliga uppmaningarna som man fått under årens lopp på allvar och börja läsa Nya testamentet oftare (varför inte varje dag?) på koinégrekiska? Några verser per gång skulle räcka.

När textinterpretationen är klar sätter jag in den här på bloggen.

fredag 20 augusti 2010

Andrum - Jag har en dröm

Jag har en dröm om en Kristuscentrerad kyrka. En kyrka som är lika radikal och brinnande som Herren Jesus Kristus själv. En kyrka som förkunnar Guds kärleksevangelium och som är tydlig och berörande i sitt budskap.

Jag har en dröm om en gudstjänstcentrerad kyrka. En kyrka som i första hand är en gudstjänstfirande gemenskap och som efter högmässan sänder ut oss i vardagen för att tjäna Herren med glädje. Hemma, på jobbet, bland vänner, i mötet med främlingen på gatan.

Jag har en dröm om en kyrka där framgång inte mäts i medlemsantal, antal gudstjänstbesökare, ståtliga kyrkobyggnader eller vackert genomförda gudstjänster utan i kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. En kyrka som törstar efter andens gåvor.

Jag har en dröm om en kyrka som har sitt hem i himlen men som står stadigt med fötterna på jorden. En kyrka som söker sin kraft från Gud och Guds ord men som inte är främmande för allt vad livet är utan som vågar kavla upp ärmarna och tjäna sina nästa.

Jag har en dröm om en kyrka som älskar. En kyrka som inte jagar medlemmar och världslig berömmelse utan sätter tid och resurser på att tjäna Gud och sin nästa. En kyrka som går i Kristi fotspår och besöker fängelser, lyssnar på vilsna och trötta själar, ber för sjuka, ger mat, kläder och husrum åt fattiga. En kyrka som lever som den barmhärtige samariern som stannar upp och plåstrar om.

Jag har en dröm om en kyrka och en mänsklighet som inte enbart ger av sitt överflöd utan, som den fattiga änkan, ger allt hon har och är.

Jag har en dröm om en kyrka som vågar. Vågar vara motståndskraft och motkultur mot egocentrism, stress, konsumtionshysteri, exploatering av Moder jord och fattiga människor i utvecklingsländer.

Jag har en dröm om en kyrka som inte dömer, inte diskriminerar, inte stöter bort. En kyrka som har ett varmt och välkomnande ansikte och ett passionerat hjärta.

Jag har en dröm om en kyrka med en kyrklig debatt där vi inte dömer och trycker ner utan där vi visionerar om hur vi ska dela med oss och bygga upp. En kyrka och en debatt där det inte spelar någon roll om man är man eller kvinna, liberal eller konservativ, troende eller tvivlare.

Jag har en dröm om en kyrka där karismatiker, högkyrkliga, folkkyrkliga, lågkyrkliga, heavydiggare, tondöva, lovsångsdansare, stillsamma och energiska kan få möta Gud med sina gåvor och på sitt sätt.

Jag har en dröm om en enad Kristi kyrka. En kyrka där vi alla kan mötas kring samma altarbord. Och konkret bli en enda kropp, ett enda bröd, en enda mänsklighet.

Delar du samma dröm?

torsdag 19 augusti 2010

Andrum nummer 3

Nu kan man lyssna på mitt sista andrum för den här sommaren på arenan. Texten kommer hit på bloggen när jag har tillgång till den. Andakten börjar mitt i den första meningen på arenan. Jag hoppas hela hördes i radion i morse. Jag har en dröm om en...

tisdag 3 augusti 2010

Andens snöre

Eftersom det inte går att lyssna på arenan utanför Finlands gränser sätter jag in texten till dagens andrum här. KCSA hade valt att byta namn på andakten till "Ett slags rättsnöre" men det ursprungliga namnet är "andens snöre".

Andliga övningar är övningar som tränar insidan. Precis som kroppen behöver tränas för att må bra tror jag också insidan behöver det.

När du tvivlar på Gud och har svårt att tro kan du göra en andlig övning. För den här övningen behöver du ett snöre. Snöret skall vara mellan 30-50cm långt. Föreställ dig att snöret är en bild av ditt liv, en slags livslinje. I ena ändan föds du och när du kommer till andra ändan av snöret har du kommit till dagens datum.

När du håller snöret i din hand kan du tänka tillbaka på ditt liv. Under vilka perioder eller under vilka tillfällen i livet har du känt Guds närvaro på ett alldeles särskilt sätt? För varje sådant tillfälle kan du knyta en knut på livslinjesnöret.

Snöret kan du sedan spara och ta fram vid stunder av tvivel. Eller varför inte göra övningen med en vän och så kan ni berätta för varandra om era andliga erfarenheter.

