Predikan på tredje söndagen i advent 2012.

”Adventsljusen tänder vi
ett efter ett:
en brinnande bön
för sanning och rätt.

Det tredje ska lysa
för alla som lider
som kämpar och drömmer
om lyckliga tider.”

Förra veckan och den inkommande veckan firar vi Agnus Dei – julfester med konfirmanderna. Sex av våra träffar har gudstjänstteman och decemberträffarna har det för julen passande temat Agnus Dei. Agnus Dei är latin och betyder ”O Guds lamm”. Agnus Dei – julfesterna handlar därför om Jesus. I högmässan sjunger vi Agnus Dei strax före vi går till nattvardsbordet. Agnus Dei blev en del av mässan på 700-talet.

Agnus Dei lyder så här:

O Guds lamm, som bär all världens synder, förbarma dig över oss.

O Guds lamm, som bär all världens synder, förbarma dig över oss.

O Guds lamm, som bär all världens synder, giv oss din frid.

Agnus Dei har många bibliska förebilder. Moseböckernas beskrivningar av den Stora Försoningsdagen då två oskyldiga bockar fördes fram till översteprästen som lade sina händer på djuren och ”överförde” hela folkets synder på dem… de blev syndabockar. Profeten Jesajas profetia om den lidande tjänaren som fanns sig i lidandet, öppnade inte sin mun, som var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps. Men framförallt Johannes Döparens möte med Jesus då han genom gudomlig ingivelse säger: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”… ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”.

I Agnus Dei får vi be till Jesus. Vi får bekänna allt det om han gjort för oss i sitt offer på korset. Vi får be att han förlåter oss och förbarmar sig över oss. Sedan får vi gå fram och ta emot allt detta i brödet och vinet. Det är stort. Större än vi kan förstå. Ett mysterium.

När vi sjunger Agnus Dei stämmer vi in i Johannes Döparens bekännelse och om vi lyssnar riktigt noga hör vi kanske profetens röst. Han som ropade:

”Gör vägen rak för Herren!”

”Omvänd er, himmelriket är nära!”

”Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen!”

”Där är Guds lamm!”

På första advent predikade jag här i domkyrkan om dagens Sanctus som kan fungera som en andlig övning i att se det heliga i tillvaron. Det som får oss att förundras över Gud som är större än vi någonsin kan förstå. Det som får oss att bekänna Jesus Kristus som vår Herre och Kung.

Vad kan då vara dagens Agnus Dei? Vad är det i våra liv som vi behöver vända oss om ifrån? Vad är det i våra liv som vi behöver vi be om förlåtelse och förbarmande för? Bär vi sådan frukt i vår vardag som hör till omvändelsen? Gör vi vägen rak för Herren i mötet med våra medmänniskor?

Naturligtvis finns det många saker i mitt eget liv som är mitt eget personliga Agnus Dei. Sådant som jag behöver bekänna och arbeta med. Men idag vill jag i första hand lyfta fram vårt gemensamma Agnus Dei. Vi bär alla del i världens skuld.

Vårt Agnus Dei idag är kanske framförallt sorgen och förstummelsen över skolmassakern i USA där 20 barn och 6 vuxna sköts ihjäl i fredags. ”Vem kan titta in i ett litet barns ansikte och sedan skjuta?” undrar Tamara Doherty idagens Husis och det gör säkert de flesta av oss andra också. Det är ofattbart, obegripligt och vi ropar om Guds förlåtelse och förbarmande. Vi behöver hjälp med att kämpa mot världens ondska och kraft och mod att bygga ett samhälle och en värld där illamående och psykiskt sjuka får stöd och vård. Vi behöver be om förlåtelse för ett samhälle och en värld där de starkare gagnas och de svagare blir allt mer utsatta. Vi behöver Jesus hjälp att göra vägen rak för tron, hoppet och kärleken. Vi behöver omvända oss och arbeta för himmelrikets utbredelse. Vi behöver bära sådan frukt som bygger upp istället för bryter ner.

O Guds lamm, som bär all världens synder, förbarma dig över oss!

All vår sorg, vår ångest, vår förtvivlan. All vår bristfällighet, vår själviskhet, vår likgiltighet. Allt detta får vi bära fram när vi sjunger Agnus Dei. Men också all vår omsorg, vår kampvilja och vår kärlek.

Tillsammans får vi sedan gå fram och dela bröd och vin. I de heliga gåvorna får vi ta emot förlåtelse, liv och salighet. Vi blir delar i samma kropp och tillsammans tar vi emot kallelsen av av Herren Jesus Kristus. Att gå i frid och tjäna. Tjäna Herren i allt det vi gör. I våra hem, på våra arbetplatser, i våra olika uppdrag. Med glädje.

O Guds lamm, som bär all världens synder, förbarma dig över oss.

O Guds lamm, som bär all världens synder, förbarma dig över oss.

O Guds lamm, som bär all världens synder, giv oss din frid.

Amen.

Predikan på första advent 2012

Gud, nu tänder vi vårt första ljus.

Låt det brinna i varje hjärta, hem och hus. Amen.

Under det senaste året har vi med ungdomarna och konfirmanderna fokuserat på sex viktiga ord eller delar i liturgin. Vi har gjort en djupdykning i gudstjänsten och kopplat mässan till våra egna liv.

