Ljusdagen

Imorgon är jag liturg i högmässan. Att vara liturg kräver mycket mindre förberedelser än att predika men är mera krävande i själva gudstjänsten. För mig är det sången som kräver mest. Jag kan sjunga någorlunda men när vi byter mässmelodier kan det ena gå helt ok eller så int. Imorgon är det dock trygga och inpräntade mässa 3.

Nästa gång jag ska predika är söndagen den 7 februari kl 12.00 i Åbo domkyrka. Då firar vi en av årets två stora familjemässor. Det är kyndelsmässodag och vi ber för alla som döpts under 2009. Barnkören medverkar och det blir kyrkkaffe/saft efter högmässan. Ungefär dubbelt fler gudstjänstbesökare än vanligt väntas.

Texterna för kyndelsmässodagen (årg 1) kan du läsa här. Vi kommer inte att läsa alla tre läsningar. Temat för kyndelsmässodagen är: Kristus, utstrålningen av Guds härlighet.

Eftersom det är familjemässa har man möjlighet att vara mer flexibel när det gäller texter och predikan. Barnkören kommer att sjunga sånger som har anknytning till kyndelsmässodagen medan jag kommer att predika om aftonbönen. På kyndelsmässodagen borde nämligen aftonsbönstavlorna vara klara för utdelning. Kom till kyrkan då så får du en egen :) Läs mer om vårt aftonbönsprojekt på församlingens hemsida.

Predikan på tredje söndagen efter trettondagen 2010

Predikan var klar 11.05 idag och 11.40 gick bussen till St. Katarina. Tankearbetet var klart igår men idag kunde jag väva fram den röda tråden och sålla bort det överflödiga.

Den första kärleken
Det fanns en tid i mitt liv då jag helhjärtat och frenetiskt sökte Gud. Jag såg på de andra som berördes av anden och jag längtade efter samma känslosvall och påtagliga gudsupplevelser. Varför kunde jag inte tala i tungor? Varför rann det inte tårar ner för mina kinder när jag desperat och kanske lite demonstrativt lyfte händerna mot himlen i lovsång och tillbedjan? Varför fick jag inga profetiska tilltal med bibelord och framtidsvisioner? Kanske jag inte sökte Guds rike tillräckligt så att jag kunde få allt det andra också (Matt 6:33)? Kanske mitt dop inte var bibliskt utan att det var troendedop, vuxendop som var det enda rätta? Kanske jag inte var tillräckligt uthållig i bönen och i bibelläsningen? Kanske jag inte var en tillräckligt god medmänniska för min nästa? Kanske min tro var för svag? Kanske det var något fel på mig? Kanske jag inte var utvald? Kanske Gud inte älskade mig?

När jag läste texter i Bibeln som handlade om tro eller om att söka Guds rike tolkade jag dem i ljuset av min egen tro. Eftersom jag tydligen inte sökte Guds rike tillräcklig fick jag inte heller allt det andra också. Efter som jag inte trodde tillräckligt starkt kunde Gud inte gripa in i mitt liv och beröra mig på det sätt som Jesus helar officerarens tjänare eller som mina vänner fick nådegåvor. Min tro räckte inte till.

Tron hade blivit gärning. Jag trodde det var min tro som skulle frälsa mig. Jag hade missat poängen med bibeltexterna och tappat bort nåden.

Martin Luther kämpade också. Ovissheten om hans gärningar räckte till plågade honom och han fick svåra samvetskval. Hur skulle han finna en nådig Gud? Hur skulle han räcka till? Hur skulle han duga? Om det var genom den berömda tornupplevelsen eller om det var genom en långsamt framväxande insikt som Luther fann nåden spelar ingen roll. Genom läsning av Romarbrevet 1:17, som vi hörde som andra läsning idag, fick Luther insikt om att gärningar inte räddar utan det gör tron. Och tron kan man inte få genom gärningar utan genom nåd. Upptäckten blev en befrielse för Luther då fokus flyttade från hans ansträngningar till vad Gud gjort genom Jesus Kristus.

