Predikan på andra söndagen efter pingst 2010

(Dagens predikan är en fortsättning på förra söndagens predikan)

På lägrets andra dag diskuterar jag och konfirmanderna berättelsen om syndafallet. Vi läser bibeltexten högt tillsammans, en vers var. Sedan ritar vi det vi läst och hört och diskuterar kunskapens träd, syndens lön och äpplet som inte alls var ett äppel. Vi ritar samma människor och skapelse som i bilden om skapelseberättelsen men nu finns det en avgrund mellan Gud och människan. Synd är allt som skiljer människan från Gud, skriver vi under bilden. Jag citerar en klok man som sagt: ”Hur syndafallet gick till vet jag inte, men att det har ägt rum vet jag genom att se till mitt eget hjärta”.

Jag försöker förklara att man kan läsa urberättelserna på olika sätt. Att många kristna köper hela paketet. Både hur och varför och vad det innebär. Och att många andra kristna har svårt för hur och ibland också för varför och vad det innebär. Och istället försöker fokusera på vad det här säger om människan och om det heliga som vi kallar Gud. Vi vet att vi inte klarar av att leva heligt och kärleksfullt. Vi vet att vi behöver hjälp, förlåtelse, försoning, nåd.

För en del av konfirmanderna går det inte att se längre än till ormen och frukten och Adam och Eva. Och gott så! Medan en del av konfirmanderna behöver få ett vidare perspektiv så att bokstaven inte blir ett hinder utan får liv.

Efter syndafallet tar vi ett litet kliv i den bibliska historien. Vi talar om Gud, han som också kallas Kärleken, som aldrig lämnade människan fastän människan lämnade Gud. Gud som gav människan de tio buden, trafikreglerna för ett gott och tryggt liv. Kanske Gud gav buden på stentavlor på ett berg eller kanske Gud gav buden genom rösten som talar i hjärtat när vi som människor möter varandra?

Vi ordnar stolar i en ring. En stol för varje konfirmand och så en extra stol. Åt konfirmanderna brukar jag säga att det är Molgans stol. Ni känner väl Molgan? Buden behandlar vi genom lek, allvarliga samtal och genom att ta ställning. När jag säger ett påstående ska konfirmanderna ta ställning till om de håller med om det jag säger. Om de håller med ska de byta plats och om de inte håller med ska de sitta kvar. Med sina kroppar uttrycker de sina värderingar.

Det är bra att butikerna är uppe på söndagarna påstår jag och konfirmanderna reagerar. En del religioner utför fler brott i sin Guds namn än andra religioner. Dödsstraff borde varar tillåtet. Om man bara dricker på helgerna så kan man inte bli alkoholist. Föräldrar ska vara stränga. Det är mera på riktigt om man är gift än om man bor sambo. Man kan döda en människa på flera sätt än att fysiskt ta livet av henne.

Påståendena är medvetet provokativa och reflekterar överhuvudtaget inte mina personliga väderingar. Påståendena föder aktiva diskussioner om gott och ont, rätt och fel. Bokstaven får liv och buden blir plötsligt dagsaktuella och livsnödvändiga.

Det viktigaste av de tio buden är det första buden. Hur lyder det, frågar jag av konfirmanderna. ”Jag är Herren, din Gud, du skall inte ha andra gudar” är det någon som vet. Vad betyder det? Att vi bara ska tro på en Gud, den kristna guden, säger någon av konfirmanderna. Ett självklart bud. Enkelt.

Är det så enkelt frågar jag? Att sätta Gud som det viktigaste i livet? Kan det finnas annat som blir viktigare? Nu förstår konfirmanderna min poäng och börjar rada upp sådant som kan bli som en gud i ens liv. Pengar. Sex. Makt. Skönhet. Arbete. Prestationer. Ära. Idoler. Kändisskap. Ens älskade. Jag själv.

Då blir min följdfråga. Håller dessa när livet sluttar? När livet bokstavligen blir till ett helvete? Kanske någon blir sjuk? Kanske man förlorar sitt arbete eller sin arbetsförmåga? Kanske man förlorar sin partner? Vad finns då kvar av det som man bygger sitt liv på? Hjälper pengarna, skönheten, idolen, jag själv?