Till exempel brukar vi börja våra träffar med att dela dagens kyrie och dagens gloria. Kyrie, som vi sjunger i början av gudstjänsten, står för det som är tungt i livet, det som vi behöver hjälp med och det som vi är förtvivlade över. Gloria, som vi sjunger genast efter kyrie, står för allt som är gott och som vi vill tacka Gud för - våra liv, vår lycka, våra skratt.

Vad är ditt kyrie och din gloria idag? Kanske du kan dela dem med en församlingsvän över kyrkglöggen och pepparkakorna?

Mitt kyrie är timmarna som inte riktigt räcker till just nu och att det finns så många människor i min närhet som kämpar med att orka med det som livet för med sig.

Min gloria är den här högmässan som jag har sett fram emot i flera veckor. Det är så fantastiskt fint att tillsammans med er få fira kyrkans nyår och inleda väntan på julens Herre.

Min gloria är också det roliga ungdomslägret som jag har fått vara med om den här helgen tillsammans med ljuvliga ungdomar.

Idag tänkte jag att vi kunde spinna vidare på det här sättet att koppla gudstjänsten till våra egna liv och fråga oss vad som är dagens hosianna eller dagens sanctus?

Hosianna sjunger vi med pompa och ståt och stor glädje på första advent men hosiannaropen tystnar inte efter det utan varje gång vi firar nattvard stämmer vi i inledningen av nattvardsliturgin in i hosiannaropen som ljöd när Jesus red in i Jerusalem och folkskaran hälsade honom som kung. Nattvardssången kallas sanctus som är latin och betyder ”Helig”. Sanctus är en av de äldsta delarna i vår gudstjänst och härstammar från den judiska synagogan. I mitten av 300-talet sjöngs sanctus som en del av liturgin i alla kristna kyrkor. Sanctus lyder så här:

Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig. Himlarna och jorden är fulla av din härlighet. Hosianna i höjden. Välsignad vare han, som kommer i Herren namn. Hosianna i höjden.

Inledningen av sanctus är hämtad ur Jesajas bok där det berättas: ”Herren satt på en hög och upphöjd tron, och hans mantelsläp fyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar: med två vingar skylde de ansiktet, med två skylde de kroppen och med två flög de. Och de ropade till varandra: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet. ”

I sanctus får vi förundras över Gud som är större, heligare än vi någonsin kan förstå ochvi stämmer in i hosiannaropen och hälsar Jesus välkommen som nattvardens herre.

Bönen hosianna är både en slags hyllning och en bön om hjälp, om frälsning.

Vad kan då i våra liv vara dagens sanctus? Vad är det i våra liv som får oss att förundras över Gud som är större, heligare än vi någonsin kan förstå? Vad är det i våra liv som doftar helighet? Vad är det i våra liv som gör att vi vill komma hit idag och sjunga hosianna? Vad är det i våra liv som gör att vi med glädje vill stämma in i lovsången och hyllningsropen? Vad är det i våra liv som gör att vi inser att vi behöver Jesus hjälp och frälsning? Eller om vi svänger på kakan… vad är det i Jesu liv och verksamhet som får oss att sjunga sanctus och hosianna?

Mitt sanctus idag är de fina, fina ungdomarna som jag fått tillbringa det här veckoslutet med. Mitt sanctus är den vackra, vackra vita snöfyllda skapelsen som i går glittrade i strålande solsken. Mitt sanctus är mina älskade, min nära och kära som jag får dela mitt liv och min vardag med. Mitt sanctus är adventstiden som inleds idag och det hopp, den längtan och den förväntan som genomsyrar den.

Vad är ditt sanctus?

Gudstjänsten formar mönstret för den kristnes liv. I gudstjänsten över vi oss att tjäna Gud och varandra. Vi delar nattvardens bröd och vi kallas att fortsätta dela bröd med vår nästa efter gudstjänsten. Högmässan tar inte slut när vi går hem utan den fortsätter i vardagen. Det har vi också övat oss i i skriftskolan under det senaste året.

Kanske frågan om dagens sanctus kan vara en andlig övning som vi bär med oss under adventsfastan då vi förbereder oss för att ta emot Honom som föddes i ett stall för 2000 år sedan och som varje år vill födas i krubban som finns i våra hjärtan? Kanske vi kan skriva ner dagens sanctus i en anteckningsbok , kanske vi kan nämna dagens sanctus i vår aftonbön eller kanske vi kan dela dagens sanctus med en vän?

Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig. Himlarna och jorden är fulla av din härlighet. Hosianna i höjden. Välsignad vare han, som kommer i Herren namn. Hosianna i höjden!

Amen.

Andakt på BUARP 2012

Jag har en dröm om en Kristuscentrerad kyrka. En kyrka som är lika radikal och brinnande som Herren Jesus Kristus själv. En kyrka som förkunnar Guds kärleksevangelium och som är tydlig och berörande i sitt budskap.

Jag har en dröm om en gudstjänstcentrerad kyrka. En kyrka som i första hand är en gudstjänstfirande gemenskap och som efter högmässan sänder ut oss i vardagen för att tjäna Herren med glädje. Hemma, på jobbet, bland vänner, på facebook, i mötet med främlingen på gatan.

Jag har en dröm om en högmässa som ungdomarna upplever som lika berörande som andakterna på skribalägret. En gudstjänst där barnen har en självklar plats och viktiga uppgifter. Där farbröderna får sjunga sina favoritpsalmer och tonårstjejerna Justin Biebers prayer.

Jag har en dröm om en kyrka där framgång inte mäts i medlemsantal, antal gudstjänstbesökare, ståtliga kyrkobyggnader eller vackert genomförda gudstjänster utan i kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. En kyrka som törstar efter andens gåvor.

