Erik Vikström

När jag förbereder predikan läser jag gärna exegetiska och homiletiska kommentarer, andaktsböcker och andra teologers predikningar. En av de böcker som jag gärna läser är skriven av biskop emeritus Erik Vikström, nämligen andaktsboken "För dig". Min senaste predikan är inspirerad av en andakt ur den boken. Jag vet att vi är flera som gärna använder den boken i arbetet med förkunnelsen.

Om jag inte hade studerat så länge hade jag blivit prästvigd av biskop em Erik. Det skulle ha varit stort och fint eftersom jag känner honom och hans familj. Dessutom är han ju från Kronoby! Vi brukade skämta om att han inte får gå i pension förrän jag är klar med mina studier :)

När jag nu läser om anklagelserna mot honom blir jag så oerhört ledsen och förvånad för att någon vill kränka honom och hänga ut honom så här. Hur kan man? Jag ger biskop Erik mitt stöd och mina böner.

Predikan 4 sön e påsk 2010

När jag var sexton år gammal fick jag träffa en kvinna som jag aldrig kommer att glömma. Jag praktiserade vid ett åldringshem och den här kvinnan fick jag ofta mata med smörgås och gröt. Kvinnan var gammal och trött. Hennes kropp var böjd och ögonen lite dimmiga och ofokuserade. Talet och minnet hade hon förlorat för flera år sedan och kontakten till omvärlden var begränsad. Jag var för ung och blyg för att samtala om väder och vind när jag skötte om henne eller matade henne så tystnaden besvärade mig.

Om kvinnan visste jag att hon varit en av byns mest handlingskraftiga och begåvade kvinnor. Känd vida omkring för sina vackra hantverk. Nu satt hon i en rullstol på ett åldringshem och dagarna kom och gick. Eftersom jag var praktikant och hade mera tid än den övriga vårdpersonalen blev jag tipsad om att ta en psalmbok och sjunga för henne. [kort kort paus] Då skulle tystnaden inte vara så besvärande, tänkte jag. Så jag valde en av de kändaste och mest älskade psalmerna: ”Blott en dag ett ögonblick i sänder” och började sjunga.

Jag hann inte ens till den andra meningen förrän kvinnan, som aldrig sade ett endaste ord, sjöng med. Hennes röst var skrovlig men vacker och förvånansvärt stark. Det var som om hon vaknade till liv efter en lång natts sömn. Våra blickar möttes och vi såg varandra för första gången. Hon strålade. Jag var chockad, berörd och glad. Att det här hände varje gång som någon tog sig tid för att sjunga psalmer med henne visste förstås personalen på hemmet. Men för mig var det en erfarenhet som jag aldrig kommer att glömma.
Vad är det som gör att psalmer och sånger når fram till själen och medvetandet när inget annat längre gör det?

Den här söndagens latinska namn är ”cantate”, sjung! Uppmaningen är hämtad från den 98:e psaltarpsalmen: ”Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, ty han har gjort underbara ting. Han vann seger med sin starka hand, med sin heliga arm.” Vi får genom sång och musik och med Andens hjälp fortsätta jubla över att Kristus är uppstånden.

Det är säkert många av er som är här idag som sjunger eller som har sjungit i kör. Då har ni varit med om olika röstuppvärmningar och sångövningar. Ofta tränar man andningsmuskulaturen när man sjunger. T.ex. finns det övningar där man ska dra in så mycket luft man kan genom näsan [drar in luft] för att sedan långsamt blåsa ut luften samtidigt som man säger sssssssss [blåser ut]. Man blir både medveten om luften som man andas in och om musklerna som finns i magtrakten eller i mellangärdet.

Så nära som luften vi andas in och andas ut är Gud. När Bibeln beskriver människans skapelse står det i den andra skapelseberättelsen: ”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv i henne genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” Så nära som luften vi andas in och andas ut är Gud och hans livgivande Ande. Nästa gång vi tränar andningsmuskulaturen kan vi tänka på att vi andas in helig ande. Helig Ande som också kallas hjälparen eller sanningens ande. Eller så kan vi när som helst, fast mitt i vardagsjäkten och stressen eller när oron bubblar i magen eller när ensamheten tränger på, stanna upp och ta några djupa andetag [andas] och låta oss fyllas av Guds närvaro.

Dagens evangelium höjer blicken mot Kristi himmelsfärdsdag och pingsten. Jesus talar om att han ska lämna lärjungarna så att han kan sända Anden, Hjälparen, till dem. Anden som är Guds närvaro, himmelriket på jorden, bor i våra hjärtan och hjälper och tröstar oss. Om vi lyssnar på honom får vi höra hela sanningen och våra själar brister ut i lovsång över att Kristus är uppstånden.