Tro är nåd. Det är inte vår tro vi skall tro på. Vi behöver inte oroa oss för om vår tro duger, om den är stark och stor nog. Om vi tror på vår tro bygger vi på vår egen styrka och gör vår tro till en gärning. Vår tro kan ibland vara stark som ett förklaringsberg men den får också vara bräcklig, tvivlande och svårformulerad. Den behöver inte förstå allt eller omfatta ett åsiktspaket. Tron frälser inte, det är Kristus som frälser. Tron försonar inte, det är Kristus om försonar. Det är innehållet i tron som är viktig.

Kyrkan har många vackra och viktiga ord och tankar, som uppkommit genom mycket bön och kamp, som formulerar tron. Men innehållet i kyrkan tro är inte bokstäver eller tankar utan en person, Jesus Kristus, och det som han har gjort för oss. Det är den tro som kyrkan bekänner och förkunnar.

När min egen lilla tro är bräcklig, tvivlande och svårformulerad får jag komma med den till kyrkan och låta den inneslutas i kyrkans tro. Min egen lilla tro klarar sig inte på egen hand. Den behöver få leva och utvecklas i kyrkans tro, som inte är bokstäver och tankar utan en person, Jesus Kristus som vi möter i ordet och sakramenten. Vi får släppa våra egna krav på att förstå allt, klara av allt, omfatta allt och istället bli en efterföljare, en efterföljare till Kristus. När vi döper våra barn, när vi tar del av nattvardens bröd och vin, när vi firar gudstjänst tillsammans och när vi handlar i kärlek möter vi Herren. Och det är bara i hans närvaro som vår tro kan växa och bli stark.

I dagens evangelium möts den mänsklig tron, den förtvivlade och hjälplösa, med innehållet i kyrkans levande tro, Jesus Kristus. Officeraren ser sin egen bräcklighet och svaghet och lägger allt i Jesu händer. Han möter Gud uppenbarad i Jesus Kristus.

Jag söker fortfarande Gud helhjärtat men för det mesta mindre frenetiskt och ansträngt. Jag kan fortfarande inte tala i tungor. Jag rörs inte till tårar när jag sjunger lovsång. Jag får inga profetiska tilltal med bibelcitat och framtidsvisioner. Någon kanske skulle hävda att jag förlorat den första kärleken, vilket vi varnas för i uppenbarelseboken (Upp 2), själv känner jag att jag har fått komma tillbaka hem till den första kärleken. Den som tryggt vaggade mig till sömns när vi bett aftonbön, mamma, lillebror och jag.

Vi ber.

Jesus, vi närmar oss dig, du osynliga, men närvarande. När vår tro är famlande och osäker, ge oss tid att bli stilla och lyhörda. När livet trasas sönder och tron sätts på prov, ge oss kraft att ropa ut vår förtvivlan. När trons landskap vidgas i insikt och tacksamhet, fyll oss med lovsångens glädje. I ditt namn. Amen.

Tangentbord eller penna?

Jag fascineras gång på gång över det som händer när jag börjar skriva. När fingrarna rör vid tangentbordet börjar tankarna flöda och kreativiteten strömmar till. Plötsligt föds tankar som kommer någonstans långt inifrån och som kräver tangentbordets snabbhet. Att skriva med penna och papper känns nästan omöjligt.

Igår när jag satte fingrarna vid tangenterna föddes en inledning som jag inte tänkt tanken på tidigare. Och när jag kom hem för att snabbt byta om till festkläder kom avslutningen. En avslutning som jag skickade till mig själv på facebook eftersom jag inte kunde tänka mig att att använda penna och papper.

Vad använder du? Tangentbord eller penna?

Halvvägs i skrivprocessen

Nu har jag kommit ungefär halvvägs i mitt predikoskapande. Predikan är för tillfället 3197 tecken lång (utan blanksteg). Den är alltså längre än en halv predikan men den känns halvfärdig. Mycket av det som finns på papper kommer ännu att förändras. Den är tydligt inspirerad av det jag läst idag och inleder med ett litet vittnesbörd.

Nu behöver predikan få vila. Den blir alltid bättre om den får vila lite emellan. Ikväll blir det fest och imorgon bitti skriver jag predikan klar. Jag hör som sagt till klubben "vi som skriver predikan på söndag morgon".