Jag har en dröm om en kyrka som har sitt hem i himlen men som står stadigt med fötterna på jorden. En kyrka som söker sin kraft från Gud och Guds ord men som inte är främmande för allt vad livet är utan som vågar kavla upp ärmarna och tjäna sina nästa.

Jag har en dröm om en kyrka som älskar. En kyrka som inte jagar medlemmar och världslig berömmelse utan sätter tid och resurser på att tjäna Gud och sin nästa. En kyrka som går i Kristi fotspår och besöker fängelser, lyssnar på vilsna och trötta själar, chattar på webben med sökande och ensamma, ber för sjuka, ger mat, kläder och husrum åt fattiga. En kyrka som lever som den barmhärtige samariern som stannar upp och plåstrar om.

Jag har en dröm om en kyrka och en mänsklighet som inte enbart ger av sitt överflöd utan, som den fattiga änkan i bibelberättelsen, ger allt hon har och är.

Jag har en dröm om en kyrka som vågar. Vågar vara motståndskraft och motkultur mot egocentrism, stress, konsumtionshysteri, exploatering av Moder jord och fattiga människor i utvecklingsländer.

Jag har en dröm om en kyrka som inte dömer, inte diskriminerar, inte stöter bort. En kyrka som har ett varmt och välkomnande ansikte och ett passionerat hjärta.

Jag har en dröm om en kyrka med en kyrklig debatt där vi inte dömer och trycker ner utan där vi visionerar om hur vi ska dela med oss och bygga upp. En kyrka och en debatt där det inte spelar någon roll om man är man eller kvinna, liberal eller konservativ, troende eller tvivlare.

Jag har en dröm om en kyrka där karismatiker, högkyrkliga, folkkyrkliga, lågkyrkliga, heavydiggare, tondöva, lovsångsdansare, stillsamma och energiska kan få möta Gud med sina gåvor och på sitt sätt.

Jag har en dröm om en enad Kristi kyrka. En kyrka där vi alla kan mötas kring samma altarbord. Och konkret bli en enda kropp, ett enda bröd, en enda mänsklighet.

Delar du samma dröm?

Predikan på 15 sön e pingst

Evangelietext: Matt 11:25-30

Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” (Luk 2:14) Så berättar evangelisten Lukas om änglarnas sång under julnatten. Änglarna jublar över att: ”Dagen är kommen! Kärlek triumferar. Kristus är född åt oss i Betlehem…” (Ps 25).

I över 1900 år har änglarnas lovprisning ljudit över hela världen när människor har samlats för att fira gudstjänst, högmässa tillsammans. Änglarnas lovsång heter Gloria efter den latinska översättningen. Gloria betyder ära och har sjungits i högmässan sedan 100-talet.

Gloria följer genast efter Kyrie i inledningen av gudstjänsten. I Kyrie får vi första lägga ner allt det som är tung i livet, det som vi behöver hjälp med och det som vi är förtvivlade över. I Kyrie får vi be för allt det trasiga, ångestfyllda, smärtsamma, obegripliga och hopplösa. Vi får be att Jesus förbarmar sig över oss och hjälper oss att bära våra bördor.

När vi sedan reser oss och sjunger Gloria lovprisar och tackar vi Gud för att Han förbarmar sig över oss. Vi jublar över allt det som gott och tackar Gud för våra liv, vår lycka, våra skratt. Gloriahyllningen fortsätter i treenighetspsalmen eller laudamus och vi ger den treenige Guden äran för allt det goda som vi har i våra liv.

I dagens evangelium lovar Jesus att bära våra kyrior och att ge oss gloria i själen. Han säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” Det är samma trösterika och hoppfyllda Jesusord som liturgen ibland inbjuder till nattvarden med. Även stolan, prästens ”halsduk”, berättar om Kristusoket och att vi får lämna våra kyrior till Jesus som istället vill ge oss gloria i själen.

I slutet av våra nya gudstjänstagendor finns det en beskrivning av några delar i högmässan, bland annat kyrie och gloria.

I somras när vi var på skribaläger med våra konfirmander bestod en del av förmiddagens program av ett dagbokspass. Dagbokspasset inleddes varje dag med att konfirmanderna och hjälpledarna fick dela dagens kyrie och dagens gloria med varandra. Vi kallar det för kyrie- och gloriarunda. Vi inleder också våra skribaträffar och ungdomsandakter nu under hösten med en kyrie- och gloriarunda. Dagens kyrie är det som känns jobbigt just nu och dagens gloria är det som vi är glada och tacksamma över.

Vad är ditt kyrie och din gloria idag? Kanske du kan dela dem med en församlingvän när vi drickar kyrkkaffe efter högmässan?

Mitt kyrie är de unga flickorna som de senaste veckorna har bragts om livet av andra människor. Herre, förbarma dig över oss.

Mitt kyrie är att jag vet att det finns så många som kämpar extra mycket med att orka med allt som det som livet innebär. Kristus, förbarma dig över oss.

Mitt kyrie är stressen som många av oss upplever när hösten har startat i full fart. Herre, förbarma dig över oss.

Min gloria är det underbart vackra höstvädret som både är soligt och varmt på dagen och krispigt och kallt på morgonen och kvällen. Så småningom får vi njuta av höstens färgprakt när skapelsen förbereder sig för vintervilan. Vilken gåva skapelsen är! Ära vare Gud i höjden.