Första budet, och dagens bibeltexter på den andra söndagen efter pingst, påminner om hur viktigt det är att prioritera rätt i livet, att hitta en grund som håller. Tron på Gud är en klippa som håller att stå på när det blåser. Gud gråter med dig när du är ledsen. Gud är ingen lyckoautomat eller trollkarl som fixar allt, men han lider med dig när du lider. Att vi tror på en Gud som själv blev människa, som själv vet hur det är att lida och dö, det är kärnan i kristendomen. Kristendomen är den enda religionen med en Gud som har sår.

När man prioriterar som bud ett kräver då får man leva utan samhällets krav på framgång och skönhet. Ytliga saker förlorar värde och man behöver inte prestera något för att ha rätt att finnas till. Livet är en gåva som man fått av Gud. Då blir det istället oerhört viktigt att tron på Gud bär frukt. Frukt som består. Då blir det oerhört viktigt att ta hand om sin familj, sina nära och kära och att älska sin nästa. När man prioriterar som bud ett kräver då bygger man sitt hus på en klippa som håller även när regnet öser ner, floden kommer och vindarna blåser och kastar sig mot huset. Amen.

Predikan på lågstadiernas vårgudstjänster 2010

När man ber till Gud kan man göra på olika sätt. Man kan knäppa händerna, man kan blunda, man kan tänka bönen tyst inom sig, man säga högt det man vill be, man kan hitta på egna böner, man kan be färdiga böner osv. Det finns många olika sätt att be och Gud hör alla böner.

Ibland när jag ber använder jag mig av ett bönearmband, ett radband. Det här radbandet kallas frälsarkransen och består av 18 färggranna pärlor som betyder olika saker. Det finns t.ex. en Gudspärla, två kärlekspärlor, en doppärla och sex stycken tystnadspärlor.

När man ber med frälsarkransen kan man röra vid en pärla med sina fingrar och så kan man be den bön som man satt in i den pärlan. När jag rör i den ena kärlekspärlan ber jag om hjälp att vara snäll mot de människor som jag möter.

Idag vill jag berätta för er om den lilla, glänsande, pärlemorfärgade pärlan ”Jagpärlan”. Jagpärlan finns nära Gudspärlan och doppärlan. Jagpärlan är min egen pärla. När jag håller i jagpärlan ber jag för mig själv. Jagpärlan berättar att du och jag är värdefulla pärlor i Guds ögon.

Nu får du låtsas att du håller en pärla i din hand. Kan du göra det? Om du blundar så går det kanske enklare. Blunda och låtsas att du håller en pärla mellan dina fingrar. Du får själv välja hur stor den är och vilken färg den har. Pärlan som du håller i är din egen jagpärla. Den är vacker och glittrar och skimrar i ljuset. Nu måste du lyssna noga. Pärlan viskar till dig:

Du är fin
för Gud har skapat dig.
Du är fin
för Gud älskar dig.
Skön är du
i Guds ögon
en ädelsten
i hans hand.

Därför spelar det ingen roll
om någon säger
att du är värdelös
och dum.
I ditt hjärta viskar Gud sanningen:
att du är värd
mer än guld.

Du är Guds ögonsten
hans hemliga skatt.
Gud är glad
för att du finns till.
Du får tacka Gud
så länge du lever
och aldrig glömma
vem han är.
(En bön av Margareta Melin, jag tog mig friheten att ändra från ”jag” till ”du”.)

Vi ber Jagpärlans bön.

Jag är liten
men dock stor
för i mitt hjärta
Gud bor.

Nu får du öppna ögonen igen. Kanske du kan leta reda på en pärla hemma som du kallar Jagpärlan. Varje gång du ser på den och rör vid den får du komma ihåg att du är värdefull och fantastisk!

Ny vecka, ny predikan

Dags för sista veckan före semestern, sista veckan av skolåret. Den här veckan ska jag förrätta två jordfästningar, en vigselvälsignelse och ett dop. Därtill skall jag fira två lågstadiegudsjänster och en högmässa, samt hålla tal på studentdimissionen.

Detta betyder åtta tal och predikningar. På svenska, finska och teckenspråk.

På söndag, den andra söndagen efter pingst, firar vi högmässa i Henrikskyrkan eftersom det är ärkebiskopsfestligheter i Domkyrkan. Söndagens tema är förgängliga och oförgängliga skatter och texterna kan du läsa här (först årg).

Min tanke just nu är att jag ska fortsätta på förra söndagens predikan. Här på hemsidan kommer jag också att publicera skolpredikningarna och kanske talet på studentdimissionen.