Om du vill höra min predikan live ska du komma till St. Katarina kyrka kl 12.00 imorgon (24.1.2010). Predikan publiceras imorgonkväll här på bloggen.

Matt 8:5-13

Jag har ännu inte beslutat mig om vilken text jag ska predika eller om jag ska predika över något tema som är relaterat till söndagen eller texterna. Jag vill ändå börja med att gräva lite djupare i evangelietexten.

1. Först läser jag en exegetisk kommentar av Per Anguén. Han skriver: "Berättelsen om officerens tjänare som botas spränger ramarna för Israels, Guds folks, förbund med sin Gud. Det evangelium som riktar sig till judar siktar mot alla folk. Det är inte bara Ambraham, Isak och Jakob som inbjuds till himmelrikets gästabud (8:11) utan många (polloi), i slutperspektivet alla folk (28:19, pánta tà étne). Israels Gud ska inte längre kalla alla till Sion utan själv "gå ut" till alla folk. Evangelium om Jesus Kristus står för en första avgörande gränsöverskridning - men inte den sista. Tro uppstår utanför Guds folks domäner och på sidan om de hittillsvarande villkoren för att höra till Guds folk enligt Israels tro. En icke-judisk officer får bli första exemplet på detta. Matteus låter oss senare möta en kanaaneisk kvinna (15:21ff).

Här knyter alltså Anguén ihop dagens evangelitext med missionsbefallningen i slutet av Matteusevangeliet och analyserar texten med hjälp av denna.

Huvudpoängen i texten blir, såsom jag tolkar Anguéns hela text, att tron på Jesus är det avgörande för både judar och hedningar och hos ingen annan än Jesus finns trons grund. Tron på Jesus bryter hinder och är en bärande och helande kraft. Berättelsen vittnar om den starka trons karaktär.

2. Därefter läser jag Carl Henrik Martlings homiletiska kommentar. Han börjar med att påminna om att trettondagstidens grundtema är "Guds härlighets uppenbarelse i Kristus" och att söndagens texter varierar detta tema "med sikte dels på den tro som Kristus ensam kan skapa, dels de helbrägdagörelser som blir möjliga genom denna tro".

Som rubrik för sin kommentar väljer Martling: "Den starka tron". Han har som vanligt tre huvudpoänger i sin utläggning av texten:

a) Den starka tron känner sin egen svaghet. Romaren visste att han hade ingenting att komma med. Han hade bara sin svaghet och sin nöd. "Tron är stark därför att människan själv är svag och öppnar sin svaghet och tomhet för Kristi makt".
b) Den starka tron öppnar för Kristi styrka. Precis som många andra poängterar Martling att mannen Jesus möter i den här berättelsen var officerare, dvs. någon som i sitt yrke hade en stor tilltro till auktoritet, makt och ordergivning. Officeraren tillskriver Jesus auktoritet, makt och styrka. Total tillit.
c) Den starka tron tror inte på sig själv utan på Kristus. Den starka tron är stark därför att den tror på Kristus och inte på sig själv. Du behöver inte tro på din egen tro. Din tro behöver inte duga eller vara stark och stor nog så att den kan belönas. Då blir tron en gärning. Det är inte tron som frälser utan Kristus. Det är inte tron som försonar utan Kristus.

3. Dags för Bo Giertz. Giertz är inne på samma linje som de båda tidigare kommentatorerna. Han skriver angående stark tro: "En stor tro finns alltså, där man tänker ringa om sig själv och inte räknar med att man har några rättigheter inför Gud, men ändå tror att Kristus har makt att hjälpa och vågar vädja till honom. Det är en tro av samma slag som rövarens på korset." Och om judar vs hedningar. "Det hjälper inte att vara född till medlem i Guds eget folk, om man inte tror och tar emot vad Gud skänker i sitt folk genom Kristus." Här tillägger han: "Orden har sin tillämpning också på en folkkyrka. Det hjälper inte att vara döpt och upptagen i Guds folk, om man inte tror och tar emot vad Kristus skänker oss där."