Min gloria är alla fina människor som jag får möta i mitt arbete. Jag är tacksam för varje delad börda, för alla skratt, för de berörande samtalen. Ära vare Gud i höjden.

Min gloria är skriftskolan som fortsätter efter sommarens fantastiska läger. Vilka fina minnen och erfarenheter vi har från lägren! Vad glad jag är över att vi (ledare och konfirmander) får fortsätta lära känna varandra och växa tillsammans! Ära vare Gud i höjden.

Min gloria är vår församling och alla som arbetar för att bygga vår gemenskap; vi som firar gudstjänst tillsammans, de som ber för församlingen i sin bönekammare, alla frivilliga och förtroendevalda, vi som jobbar i församlingen, alla konfirmander. Särskilt tacksam är jag idag över att vår nya kyrkoherde Nalle är här och vi äntligen får börja arbeta tillsammans med dig. Vi är många i församlingen som har tänkt och bett för dig. Nästa söndag ska vi fira dig genom att be om Guds välsignelse för ditt arbete i Guds rike. Ära vare Gud i höjden.

Min gloria är framförallt att Gud, som är större än vi någonsin kan förstå, älskar oss gränslöst och att den famn som vi lades i i dopet bär oss genom hela era vårt liv! När vi idag går fram till nattvardsbordet möter Jesus oss med öppna armar och säger: ”Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila.”

Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människorna som han älskar. Amen.

Predikan på 4 sön e påsk 2012

Idag är det fest! Vi har samlats till högmässa för att fira att Jesus Kristus har uppstått från de döda! Varje söndag firar vi detta glädjebudskap och vi är dessutom mitt inne i den sprudlande påsktiden. Det kanske inte alla visste som är här idag: att vi firar påsk i 7 veckor i kyrkoåret! Och visst blir glädjen lite tydligare när vår fina nya gospelkör medverkar i högmässan!

Idag firar vi också att församlingen har fått en ny medarbetare - ungdomsarbetsledaren Christer Romberg. Det är en stor glädje för oss att få ha dig med i vår medarbetarskara och vi önskar dig välsignelse och arbetsglädje. Din längtan efter att göra världen lite bättre, godare, skönare för de ungdomar du jobbar med i kombination med ditt stora hjärta, din kreativitet, din utstrålning och din ödmjukhet behövs i arbetet för Guds rike! Och va fint att vi får välsigna dig till tjänst på en söndag som på latin har namnet ”Cantate!” – ”Sjung!”. Också din sånggåva och din musikglädje får du använda i ditt arbete. Må Gud välsigna dig.

Dessutom firar vi idag att skriftskolan inleds för årets konfirmander. Va, kul! Ni är dryga 70 konfirmander som idag börjar ert skribaäventyr.

Och det räcker ännu inte med dess tre firningsämnen utan idag får vi också vara med och fira att det har gått 65 år sedan ett tjugotal närvarande här i församlingen konfirmerades. Den 6 maj 1947 ägde er konfirmation rum i Åbo domkyrka. En konfirmation som ni har firat vart femte år sedan 1967, visst är det så?

Allt detta firar vi med den finaste festen som finns på vår jord: Herrens Heliga Nattvard.
Ni som är konfirmerade vet att skriftskolan och konfirmationen är en en-gång-i-livet-händelse. Den markerar en stor händelse i livet, dvs den är en slags övergångsrit, en rit de pasage. Övergångsriter är förknippade med födelse, namngivning, vuxenblivande, kärlek och död. Tider då livet övergår från ett stadium till ett annat. Konfirmationen markerar övergången från barn till vuxen.

Övergångsriterna är ihopbundna med de stora livsfrågorna. Vad är meningen med livet? Vad är meningen med mitt liv? Vem är jag? Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg? Vad händer efter döden? Finns det en Gud? Vad är gott och vad är ont?

Alla dessa frågor och många fler ska vi fundera över i årets skriftskola. Det gjorde också ni som blev konfirmerade för 65-år sedan. Och ni vet också att det här är frågor som man aldrig blir färdig med.
När vi i skribateamet under det senaste året funderat över skriftskolan och skribaförnyelsen har vi satt upp fyra målsättningar för skriftskolan i vår församling.

Den första målsättningen är att du som är konfirmand erfar, upplever att du är älskad. Att du är sedd, önskad och omtyckt. Att Gud älskar dig. Att vi älskar dig. Det här handlar dagens evangelium om. Jesus säger att vi skall älska varandra så som han har älskat oss. Och Jesus älskar oss så mycket att ger sitt eget liv för oss. Tänk att det finns en kärlek som är så stor!

Den andra målsättningen är att du som är konfirmand lär känna Jesus. När du döptes blev du medlem i kyrkan, du fick den heliga Anden och det eviga livet som gåva och du blev lärjunge till Jesus. Därför är det viktigt att du i skriftskolan får lära dig om den tro du blivit döpt till. Och om du inte ännu är döpt får du lära dig om den tro som du funderar på att döpas till.

Den tredje målsättningen är att du som konfirmand lever i församlingens gemenskap. Att vara döpt och kristen innebär att man är med i en församling. Den här församlingen får du lära känna under din skriftskola. Och vi hoppas och ber att du ska hitta din plats i skribagruppen, i ungdomsarbetet och här i högmässan. Högmässan är församlingens hjärta och det är här vi blir en kropp.

