Betraktelse i KP nr4/11

Vi satt i en ring. En handfull unga kvinnor och jag. I handen höll vi varsitt snöre med knutar. Mitt snöre hade sin beskärda del av knutar och jag visste inte om jag skulle våga eller vilja berätta om dem alla. Snöret föreställde vårt liv och på livssnöret hade vi den här gången knutit knutar för varje gång vi erfarit sorg i våra liv. Sorg över någon som dött. Sorg över brustna relationer. Sorg över något som gått förlorat. Sorg över krossade drömmar. Sorg över att inte ha räckt till. Sorg över ensamhet och utanförskap.

Det blev en tung kväll. Stämningen var tät och luften nästan vibrerade omkring oss. Omvärlden existerade inte, utan vi var här och nu. Kvinna efter kvinna berättade vi om sorgerna i våra liv. Det var unga liv, men alla bar vi på sorger. Ingen lämnades oberörd av de livsberättelser vi fick ta del av. Tårarna brände under ögonlocken och rösten brast när sorgerna fick liv i orden. När alla fått berätta, och dela sina smärtsamma livserfarenheter, firade vi andakt tillsammans. Vi kramade om varandra, tände ljus för sorgerna och bad för varandra. Det var en helig stund. Hela kvällen var helig. Det var som om Kristus själv stod mitt ibland oss och fyllde oss med helande frid. Trots det tunga och svåra vi delat gick vi hem en aning helare och lättare.

När vi möter varandra på riktigt och samtalar om tro och liv med hjärtat börjar anden vibrera och Kristus uppstår. När vi möter varandra på riktigt så att vi delar både glädjen och smärtan känns det i hela kroppen och stunden blir helig. När vi får ta del av andras livsberättelser och gudserfarenheter växer vi. Vår tro blir starkare och vår kärlek blir större.

Den samariska kvinnan fick möta Jesus vid brunnen vid staden Sykar. Hon blev sedd och bekräftad. Hon fick samtala och dela sitt liv. Vi är kristna idag därför att kvinnan och andra som hon delade med sig av sina erfarenheter. Hennes möte med Herren berörde henne så djupt att hon ville dela det med dem hon mötte. Och många som hörde henne kom till tro.

Det är ju så lätt. Att bara låta samtalet stanna vid ytligheter och väderprat. Det är ju så lätt att låta bli att fråga om det som är viktigt på riktigt. Det är ju så lätt att låta bli att berätta om det som man funderar över, drömmer om, lever för. När vi talar om kristen tro är det lätt att föra en diskussion på ett ytligt plan. Vi bollar med dogmer och historiska händelser samt slänger in lite palestinsk hembygdkundskap. Vi talar om tro och om Gud. Som om Gud inte fanns här. Som om tron inte berörde oss.

För att kunna växa som människor och kristna behöver vi mötas på riktigt. Vi behöver samtala om vår längtan, om våra tvivel, om våra sår och om våra gudserfarenheter. När vi samtalar om tro och liv med hjärtat börjar anden vibrera och Kristus uppstår. När vi möter varandra på riktigt känns det i hela kroppen och stunden blir helig.

Läs hela tidningen här.

Predikan på 1 sön e trettondagen 2011

Varför behövde Jesus döpas? Jesus var ju redan syndfri, han behövde inte förlåtelse för sina synder. Fast Johannesdopet gav ingen avlösning, syndaförlåtelse utan var ett omvändelsedop, en början till ett bättre och godare liv. Kanske vi kan likna det vid en nyårsritual? Man lade det gamla bakom sig för att börja på något nytt. Men inte behövde Jesus heller omvändas eftersom han redan levde ett kärleksfullt och gott liv. Så varför döptes Jesus?

På ett sätt var det en slags nyårsritual. Nu inleddes Jesus aktiva år som förkunnare, helare, lärare, undergörare. Nu inleddes den konkreta vandringen mot Golgata kors, Jesus dödsdop. Dopet kan ses som en förberedelse för Jesu uppdrag. Och det berättas att Jesus fick bekräftelse på att han var utvald och älskad. Och så blev han smörjd av helig ande.

En del teologer föreställer sig Jesus dop som ett tvärtemotdop. Ett dop tvärtemot vårt dop. Istället för att Jesus blev befriad från synder i dopet blev han i dopet i floden Jorden översköljd av mänsklighetens synder. Av våra synder. Synder som han bar i sin kropp upp på korset och som han dog för.