4. Jag läser två tryckta predikningar. Den ena av Margit Sahlin och den andra av Bo Brander. Båda är mycket bra. Ur Branders predikan vill jag lyfta fram två saker:

a) Brander undrar om vi lagt märkte till att alla texter den här söndagen handlar om främlingar som införlivas i gemenskapen med Israels Gud. Vi kommer visserligen att läsa en annan gammaltestamentlig text än den som Brander hänvisar till men det stämmer även hos oss. I den första läsningen uppmanas vi att visa invandraren kärlek. I den andra läsningen säger Paulus att evangeliet är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken.

b) Brander lyfter fram två dimensioner av tron som möts i dagens text. Den förtvivlade mänskliga tron (fides qua) möter innehållet i kyrkans levande tro (fides quae), Jesus. "Det är då det sker stora saker. Det är då det blir naturligt att säga [det som officeraren säger i texten]: 'Herre, jag är inte värd att du kommer mig nära, men säg bara ett ord, det räcker.' Man har anat den svindlande verkligheten i Jesu person, om man säger så."

5. Nu är det dags att surffa på vågorna och söka vishet hos andra förkunnare. Om jag hittar några guldkorn delar jag dem med er.

Aktuellt just nu

När man predikar är det viktigt att man är up to date med det som är på gång just nu. Både det som sker i samhället i stort och det som världskyrkan och ens egen kyrka har på gång.

Just nu vimlar det av "märkesdagar" i kyrkan.

Den här veckan 18-25.1 firar vi den ekumeniska böneveckan för kristen enhet. Temat är "Ni skall vittna om allt detta" och man vill särskilt lyfta fram invandring, betydelsen av vilan och det heliga.

På onsdag nästa vecka, 27.1, firar vi minnesdagen för förintelsens offer. Dagen är ett startdatum för de kristna kyrkornas temaår Migration 2010 som bland annat lyfter fram förföljelsen av kristna.

Imorgon, 24.1, firar Svenska Bibelssällskapet och svenska kyrkan, Bibelns dag. Hos oss i Finland lyfter Fontana Media fram dagen som dagen för "Bibeln på svenska".

Tornupplevelsen

Den andra läsningen på söndag är den berömda texten från Rom 1:16-17 som gav Luther den s.k. tornupplevelsen (insikten om att tron allena är saliggörande). Kanske jag ska predika om den?

Tredje söndagen efter trettondagen

På söndag skall jag alltså predika. Så här berättar kyrkohandboken om söndagen: "Jesu offentliga verksamhet har börjat. Genom att undervisa och bota sjuka uppenbarade Jesus sin gudomliga härlighet. Han gjorde under, och många kunde vittna om hans makt. Därför väcktes både judar och hedningar till tro på honom som hjälpare och frälsare. I tron har en kristen människa en fast grund för sitt liv. Denna söndag kan kallas trons söndag."

Hur lång tid använder du till att förbereda en predikan?

Jag läser som bäst Fredrik Modéus bok: Mod att vara kyrka. Enligt honom bör varje präst använda minst 8h till att förbereda en predikan. Hur mycket tid använder du?

Nästa predikan

Nästa gång jag ska predika är söndagen den 24.1 i St. Katarina kyrka. Det är den 3:e söndagen efter trettondagen. Temat är "Jesus väcker tro" och den liturgiska färgen är grön. Söndagen kallas också trons söndag. Texterna kan du läsa här (årgång 1). En rätt så knepig evangelietext.

Predikan på trettondagen 2010 i St. Marie kyrka i Åbo

Vad det egentligen var, som fick de österländska stjärntydarna att lämna sina hemland för att följa stjärnan, som skulle leda dem till den nyfödda kungen, berättar Matteus inte. Egentligen berättar Bibeln ingenting om de vise männen och därför har legender fötts och blivit levande.

Kanske var det deras längtan som drev dem? Längtan efter äventyr eller kanske längtan efter befrielse och frid. Längtan efter att äntligen få möta den konung som generationer väntat på. Längtan efter en mening.

Eller kanske längtan föddes i det ögonblick som de såg barnet i krubban, när de mötte den Helige.