På mitt snöre finns ett tiotal knutar. Idag vill dela med mig av tre av dem.

Den första knuten symboliserar mitt dop. Jag döptes den 10 oktober 1976 i Kronoby kyrka. Mina föräldrar hade valt namnet Mia Helena Bäck och bar fram mig till dopet för att tacka och be om välsignelse. Gud kallade mig till sitt barn och gav mig Anden och ett frö av tro som gåva.

Den andra knuten kommer från dagklubben med tant Karin. Jag var fyra år gammal och en dag fick vi i uppgift att göra en bönetavla. Den här bönetavlan bestod av ett papper med två böner som vi limmade fast på en bit kartong. Runt bönerna klistrade vi fast blommor av ihopskrynklat silkespapper och Tant Karin satte fast ett snöre som man kunde hänga upp tavlan i. På tavlan fanns en morgonbön och en aftonbön.

Stolt visade jag tavlan för mamma när jag kom hem. Vi hängde upp den brevid min säng i rummet som jag delade med min lillebror. Den dagen började vi be aftonbön tillsammans. Mamma, lillebror och jag. Aftonbönen blev en helig stund och det kändes som om jag vaggades till sömns i Guds trygga famn.

Aftonbönen löd så här: [Vet du] Gud, nu vill jag sova. Sova riktigt gott. Dagen var så lång och rolig. Tack för hela dan jag fått. Amen. Vi bad den på svenska och på teckenspråk.

När min lillebror fyllde sex år hyrde vi för första gången en videokamera. Vi filmade födelsedagskalaset och mina föräldrar ville föreviga alla sina barn och önskade att vi skulle uppträda med något framför kameran. Mina tonåriga syskon totalvägrade men jag sjöng glatt en sång. När min lillebror skulle framträda framför kameran tecknade han just den aftonbönen som vi tillsammans bett i flera år. Så viktig hade den blivit för oss. Filmen finns kvar än idag.

Den tredje och sista knuten kommer från en religionstimme i lågstadiet. Det var på första eller andra klass och vi hade bön som tema. Vi fick läsa olika böner och limmade in dem i övningshäftet. Till min glädje hittade jag vår högt älskade aftonbön och det visade sig att den var en vers ur en längre aftonbön. Bönen hade ett namn. Den hette ”Mias aftonbön”. Den hade mitt namn! Jag var 7 eller 8 år gammal och jag visste att Gud fanns.

Andrum om andens snöre

Nu kan man lyssna till mitt andra andrum på arenan för den här sommaren. Andakten är en fortsättning på en andakt som jag höll förra året.

söndag 1 augusti 2010

Predikan på 10 sön e pingst

På konfirmandernas första dagboksblad ber vi dem skriva ner 5 saker som de inte kan leva utan, 5 saker som får dem att skratta samt 5 saker som de gör allra helst. Med den här övningen vill vi ge konfirmanderna möjlighet att lära känna sig själva och också möjlighet att inse hur mycket det finns att vara tacksam över. Familjen, vännerna och att få sova kommer högt på konfirmandernas 5 i topp-listor. Det gör också tv:n, datorn och maten.

Livet är fullt av gåvor och möjligheter. Gåvor som vi fått av Gud och idag vill helgdagens tema och bibeltexter uppmana oss att förvalta Guds gåvor på ett trofast och ansvarsfullt sätt. En del av Guds gåvor är saker och egendom, medan andra gåvor är sådant som vänner, familj, vila, kreativitet, förälskelse, nyfikenhet. Kanske vi kan kalla sakerna och ägodelarna för vår värdsliga egendom och de andra gåvorna för himmelska skatter?

Dagens bibeltexter ger oss några ledtrådar till hur vi ska handla för att vara trofasta förvaltare.

För det första skall vi ge all ära åt Gud. Vi ska förströsta på honom och tacka honom för hans godhet och nåd. Vi ska förhärliga Gud och inte upphöja oss själva. Den värdsliga egendom som vi har fått på vår lott att förvalta är i första hand Guds och vi bör fråga oss vad som är Guds vilja med den. Vad kan vi göra med vår egendom för att förhärliga Gud, för att hans rikes skall komma? Samma sak gäller för våra himmelska skatter. Hur kan vi använda våra resurser, våra personlighetsdrag, vår tid för att Guds vilja skall ske?

För det andra skall vi träna oss i godhet och sanning eller med andra ord i kärlek till nästan. I ordspråksboken läste vi att vi ska att binda godheten och sanningen kring vår hals och skriva dem på vårt hjärtas tavla. I texten från första petribrevet uppmanas vi att älska varandra, att tjäna varandra och att vara gästfria mot varandra. Utan att knota.