Den fjärde och sista målsättningen är du som konfirmand får verktyg för Gudsmöte, för din Gudsrelation. I skriftskolan får du lära dig att be, du får lära dig att läsa Bibeln, du får lära dig att fira gudstjänst och andakt. Du får lära dig texter och böner som blir som en andlig skatt som du bär med dig resten av ditt liv. Du får också lära dig vad det innebär att vara kristen i vardagen och leva ut de bud som Jesus talar om dagens evangelium. Buden som kan sammanfattas i det dubbla kärleksbudet:

Du skall älska Herren din Gud
med hela ditt hjärta
och med hela din själ
och med hela ditt förstånd
och din nästa som dig själv.

När vi samlas till högmässa får vi också erfara att vi är älskade, vi får lära känna Jesus, vi får leva i församlingens gemenskap och vi får verktyg för vår Gudsrelation. När vi idag knäböjer vid altarbordet och möter Herren Jesus Kristus får vi komma ihåg att han i dagens evangelium uppmanar oss att älska varandra. Och inte med tomma ord utan med handling och sanning. Amen.

Predikan på 1 sön e påsk 2012

Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd! Fullkomnad är skriften, o salighets höjd! Så inleds påskpsalmen 98 av Frans Michael Franzén.

Skriften är fullkomnad och därför finns det en frid att ta emot, därför finns det en förlåtelse att förkunna och därför finns det en kraft från höjden att rustas med.

Därför finns det en frid att ta emot!
Shalom! Frid över er!, hälsar Jesus lärjungarna i dagens evangelium. Shalom! Ett ord som de säkert hade hälsat på varandra med otaliga gånger tidigare men nu när det är den uppståndne Herren som hälsar får ordet Shalom en ny innebörd.

Ordet Shalom följde Jesus. Profeten Jesaja profeterade om fredsfursten som skulle komma och den natten då Jesus föddes fylldes himlen av änglar som lovprisade Gud och sjöng om Shalom på jorden. Och när Jesus led och dog var det för att vi genom hans försoning och uppståndelse skulle få Shalom.
När Jesus hälsar lärjungarna med fridshälsningen innehåller ordet shalom därför hela kristendomen: människoblivandet, lidandet, döden och uppståndelsen.
Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd! Fullkomnad är skriften, o salighets höjd!

Därför finns det en förlåtelse att förkunna!
Den uppståndne Jesus hjälper lärjungarna att förstå hur allt hänger ihop. Påskens händelser och Skriftens ord. Eftersom Messias har lidit och uppstått från de döda på tredje dagen skall syndernas förlåtelse genom omvändelse förkunnas i hans namn för alla folk. Det är uppdraget lärjungarna får. De skall berätta om allt det som de har fått vara med om i vandringen med herren. De skall berätta om hans liv, hans död och hans uppståndelse. De skall berätta förlåtelsen som människorna får ta emot tack vare Jesu försoningsdöd på korset. De skall berätta om befrielsen som Jesus har gett oss. Befrielse från synd, död och allt det som håller oss bundna.
Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd! Fullkomnad är skriften, o salighets höjd!

Därför finns det en kraft från höjden att rustas med!
Jesus påminner lärjungarna om kraften från höjden som fadern har lovat dem, den heliga Anden. När Jesus lämnar lärjungarna behöver lärjungarna inte utföra sitt uppdrag av egen kraft utan de skall få kraft från höjden – Anden. Anden, som också är en del av skriftens fullkomnande. Anden, som har blåst ända sedan världens skapelse och som på pingsten blåser mod i lärjungarna och rustar kyrkan till kamp mot orättvisor, förtryck, lidande och ondska i världen.

Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd! Fullkomnad är skriften, o salighets höjd!

***
När vi idag lyssnar till Jesus ord i evangeliet är det också riktat till oss. Som kyrka är vi kallade att skapa en värld som är fylld av shalom, en värld där vi inte möter ont med ont, en värld där vi välsignar istället för att förbanna Som kyrka är vi kallade att vittna om allt detta, om allt detta som vi fått vara med om i vandringen med Herren, om hans liv, hans död och hans uppståndelse. Som kyrka är vi kallade att förkunna förlåtelse, befrielse, nåd, en kärlek större än vi någonsin kan förstå. Som kyrka är vi inte kallade att klara av allt detta på egen hand utan vi får samma kraft från höjden som lärjungarna. Anden blåser mod i oss och rustar oss till kamp mot orättvisor, förtryck, lidande och ondska i världen.

Uppdraget börjar här och nu. I högmässan övar vi oss i att leva som kristna. Friden, förlåtelsen och Anden genomsyrar gudstjänsten från början till slut. Gudstjänsten ger mönstret för vårt liv och vi sänds ut i världen med frid i hjärtat för att tjäna Herren med glädje.

När vi i dag knäböjer vid altaret och möter Herren Jesus Kristus får vi lyssna till hans uppmaning om att gå ut i världen och vittna om allt detta. Och vi får ta emot Guds frid och kraft från höjden för att med fridmodighet kunna utföra vårt uppdrag.

Vi ber.
Gud, vi lyssnar till din uppmaning om att föra ut påskens glädjebudskap i världen. Utrusta oss med din heliga Ande och hjälp oss att i allt det i gör och är vittna om dig. I Jesu namn. Amen.

(Den här predikan är inspirerad av Carl Henrik Martling och mellanrubrikerna är hans.)

Predikan på julottan 2011

”Lyssna, värld, till ängelns ord.
Gud har kommit till vår jord!
Nyfött barn vår konung är,
frid åt människor han bär.
Folk, stäm in i himlens kör
med en sång som aldrig dör!
Han som fötts i Betlehem
är vår frälsare och vän.
Lyssna, värld, till ängelns ord:
Gud har kommit till vår jord!”

