Predikan på midfastosöndagen 2011

Alla evangelietexter på midfastosöndagen är hämtade från Johannes evangeliets sjätte kapitel som ibland kallas brödkapitlet. Den första årgångens evangelium är från början av kapitlet. Där berättas det om brödundret. Hur Jesus mättade femtusen män + kvinnor och barn med hjälp av fem kornbröd och två fiskar. Den andra årgångens evangelium, som vi just hörde, är från mitten av kapitlet. Jesus berättar att han är livets bröd. Att den som kommer till honom skall aldrig hungra, och att den som tror på honom skall aldrig någonsin törsta. Den tredje årgångens evangelium kommer från slutet av kapitlet och handlar om nattvarden. Om att den som äter Jesu kött och dricker hans blod har evigt liv. Kapitlet utgör en helhet som vi behöver läsa för att förstå poängerna i texten.

Ni vet hur det är. Man läser en bibeltext för femte gången eller för femtonde gången eller kanske t.o.m. för hundrafemtiondegången och så plötsligt står något ord eller någon mening ut. Hur har jag inte sett det här tidigare? Hur har jag inte förstått det här förr? Nämen, står det faktiskt så här?

När jag förberedde den här predikan hände det just så. Jag läste berättelsen om brödundret i början av kapitlet och några ord brände till.

Lärjungen Andreas hade just sagt att här är en pojke med fem kornbröd och två fiskar. Och så fortsätter berättelsen med att han uppgivet frågar: ”Men vad föreslår det till så många?”.

Andreas fråga går rakt in. Jag känner igen mig. ”Men vad föreslår det till så många?” Vad har jag att bidra med? Fem bröd och två fiskar? Om ens det? Vad föreslår det till så många?

Varför ska jag rösta i demokratiska val? Jag är ju bara en röst bland så många… Vad föreslår det till?

Varför ska jag sopsortera? Jag är ju bara en av sex miljarder sopproducenter… Vad föreslår det till?

Varför ska jag låta bli att flyga? De flesta andra flyger ju… Vad föreslår det till?

Varför ska jag dela med mig av det lilla jag har? Det är ju så många som behöver hjälp, mat, kläder, husrum…Vad föreslår det till?

Vad har jag att bidra med? Fem bröd och två fiskar? Om ens det? Vad föreslår det till så många?

Det är mänskligt att känna så här tror jag. Att vara lite uppgiven och hjälplös inför allt som skulle behöva göras för att världen skall förändras till det bättre.

Och säkert har också många av världshistoriens hjältar känt så här. Martin Luther King och Nelson Mandela t.ex. Säkert suckade de ibland och tänkte: ”Men vad föreslår det till så många? Det finns ju så många som är diskriminerade och förtryckta. Det finns just så mycket hat, så många fördomar. Jag har ju bara mina fem kornbröd och mina två fiskar. Vad föreslår det till så många”.

Huvudsaken är att vi inte låter vår uppgivenhet och vår känsla av hjälplöshet växa och bli till likgiltighet. Att vi blir likgiltiga och slutar bry oss, slutar dela med oss. För likgiltighet är ondskans moder. Eller som Edmund Burke uttryckte det: ”Allt som behövs för att ondskan ska segra är att goda män (och kvinnor) ingenting gör.”

Nej, trots att vi känner oss små och obetydliga ska vi fortsätta med att dela med oss av våra fem bröd och våra två fiskar. För berättelsen slutade ju inte där med lärjungen Andreas ord. Utan Jesus gjorde under! När pojken kom med sin matsäck, när Martin Luther King öppnade sin mun och talade, när Nelson Mandela kämpade och satt i fängelse, då gjorde Jesus under!

När läraren i skolan, när ungdomsarbetaren i församlingen, när tränaren i fotbollslaget ser barn och ungdomar som mår dåligt och griper in – då gör Jesus under!

När kompisen som talat illa bakom ryggen, när grannen som fört vidare skvaller, när arbetskamraten som varit orättvis ber om förlåtelse - då gör Jesus under!

Vi kan inte med våra fem bröd och två fiskar förändra världen men Jesus kan!

Under fastan har vi möjlighet att fundera över vilka gåvor, vilka matsäckar, vi har fått och som vi kan dela med oss av.

Det här är en viktigt poäng i berättelsen om brödundret, att vi ska dela med oss av de gåvor vi har fått, men det är ändå inte huvudpoängen. Huvudpoängen i berättelsen och i hela kapitlet, ja i hela Johannesevangeliet, är att berätta om vem Jesus är. Att Jesus kan göra under. Att Jesus är Guds son. Att Jesus är världens frälsare. Att Jesus gick lidandets väg och dog för vår skull. Att Jesus förlåter oss varje gång vi själviskt äter upp vår matsäck. Att Jesus segrade över döden och öppnade himmelens portar. Att Jesus är det bröd som ger världen liv. Det är poängen i dagens evangelium. Att Jesus är det bröd som ger världen liv.

När vi äter av det levande brödet får vi evigt liv. När vi äter av det levande brödet blir vi delar av Kristi kropp. När vi äter det levande brödet får vi kärlek och kraft att tjäna och dela våra bröd och fiskar med varandra. Under fastan ska vi framförallt äta av livets bröd.