Det är enklare att svara på frågan varför vi behöver döpas? Vi är inte syndfria, utan vi behöver förlåtelse för våra synder. I dopet får vi förlåtelse, himmelskt medborgaskap och helig ande. I dopet dör och uppstår vi med Kristus. Vi får gemenskap med Gud. Dopet är så stort att vi måste kalla det ett mysterium. Ett mysterium som gör oss till Guds barn och Kristi lärjungar.
Men varför döper vi små babysar? De har väl ändå inte syndat. Vad kan en två månaders baby ha gjort för ont? Så här förklarar prästen Bo Brander detta:

”Ibland spänner jag ögonen i föräldrarna och frågar: ’Tycker ni att barnet är mycket syndigt?’ ’Nej,’ säger de och undrar varför de inte valt en vettig präst till dopet. Då säger jag: ’Det håller jag fullständigt med om. Det här barnet är ett fantastiskt underverk som aldrig har gjort en enda ond gärning. Men vänta till nästa sommar, när det är ett och ett halvt år, och sitter i sandlådan med lilla kepsen, plasthinken och spaden. Det finns inte en förälder på jorden som behöver säga till sitt barn att om någon är dum så klipp till med spaden mellan ögonen. Det gör den lille Kalle alldeles av sig själv.’ I dopet tas inte förmågan att göra fel bort, den förlåtes. Guds önskan är att den döpte skall stanna och växa i Kyrkan som är förlåtelsens gemenskap. Kyrkan är den döptes kraftkälla där en helig motkraft mot det onda växer inom oss och gör oss till kärlekens, delaktighetens och medmänsklighetens människor.” (Skytte & Brander 2008: ”Ett år med Jesus”)

I dopet får vi himmelska gåvor. Så fantastiska att vi inte kan sätta ord på dem. Och vi har möjlighet att varje dag krypa upp i den famnen som vi bars till i dopet och tryggt vila i Guds gränslösa nåd och kärlek.

Men dopet är inte enbart ett passivt mottagande av gåvor. Utan också en kallelse, ett uppdrag. En aktiv uppmaning att använda våra gåvor. En kallelse att leva som Kristi lärjungar. En kallelse att gå ut i världen och frambära glädjebud till de betryckta, att ge de förkrossade bot, att förkunna frihet, befrielse och nåd, att trösta de sörjande och att ge lovsång åt de modlösa.

I dopet fick vi Anden så att vi kan tro men vi fick också Anden så att vi kan fira gudstjänst. Fira gudstjänst tillsammans med församlingen i kyrkan på söndagar och fira gudstjänst i vardagen i mötet med våra medmänniskor.

När vi döptes ikläddes vi i den vapenrustning som behövs för det uppdraget att fira gudstjänst och vi uppmanas att varje dag ta på oss rustningen i bön. Andens rustning kan vi läsa om i Ef. 6:10-18. Den består av sanning, rättfärdighet, villigheten att gå ut med buskapet om fred, tro, frälsning och Guds ord.

Vi har alla samma kall att leva som kristna och fira gudstjänst. Men vi har olika uppgifter. Idag ska vi be för våra nya förtroendevalda som har fått uppdraget att vara med och ansvara för vår församling. Det är ett viktigt uppdrag. Ett uppdrag som består av det som vi hört om i bibelläsningarna idag och som jag delvis redan nämnt i predikan. Ni får vara med och arbeta för en församling som förkunnar glädje, tröst och befrielse. En församling som liksom Filippos vägleder människor i deras sökande efter Gud. Och en församling som framförallt liksom Johannes visar på herren Jesus Kristus och säger ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”. Må Gud välsigna er i ert uppdrag.


Vi ber.

Kristus, tack för att du i dopet har gett oss samhörighet med dig. Vi är dina. Din närvaro hos oss, du levande, väver samman våra liv med ditt, vår död med din. Vår uppståndelse med din. Med dopets vatten har du rört vid oss med din heliga Ande. Låt dopets mönster, från död till liv, varje dag prägla oss, så att det som är dött i oss får nytt liv genom din uppståndelses kraft. Och när vi en dag lämnar livet på jorden låt oss då åter känna igen ditt tilltal i det eviga livets glädje.
Amen.