För en del människor verkar godheten vara medfödd och självklar. Ögonen lyser av medmänsklighet och empati. Men för de flesta människor krävs träning och daglig påminnelse om att jaget inte alltid ska komma före duet. Kanske man kan träna med hjälp av av den andra röda kärlekspärlan i frälsarkransen eller genom att använda sig av aftonbönens möjlighet till självprövning? Och på så sätt bli en mera kärleksfull och generösare människa? En som inte alltid söker sitt.

Hur oerhört svårt är inte det här? Vi lever i en värld där vi uppmuntras på alla sätt och vis att hänge oss till navelskåderi och självförverkling. Istället för att ge tid åt den som behöver oss använder vi tid åt fåfänga och ytliga nöjen. Istället för att dela med oss till andra köper vi mera saker åt oss själva. Det är så lätt att tala om att vara generös, givmild och frikostig men när det kommer till kritan är vi ändå inte beredda att dela med oss av det vi har, varken av våra värdsliga egendomar eller av våra himmelska skatter.

För det tredje skall vi handla klokt med våra tillgångar och våra förutsättningar så att vi tjänar Gud och vår nästa. Och det är väl huvudpoängen i dagens svårbegripliga evangelietext. Vi ska naturligtvis inte handla med samma måttstock som den ohederliga förvaltaren i liknelsen men vi ska också som han vara kloka och förutseende inför framtiden. Han handlade klokt enligt sin måttstock medan vi, som är ljusets barn, ska handla klokt efter vår måttstock. Och i en kristen människans måttstock ingår inte själviskhet, lurendrejeri och lögner utan generositet, rättvisa och ärlighet.

Vi ska tänka på framtiden och handla klokt idag. I sin andaktsbok ”För Dig” ger biskop emeritus Erik Vikström några exempel på människor som tar lärdom av budskapet i Jesu liknelse och det är, enligt honom, de som idag ägnar sig åt missionen och utlandshjälpen, de som satsar på skogsplanering och på att utveckla alternativa energikällor samt de som stannar upp och tar sig en funderare på hur man skall använda resten av sitt eget liv.

Sammanfattningsvis uppmuntras vi idag till att stanna upp och fundera över vårt liv och vår framtid. Hur skall vi leva klokt och förutseende? Hur kan vi bli godare och sannare? Hur kan vi träna oss i att inte söka vårt utan att istället söka andras? Hur kan vi bli trofasta förvaltare av Guds gåvor?

En som tränar till att bli världsbäst eller europabäst i en individuell idrottsgren behöver följande: Han eller hon måste vara beredd på att sätta idrotten fram om allt annat. Tveklöst och helhjärtat. Utan men. Det här betyder att idrottaren måste skapa optimala möjligheter för sin träning och vara beredd att offra tid, energi och en hel del smärta för att nå sina mål. Men det betyder också att idrottaren måste ge sig tid för vila och rekreation. Utan vila och rekreation kan idrottaren inte prestera optimalt. Vilan och rekreationen bör vara sådant som är roligt och avkopplande.

Om man som kristen vill bli en trofast förvaltare av Guds gåvor behöver man följa samma regler som idrottaren. Man behöver vara beredd att offra tid, energi och en hel del smärta för det. Men för att kunna bli en bra förvaltare behöver man också ta sig tid för vila och rekreation. Och det här är inte frivilligt utan livsnödvändigt.

Det här är Jesu buskap till oss. Å ena sidan lär oss kristendom självprövning och ansvarstagande. Älska din nästa. Vänd den högra kinden till. Ge mat åt de hungriga, kläder åt de nakna. Men å andra sidan lär oss kristendomen bekymmerslöshet och frid. Ser vi inte hur livet, eller Gud, pulserar genom skapelsen och håller allting upp, blommorna, fåglarna och oss människor? Livet är ingenting vi åstadkommer. Det kommer till oss andetag efter andetag utan att vi själva kan prestera eller förtjäna det. Livet är en gåva, nåd. Att överlämna sig åt nåden är att vila i att vi är utvalda och älskade, att vi inte behöver föröka förtjäna det liv och den kärlek som vi redan har fått.

Det finns en stor skillnad mellan elitidrottaren och en förvaltare av Guds gåvor och den är att elitidrottaren har bara ett visst antal tävlingar och ett begränsat antal år på att prestera optimalt medan förvaltaren har oändligt med möjligheter och hela livet eller kanske till och med en evighet på sig. Herrens nåd är var morgon ny. Amen.