Våra älskade julpsalmer, våra stämningsfulla jultraditioner och våra vackra julpynt förmedlar julens glada budskap.

Ett av mina favoritjulpynt är tro, hopp och kärlek. De handgjorda, röda och gröna, fönsterdekorationerna som både påminner mig om julens budskap och om de hemtrakter jag härstammar från.

TRO
Den första symbolen är trons symbol, korset.

Den kristna tron genomsyrar vår jultraditioner och julsymboler. Släkte efter släkte har berättat den stora julberättelsen. Om det ofattbara och förunderliga miraklet att Gud blev människa och föddes i ett stall för ungefär 2000 år sedan. Vårt julfirande visar på en längtan efter något större, något mera meningsfullt. En längtan efter en himmelsk frid. En längtan efter gemenskap med Honom som skapat universum och som julens budskap kretsar kring, Jesus Kristus.

HOPP
Den andra symbolen är hoppets symbol, ankaret.

Gud sände sin son som ett ljus till världens mörker. Ett ljus som ger oss hopp. Ett hopp om att vi inte någonsin behöver vara ensamma. Ett hopp om vi att alltid är sedda och älskade. Ett hopp om att livet bär och att vi vilar i Guds omsorgsfulla händer. Ett hopp om ett himmelrike utan tårar, sorg, smärta, och död. Ett himmelrike där släkten åter igen ska få träffas. Ett himmelrike där vi inte längre ska se en gåtfull spegelbild, utan ansikte mot ansikte.

KÄRLEK
Den tredje symbolen är kärlekens symbol, hjärtat.

Tänk att det finns en kärlek så stor att den skapar liv! Tänk att det finns en kärlek så stor att den ville dig och mig! Tänk att det finns en kärlek så stor att den ger sitt eget liv! Tänk att det finns en kärlek så stor att den aldrig söker sitt! Det är den kärleken vi möter när vi knäböjer inför barnet i krubban. I mötet med Kärleken förkroppsligad i Jesus Kristus får vi vårt kall. Att gå ut i världen och visa samma kärlek till varandra.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken!

Predikan på julbönen 2011

”Gläns över sjö och strand, stjärna i fjärran.
Du som i österland, tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem, leder ej bort men hem.
Barnen och herdarna följa dig gärna.
Strålande stjärna, strålande stjärna.”

I toppen av julgranen, i pyntade fönster, i händerna på stjärngossar, fastklistrad eller målad på julkort, som pepparkakor med glasyr strålar hon så vackert. Betlehemsstjärnan. Hon som vittnar om julens budskap och visar vägen till krubban i stallet.

Sedan födelsenatten, undrens natt, för ungefär 2000 år sedan strålar Betlehemsstjärnan. Hon tindrar och glittrar framförallt på julen men också året om. Visst har du sett henne? I tindrande barnaögon, i tårar rörda av omtanke, i blommor som omringar en kär människas kista, i det helande ordet förlåt, i dopvattnet som hälls över babyns huvud, i glädjen över en nyfunnen vän, i kramen som omsluter en bruten människa, i soppkastrullen som mättar fattiga och hemlösa. Betlehemsstjärnan lyser i varje händelse, i varje ögonblick som präglas av tro, hopp och kärlek.

Hon glittrar när vi känner längtan efter frid, julefrid, himlafrid. Och då visar hon vägen till Honom som föddes och lindades och lades i en krubba, till Honom som valde lidandets och smärtornas väg, till Honom som segrade över mörkret och döden. När vi följer vägen som leder oss till Kristus fylls vi av den frid som världen inte kan ge, av den frid som övergår allt förstånd.

Betlehemsstjärnan inbjuder oss till en pilgrimsfärd. En resa som inte går härifrån och dit. Utan utifrån och in. En resa från ytan till djupet. En resa från det som gör oss ofokuserade och splittrade till ett närvarande och helhjärtat liv. Ett liv där rättvisan och medmänskligheten segrar över ondskan och likgiltigheten.

Vi kallas att stiga in i våra hjärtan. Där är julens krubba, där är julens konung Jesus Kristus.

Varje söndag och helgdag spelar stjärnan för oss. När kyrkklockorna ringer till gudstjänst hör vi henne. Allra starkast lyser hon nämligen när vi knäböjer vid nattvardsbordet och delar kärleksmåltid tillsammans. Tillsammans med församlingen och Kristus själv.

Betlehemsstjärnans viktigaste uppdrag äger rum under julnatten då Gud blir människa i Jesus. Om detta uppdrag sjunger vi i många, många älskade julsånger. Andra versen av ”Gläns över sjö och strand” med text av Viktor Rydberg lyder så här:

”Natt över judaland, natt över Sion.
Borta vid västerland slocknar Orion.
Herden som sover trött, barnet som slumrar sött.
Vakna vid underbar korus av röster.
Stråla så härligt klar, stjärna i öster.”

Vi ber.
Den fullkomliga kärleken förkroppsligad i Kristus bor i mitt hjärta. Gud, öppna mitt hjärta så att jag kan glädjas över julnattens under. Att du kommer till oss. Tänk att du kommer till oss! Amen.