När vi idag bryter bröd vid nattvardsbordet får vi del av det himmelska brödet. Vi får möta Herren Jesus Kristus som både är givaren av de saliga gåvorna och gåvan själv. När vi kommer till honom skall vi aldrig hungra och när vi tror på honom skall vi aldrig någonsin törsta.

Vi ber. Jesus, tack för att du gav ditt liv och blev livets bröd. Mätta oss. Hjälp oss att se de gåvor vi har fått av dig och att dela med oss av dem. Gör sedan under med dem. För vi kan inte. Bara du kan. Vi ber i ditt namn. Amen.

Predikan på Marie bebådelsedag 2010

För tre år sedan samlades präster och lekmän från hela vårt stift i Helsingfors för att fira att det gått 20 år sedan de första kvinnorna blev prästvigda. Den sjätte mars 1988 prästvigdes 11 kvinnor och ytterligare en kvinna fick rätt att fungera som präst i Finland.

Jubileumsdagen är en dag som jag länge ska bära med mig i mitt hjärta. Det var en helig stund att tillsammans med ca 40 andra kvinnliga präster dela erfarenheter och vägar till ämbetet. Redan då vi stämde in med inledningspsalmen 389 insåg jag att aldrig någonsin tidigare har så många kvinnliga präster varit samlade i Borgå stift. Psalmen klingade vackert och berörde mig.

Men det vackraste av allt var jubileumsmässan som vi firade, män och kvinnor tillsammans, i Gamla kyrkan i Helsingfors.

När prästämbetet öppnades för kvinnor 1986 var jag bara tio år gammal och lyckligt omedveten om debatterna som fördes i kyrkan. Men ändå var det ingen självklarhet för mig när jag började studera teologi tio år senare, år 1996, att kvinnor kunde fungera som präster. Det hade ingenting att göra med ämbetssyn eller bibeltolkning utan helt enkelt på det faktum att jag inte kände en enda präst som var kvinna. Som för många andra var prästen för mig en auktoritär äldre man som predikade och predikade och predikade med en lite konstlad, sjungande röst. Dessutom talade prästen högsvenska och det gjorde ingen annan än han och lärarna i skolan. Därför fanns det inte i min föreställningsvärld att jag kunde eller skulle bli präst.

När prästkvinnorna på jubileumsträffen i Helsingfors berättade om sin väg till prästämbetet var det några saker som ofta lyftes fram. Det ena var att många så starkt hade känt sig kallade. De kände tydligt att Gud kallade dem att bli präster. Vissa av dem hade upplevt sig kallade redan länge innan det blev möjligt för kvinnor att bli präster. Det andra var att många kände det som om det hade varit som att komma hem att bli präst. Pusselbitarna hade fallit på plast. Det var ingen tvekan om att de valt rätt väg. Och det tredje, som en efter en vittnade om, var att de tyckte att det var fantastiskt roligt, givande och fint att vara präst. Även om det krävs mod av var och en som följer sin kallelse så förstod jag att det hade krävt ett särskilt mod av första kvinnliga prästerna. De fick utstå en hel del konkret motstånd på sin väg till prästämbetet. Men de valde ändå att följa kallelsen.

När Maria fick kallelsen att bära Guds Son fylldes hon säkert med många slags känslor och frågor. Men hon svarade ändå på kallelsen som ängeln Gabriel kom med: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och allt sedan dess har kyrkan hyllat Maria för hennes lydnad - men hon var ingen undergiven kvinna som man ibland porträtterat henne som. Tvärtom vittnar hennes handlande och hennes lovsång om att hon var villig att bryta samhällets konventioner och att hon hade ett gott självförtroende. Maria är ödmjuk och lydig men inte mot människor utan mot Gud. Martin Modéus skriver: ”Kombinationen av att ha funnit en plats i livet och något att leva för, med vilja och mod att genomföra det även i motvind, är Marias särmärke, men detta går inte att förstå skilt från hennes lyssnande sinne, som är lyhört både mot henne själv och mot Gud. Det är i mötet mellan människan som är självmedveten och stark och Gud som tillvarons skapare och hennes egen skapare som människans livsuppgift får form och mening.”

Men Marie bebådelsedag är inte bara berättelsen om den modige Maria. Maria är inte det viktiga. Marie bebådelsedag handlar om barnet som Maria fått kallelsen att bära. Vi firar den första förberedelsedagen inför julen, och den handlar om Jesus. Jag hoppas att vi en dag kan sluta prata om kvinnoprästfrågan. Att vi istället kan fokusera på vad kallelsen innebär. Kallelsen att förkunna det barn som Maria bar. Att det handlar om Jesus.

Vi ber: Maria, barnet grep in i ditt liv. Barnet uppfyllde dig först men sin närvaro och en gång med sin frånvaro. Du måste orka för ingen annan kunde bära barnet i ditt ställe. Herre, du behövde Maria, hennes kropp, hennes mjuka händer och bröst. Herre, behöver du mig också? Gör mig lyhörd när någon av dina minsta kvider. Ge mig ömhet nog att kunna vagga och trösta. Ge mig mod att ta det sakta, mod att inte hinna allt, orka allt. Herre, kom till mig. Kom saktmodig, mild och god. Amen.