En längtan som vi kan känna igen i oss själva. En längtan som inte handlar om att tillfredställa materiella behov utan en djupare, andlig längtan. En längtan efter mening och harmoni. En längtan efter samhörighet och samstämmighet. En längtan efter att vara den man är skapad till. En längtan efter frid.

En längtan som bara kan mättas i mötet med barnet i krubban, med Gud själv.

Hur skall vi hitta stjärnan som leder oss rätt? Hur skall vi våga bryta upp och bege oss iväg? Hur skall vi bemöta vår längtan? Hur skall vi urskilja vår längtan? Hur skall vi veta vad det är vi längtar efter?

I en artikel i tidskriften Pilgrim ger prästen Mikael Löwegren fyra andliga övningar, vars syfte är att befria övaren till att ”önska och välja det mål för vilket hon är skapad”. Och människan är skapad för att lovprisa, vörda och tjäna Gud. Löwegren hämtar sin inspiration för de andliga övningarna från den ignatianska spiritualiteten.

Den första andliga övningen är retreaten. Allt fler människor har upptäckt retreatlivets styrka, att för några dagar få vistas i stillhet och tystnad. Stillheten och frånvaron av vardagslivets alla måsten skapar ett utrymme att lyssna in och låta längtan komma till tals. Retreaten blir en frizon där man får tid att andas. Tid att varva ner… betrakta… tillbe.

Den andra andliga övningen är kyrkans fastetider. I fastetiderna finns samma möjlighet som retreaten ger, att ta ett steg tillbaka från den materialism som styr vårt samhälle. Vi kan under fastetiderna välja att avstå från lyxkonsumtion och att fasta från media och kommunikation. Kanske bara kolla e-posten en gång om dagen, kanske låta bli att fördriva tid framför tv:n? Då får vi tid att återupptäcka vad vi djupast sett längtar efter. Den stora fastan inför påsken är snart här och då kan vi ta tillvara på de möjligheter den ger oss.

Den tredje andliga övningen som Löwegren tar upp är att göra en tillbakablick på dagen som gått. Retreaten och fastetiderna kan fungera som intensiva träningsperioder, men om vi vill upprätthålla den andliga urskillningsförmågan, att se det som verkligen är viktigt och det som vi på riktigt längtar efter, behöver vi daglig träning. Den här övningen, som man ska göra på kvällen, inleds med bön om andens ledning för att sedan fortsätta i en reflektion över dagen som gått. Vad är eftersmaken? Vad vill Gud säga till mig om mitt handlande idag? Vad får jag vara tacksam över? Vad behöver jag be om förlåtelse för? Vad kan jag lära mig för morgondagen? Övningen gör oss mera närvarande och medveten om Guds närvaro och ledning. En övning som ska förenas med bön.

I år har vi valt aftonbönen som tema i vår församling. Vi kommer att på olika sätt uppmuntra församlingsbor att be aftonbön, t.ex. kommer vi vid varje förrättning att dela ut aftonbönstavlor med en aftonbön som man kan hänga upp på väggen bredvid sängen. Aftonbönerna är anpassade efter de livssituationer man befinner sig i. På samma sätt som de vise männen knäböjde inför Jesusbarnet i krubban, får vi varje kväll knäppa våra händer och tillbe honom. Och varför inte inleda aftonbönen med en andlig övning?

Den fjärde och sista andliga övningen för att komma i kontakt med vad en människa egentligen längtar efter är en övning där man gör en tillbakablick på livet. Löwegren skriver: ”Föreställ dig att du kvällen före din 80-årsdag (eller 90/100-års dag) sitter uppe ensam. Måla upp scenen framför dig. När du då blickar tillbaka på livet – vad är det du vill se? Du ska inte tänka på det du tror att du kommer att se, utan just vad det är du vill se. Analysera och fundera inte alltför nog, det kan du göra efteråt, utan låt fantasin flöda.”

De här fyra övningarna hjälper oss att urskilja den längtan som vi bär på. De hjälper oss att leva ett djupare och fullare liv. Ett liv som präglas av mod, kraft, tröst, inspiration, frid och framförallt omsorg om min nästa. Ett liv där vi tydligare kan se stjärnan, som de vise männen följde, och som visar vägen hem till frälsaren Jesus Kristus.