Predikan på andra advent 2011

Förra söndagen, på första advent, ställde vi oss i folkskaran som tog emot Jesus när han kom ridande på åsnan in i Jerusalem och vi stämde in i jubelropet och lovprisningen: ”Hosianna! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn!” Vi hälsade Jesus som vår Konung och gladde oss åt att han har kommit för att befria oss till gemenskap med Gud och med varandra. Vi lyfte blicken mot påsken och Jesu försoningsverk. Julen och påsken kan inte skiljas åt. Julens evangelium om att Gud blev människa, att Ordet blev kött, får sin klangbotten i Jesu lidande, död och uppståndelse.

Idag, på andra advent, lyfter vi blicken mot framtiden och gläder oss över Bibelns löfte att Jesus en gång skall komma tillbaka. Inte i ödmjukhet ridande på en åsna utan i härlighet: ”Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag.” Bibelns ord är trösterika. Trösterika på flera sätt. Även om det finns mycket lidande, orättvisor och ondska i världen får vi se fram emot den dag då Kristus skall komma för att slutgiltigt befria världen. Och vi behöver inte oroa oss för att vi ska missa det, eller oroa oss för att någon av alla dessa messiasar och frälsare som dyker upp ska vara Människosonen som vi väntar på. Nej, när Människosonens dag är inne ska alla knän böjas och alla tungor bekänna att Jesus är Herre.

I väntan på Människosonens dag har vi fått vår kallelse att älska Gud över allting och vår medmänniska som oss själva. När vi gör detta tillkommer Guds rike. I evangeliet säger Jesus idag: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”

Guds rike finns inom oss! När vi längtar efter gemenskap med Gud och när vi förbereder oss under adventsfastan för att ta emot Kristus på julen och en gång vid hans återkomst behöver vi bege oss på en pilgrimsresa inåt. En resa från ytan till djupet. En resa från det som gör oss ofokuserade och splittrade till ett närvarande och helhjärtat liv. En resa från det som lockar oss till egocentrism och fåfänglighet till ett gemenskapsskapande och kärleksfullt liv.

Man kan på olika sätt, genom olika andliga övningar, träna sig i att leva mera närvarande, helhjärtat och kärleksfullt. Vår högmässa är fylld av andliga övningar. En sådan andlig övning är fridshälsningen, pax. Fridshälsningen som kommer just före nattvardssången Agnus dei, O Guds lamm, och nattvarden. När vi hälsar varandra med Guds frid möts vi som systrar och bröder i Kristus. Vi bär på samma längtan efter en fridfullare och fredligare värld. Vi får känna gemenskap med varandra och vi ges en möjlighet att be om förlåtelse av varandra ifall det behövs. I Matt. 5:23 läser vi: ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom, kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.”

Fridshälsningen har funnits med i de kristna gudstjänsterna ända sedan fornkyrkans tid. Redan i Nya testamentet nämner Paulus i sina brev seden att utväxla en ”helig kyss”. På den tiden hörde fridshälsningen ihop med offertoriet och den allmänna förbönen som ett tecken på de döptas samhörighet. Av någon anledning, som man inte känner till, flyttades fridshälsningen senast i början av 400-talet till omedelbart innan kommunionen, nattvarden.

Fridshälsningen symboliserar samhörigheten, friden och freden mellan oss människor men också den frid och fred som Gud önskar oss och lämnar till oss. När Jesus visade sig för lärjungarna efter uppståndelsen hälsade han dem med orden: ”Frid åt er alla”.

Fridshälsningen blir en konkret, handfast påminnelse om det dubbla kärleksbudet. Vi är kallade att leva i fred med Gud, i fred med våra medmänniskor och i fred med oss själva. Med en enkel handskakning påminns vi om detta. I fridshälsningen får vi också vår kallelse att efter högmässan gå ut i världen och skapa fred.

Andliga övningar är inte lätta. De kräver träning och ibland också mod. En del av oss upplever att fridshälsningen i kyrkan känns obekväm och att den stör rytmen och avbryter upplevelsen av tillbedjan. Det är okej att känna så. Att skapa fred i världen är inte lätt och kräver mycket av oss. Att önska våra medmänniskor Guds frid genom det vi säger och gör kräver att vi måste stiga ut ur vår egen bekvämlighet. Och det får vi öva i högmässan.

Fridshälsningen är en andlig övning där vi övar oss i att leva i fred med varandra. I väntan på Kristi återkomst är vi kallade att skapa fred i världen. Fred med Gud, fred med vår medmänniska och fred med oss själva. När vi skapar fred tillkommer Guds rike och fredens väg går utifrån in och från hjärta till hjärta.

Adventstiden är väntan på Kristi ankomst. Men egentligen är varje människomöte Kristi ankomst. Varje gång vi möter en människa utmanas vi att stiga in i vårt hjärta och handla i kärlek och fred. Vi behöver stiga in i våra hjärtan. Där är Jesus. Där är Gud rike. Amen.

(Den här predikan är inspirerad av Charlotta Rosman Nissens bok "Kyrie och gloria. Att levandegöra gudstjänsten för ungdomar.)

Predikan på 21 sön e pingst 2011

På första advent i år ställer vi till fest. Ett trefaldigt nyårskalas. Då firar vi kyrkans nyår och med glada hosiannarop hälsar vi Jesus Kristus som vår konung. Vi firar också att Åbo svenska församling fyller 90 år i år. Och för det tredje firar vi att arbetet med gudstjänstgrupper startar i vår församling. Och vi firar förstås med den finaste festen som finns på vår jord: Herrens heliga nattvard. Och kyrkkaffet förgylls med jubileumstårta, festtal och underbart vacker musik. Välkommen med!