Låt oss be.

Gud, vi längtar. Möt oss i vår längtan. Hjälp oss att upptäcka stjärnan som leder oss hem till dig. Hjälp oss också att höra andra människors längtan och att hjälpa dem att hitta vägen hem till dig. Vi ber i Jesu namn, amen.

Tidskriften pilgrim

När jag fortsatte att fundera på helighet och tillbedjan, började jag tänka på vad som drev de vise männen?

Kanske det var deras längtan? En längtan som också jag känner igen.

Snabbt sökte jag fram tidskiften Pilgrim (som jag varmt rekommenderar) och numret som handlade om just längtan.

Med hjälp av en av artiklarna föddes sedan min predikan.

Årets första predikan

På trettondagen ska jag predika för första gången i år. Det är snart. Och jag är ledig de två dagarna före.

Jag har ännu inte fått någon riktigt bra rutin i mitt predikoskapande. Ibland tar jag god tid på mig men ofta skriver jag predikan klar samma dag som jag ska predika (det finns en klubb för det på facebook, vi som skriver predikan på söndagmorgon). Och otroligt nog behöver det inte vara de länge på förhand förberedda predikningarna som blir de djupaste och mest välformulerade utan en predikan som skrivs med en nypa panik kan också gå hem. Men då gäller det att gräva fram sånt som man i hjärtegropen har gått och grunnat på. Eller använda sig av en god berättelse.

Hur som helst. Trettondagen. Jag vill helst att predikan har huvudstommen klar idag. Dags att kavla upp ärmarna och börja jobba.

1. Handboken berättar att evangelietexten för trettondagen (enligt årgång 1 och 2) är Matt. 2:1-12. Berättelsen om de österländska stjärntydarna som följde stjärnan till det nyfödda kungabarnet. Jag läser även de andra läsningarna. Läs texterna här.

2. Trettondagens tema är "Jesus, världens ljus". Helgdagens latinska namn är "Epifania" som betyder "uppenbarelse". Handboken berättar: "Trettondagens evangelium berättar om Österns vise som kom för att visa vördnad för den nyfödda judiska konungen. De var representanter för främmande folk. Detta visar att Kristus är ett ljus för alla världens folk. Trettondagen påminner om kyrkans missionsuppdrag. Julens budskap tillhör alla."

3. Kollekten går traditionsenligt till Finska Missionssällskapet. Denna gång till deras arbete i Senegal.

4. Eftersom jag har ont om tid och inte hinner gå till Teologiska fakultetens bibliotek för att läsa exegetiska och homeletiska kommentarer får jag nöja mig med att läsa i de kommentarer som jag har till hands.

Jag börjar med Bo Giertz och liksom många andra spekulerar han om det finns bevis för att stjärnan ska ha funnits på himlen när Jesus föddes. För mig känns detta orelevant. Visst kan man predika om stjärnan (med många djupa och fina poänger) men att börja med kvasivetenskapliga metoder bevisa betlehemsstjärnans faktiska existens känns både onödigt och långtråkigt. Sista stycket i Giertz kommentar är däremot viktigt. Han menar att Matteus vill säga med berättelsen att de vise männen som var hedningar förstod bättre än judarna (som hade skriften och profetiorna) att frälsaren hade fötts och att de kom till honom och hyllade (böjde knä inför) honom.

Jag fortsätter med Carl Henrik Martling som inleder sina homiletiska utkast med en utförlig beskrivning av trettondagens rika historia (och beskriver de levande legenderna kring de vise männen). Han hävdar bestämt att "trettondagstidens genomgående tema är [...] Guds härlighets uppenbarelse i Kristus. Utifrån denna tanke är texterna avsedda att tolkas. I förkunnelsen får detta tema inte fördunklas genom att andra motiv blir dominerande."