Det kyrkliga nyåret för i år med sig ett slags nyårslöfte. Ett nyårslöfte som jag hoppas att vi alla kan och vill vara delaktiga i. Eller nyårslöfte är kanske inte rätt ord. Nyårsmålsättning är nog ett bättre ord. Vår nyårsmålsättning kunde beskrivas så här: vi vill arbeta för att det naturliga livsmönstret för en döpt människa är att tillsammans med församlingen fira gudstjänst på söndagen och sedan fortsätta gudstjänsten i sin vardag.

Och därför kommer vi att sätta fokus, resurser och arbete på att utveckla församlingens gudstjänstliv. Och när jag talar om vi avser jag inte vi som är anställda i församlingen utan med vi menar jag den gudstjänstfirande församlingen, dvs. vi som firar gudstjänst tillsammans. Om vi vill att hjärtat i församlingens verksamhet ska vara högmässan behöver vi alla vara med och jobba för att det ska vara så. Och det viktigaste vi kan göra i det arbetet är helt enkelt att komma till kyrkan och fira gudstjänst. Det är det absolut viktigaste.

Ett steg i vår gudstjänstutveckling, eller församlingsutveckling, är att starta gudstjänstgrupper. Inspirerade av Fredrik Modéus och Helgeands församling i Lund vill vi ge oss som firar gudstjänst möjlighet att vara med i planerandet och genomförandet av söndagens högmässor. Att vara med och verka som frivillig i gudstjänsten har redan länge varit möjligt i vår församling genom kyrkvärdarnas värdefulla och fina arbete. Gudstjänstgrupperna är nästa steg där ännu fler människor har möjlighet att bidra med sina gåvor och tjäna i gudstjänsten.

Vi kommer att starta sex stycken gudstjänstgrupper som under vinterhalvåret, med undantag för en del av jultiden, är med och planerar och genomför en gudstjänst var sjätte vecka. Och den första gruppen startar alltså på första advent. Om du vill vara med i en gudstjänstgrupp är du hjärtligt välkommen. Ta då kontakt med mig eller någon av församlingens anställda. Inom november månad kommmer det mera information om gudstjänstgrupperna på vår hemsida.

Fredrik Modéus och Helgeands församling i Lund har sex teser för sitt gudstjänstarbete och de lyder så här:

1. En församling bör i första hand förstås som människor som firar gudstjänst tillsammans.
2. Församlingsutveckling stavas gudstjänstutveckling.
3. Gudstjänstutveckling stavas delaktighet.
4. Delaktighet fungerar som bäst när gudstjänsten präglas av igenkännandets glädje.
5. En delaktighetsstruktur avslöjar en relationsvision.
6. Syftet är att världen skall leva.

Jag kommer inte idag att gå närmare in på dessa teser men jag vill lyfta upp den sjätte testen: Syftet är att världen skall leva. För det är detta som dagens evangelium och tema handlar om.

Modéus skriver så här: ”Till gudstjänsten kommer vi delaktiga i världens skuld och ansvar, med vår glädje och sorg, med nederlag och det ständiga misslyckandet att leva ett gott liv och fullgöra vår kallelse i vardagsuppgifterna. I syndabekännelsen ger vi ord åt bristen, åt vår längtan, vi erkänner oss beroende av det Gud ger genom Kristus. Genom ordet och nattvarden förnyas vi och sänds åter tillbaka till våra verkliga uppgifter. ’ Man går inte hem från gudstjänsten, man går hem och fortsätter den.’”

När vi firar gudstjänst möter vi Gud och våra medmänniskor. Vi blir en kropp i Kristus och övar oss i att leva som kristna. Gudstjänsten formar oss och ger mönstret för vårt kristna liv i vardagen. I varje gudstjänst får vi vårt uppdrag av Kristus. Samma uppdrag som Kristus gav lärjungarna som han sände ut. Uppdraget att gå ut i världen och vara hans sändebud. Gudstjänsten är platsen, centrumet, varifrån vi sänds in i världen. Gudstjänst och tjänst i vardagen hör samman. I den ortodoxa traditionen talar man om liturgin efter liturgin. I gudstjänsten delar vi bröd med varandra och efter gudstjänsten ska vi dela bröd, liv och existens med vår nästa. Om gudstjänsten inte fortsätter efter vi gått hem från kyrkan firas inte gudstjänsten rätt och blir bara ett skådespel.

Kyrkligt vardagsarbete är i första hand det som vi vanliga kristna människor gör i vardagen. Det är inte kyrkliga tjänstemäns programverksamhet i församlingshemmet. Något som föramlingsmedlemmarna konsumerar och som de anställda producerar. Nej, kyrkan finns inte till för att världen ska bli kyrkligare utan för att världen ska bli mänskligare. Vårt kall finns i den omgivning vi lever i. I varje människomöte får vi vår kallelse. Kallelsen att vara Jesu sändebud och tjänare. I varje människomöte. På jobbet, vid kaffebjudningen, i hundparken. I familjen, hos vänner, bland arbetskamrater.

Jag vill avsluta med två frågor som du får ta med dig hem idag:
1. På vilket sätt vill du vara med och bygga vår församling så att gudstjänsten blir hjärtat som pumpar ut Guds kärlek in i världen?
2. Hur fortsätter gudstjänsten i din vardag? Finns det något som du behöver arbeta med eller få hjälp med?

Vi ber.
Herre, visa oss din väg, och gör oss villiga att vandra den. Amen.

(Den här predikan är inspirerad av Fredrik Modéus bok "Mod att vara kyrka".)