Även om juldagen och trettondagen hör ihop försöker Martling göra en skillnad på dessa. Han menar att man på juldagen bör betona inkarnationens mänsklighet (att Gud, den helige, blev människa) medan man på trettondagen ska betona det motsatta, nämligen Jesusbarnets gudomlighet, helighet och konungslighet (vilket vackert ord :)).

Martling anser att även om missionsförkunnelsen är en naturlig del av trettondagen får den inte bli ett självändamål utan skall byggas in i det övergripande temat (Guds härlighets uppenbarelse).

Martling har tre poänger i sin predikoskiss. 1. På vägen till Jesus kan också vise män gå vilse (Martling menar att de vise männen gick vilse när de valde att besöka Jerusalem och Herodes), 2. Den som har gått vilse i sin egen vishet kan finna vägen igen (Stjärnan var kvar för de vise och finns kvar för oss idag) och 3. Den som funnit Guds vishet måste förkunna den för alla (bilden av de vise männen vid krubban är den första bilden av den kristna kyrkan ooch på vägen hem därifrån började de den första missionsresan). Martling slutklämmer: "Är du på väg, så sök dig framåt. Har du kommit vilse, så sök dig tillbaka. Har du funnit, så håll fast det du har och dela med dig av din rikedom."

Till sist hade jag tänkt läsa i Göran Skyttes och Bo Branders bok "Ett år med Jesus". Det är en bok med Branders predikningar och deras samtal kring dem. Men Brander predikar över en annan evangelietext, en av trettondagens traditionella firningsämnen, nämligen bröllopet i Kana. Ett firningsämne som hos oss är flyttad till andra söndagen efter trettondagen.

5. En av mina viktigaste inspirationskällor är webben. Här läser jag predikningar och kommentarer. På kyrkpressens hemsida läser jag gamla trettondagskommentarer i tidningsarkivet. På predikantbloggen läser jag några kollegors predikningar (som ofta publiceras innan de är förkunnade i gudstjänsten!). Och så googlar jag förstås.

När jag nu googlar på predikningar på trettondagen och trettondedag jul blir jag inte förvånad. Trettondagen är en av de söndagar då alla predikanter tycks predika likadant. Håller ni inte med? På trettondagen får man höra detaljer ur legenderna om de tre vise männen eller så får man undervisning i trettondagsfirandets historia. Plus en avslutning med lite andlig vägkost för människorna i kyrkbänken. Jag har alltid haft svårt för de långa förklaringarnas predikningar.

Kanske jag borde söka vidare efter guldkorn i predikoskatten på webben? Men jag har inte hur mycket tid som helst.

6. Det som hittills stiger fram ur det jag läser är orden helighet och tillbedjan. Och orsaken är enkel. I församlingen har vi aftonbönen som tema 2010. Vi vill, som en del av helheltskyrkans fokus på helighet, lyfta fram aftonbönen och uppmuntra våra församlingsbor att be aftonbön och på så sätt fördjupas i sin gudsrelation samt uppleva helighet och gudsnärvaro hemma. Du kan läsa om vårt projekt på vår hemsida. Precis som de vise männen böjer knä inför krubban och tillber den helige får vi knäppa våra händer och tillbe den helige med aftonbönens ord.

7. Nu är det dags att börja skissa på predikan. Jag återkommer med den färdiga slutprodukten på onsdag!

Här predikar jag

Det här är Åbo domkyrka på Kristi himmelsfärdsdag för ett par (tre?) år sedan. Domkyrkan är vår huvudkyrka och predikostolen som jag predikar från ser ni till vänster i bild. Åbo domkyrka är Finlands enda katedral så utrymmet och akustiken kräver sitt.

En vanlig vinterhalvårssöndag har vi mellan 80-120 gudstjänstfirare. Så jag behöver inte känna att jag predikar för tomma bänkrader :)

Gott Nytt Predikoår!

Nu slår jag slag i saken och startar en predikoblogg. Eftersom jag själv har haft mycket glädje och nytta av att läsa andras predikningar på nätet vill jag också dela med mig av mitt arbete med förkunnelsen. Jag tänker mig att jag både ska berätta om själva predikoförberedelserna och publicera predikningarna. Hoppas någon får glädje av att läsa min blogg. Alla predikoidéer bjuder jag på!