För många människor är det just i sången och musiken som Guds närvaro är lättast att erfara. Och det är också därför som vi sjunger och lyssnar på fantastiskt vacker musik i gudstjänsten. Därför att sången och musiken når dit inget annat gör.

Kanske är det så att när vi sjunger psalmer och sånger eller lyssnar till underbara toner dansar helig ande och himmelriket in i hjärtat och själen får dricka av livets vatten.

Vi ber.

Gud, du som skapat universum och lät din vind blåsa över världen, kom med din Ande. Gör hjärtan som blivit hårda levande igen. Fyll oss med din Ande. Du är vår Gud, i dig hör vi samman här på denna plats och i den värdsvida kyrkan. Tillsammans vill vi lovsjunga och prisa dig, livgivare.
Amen.

(Den här predikan är inspirerad av biskop em Erik Vikströms andaktsbok "För dig" och texten för måndagen efter 4:e söndagen efter påsk)

Predikoförberedelser

Det är vapp och två dagar tills jag ska predika. Dags att kavla upp ärmarna. Söndagens tema är "himmelrikets medborgare i världen" och det latinska namnet på helgdagen är "cantate" som betyder "sjung!". Evangelietexten handlar bland annat om sanningens ande.

Jag funderar om jag ska predika om himmelriket på jorden? Eller om musikens (eller konstens) betydelse för lovprisning och tro?

Dags för ny predikan

På söndag, den fjärde söndagen efter påsk, ska jag predika i högmässan i Åbo domkyrka. Temat för helgen är "Himmelrikets medborgare i världen" och söndagens latinska namn är "Cantate".

Söndagens texter kan du läsa här (årg 1). Kyrkohandboken skriver: "Uppmaningen Cantate (Sjung!) som är hämtad från dagen psaltarpsalm (98) placerar denna söndag mitt i kedjan av glädjerika söndagar. Församlingen följer sin Segerherre i sanning och kärlek på väg mot den fullständiga glädjen i himlen. Ledda av den heliga Anden får de kristna leva som medborgare i det himmelska riket redan här i världen."

En gammal påskpredikan

När jag sparade mitt predikoutkast stötte jag på en gammal påskpredikan och tänkte passa på att publicera den så här i påskveckan.

Har du någon gång deltagit i en gudstjänst i en nordamerikansk kyrka? För lite över tio år sedan hade jag förmånen att under elva månaders tid få delta som aktiv ung vuxen i en missionsförsamling i Toronto, Canada. Församlingen hette People´s Church. I huvudgudstjänsterna på söndagarna var kyrkan alltid full, över 1000 personer deltog regelbundet, men på påsken var kyrkan så full att alla inte rymdes in. Det löste man med videoskärmar i gymnastiksalen. Gudstjänsterna i People´s Church är lite friare än våra, t.ex. blandade man moderna lovsånger med traditionella hymner. Ändå fanns det vissa sociala regler som man skulle följa. Man var alltid uppklädd när man kom till kyrkan och man satt ofta på sina vanliga platser.

I den församlingen fick jag många goda vänner. Idag vill jag berätta för er om två av dem, två tvillingbröder. Tyvärr kommer jag bara ihåg namnet på ena av dem. Han hette Tim. Men låt oss för berättelsens skull kalla hans bror Jean. Tim och Jean var till utseende lika som bär men till personligheten kunde de inte vara mer olika.

Tim, som studerade teologi, kom alltid för sent till gudstjänsten på söndagarna. Men när han kom såg man glädjen i hans ögon och han ställde sig upp och lovprisade Gud. Tim struntade blankt i konventionerna och kom till kyrkan iklädd ljusblå jeans, t-skjorta och ryggsäck. Med Tim hade jag många givande och spännande teologiska diskussioner och man kände friden och tryggheten som han utstrålade.

Tims bror, Jean, som körde skolbuss, skulle aldrig någonsin våga komma för sent till gudstjänsten. Och han var alltid propert klädd i mörkblå eller svart kostym, vit skjorta och slips. En mönsterförsamlingsmedlem. Men man fick aldrig se Jean le, han skrattade aldrig och berättade aldrig dåliga vitsar som sin bror. Orsaken var att Jean försökte leva ett perfekt och syndfritt liv. Och i hans strävan att behaga Gud hade han gjort upp en egen personlig syndalista. Och resultatet blev att han inte längre vågade släppa loss, han vågade inte skratta.

Tim hade funnit glädjen och nåden i uppståndelsedagens budskap medan Jean var kvar i långfredagens lidande och dom.

I people´s church var predikan gudstjänstens medelpunkt. Och jag var så imponerad av predikanterna som predikade i ca 45 minuter helt utan koncept. Välförberedda men fritt ur hjärtat. People´s church var en stillsamt gudstjänstfirande församling, inte helt olik vår. Man befann sig långt norr från den amerikanska söderns pingst- och baptistförsamlingar. Men nu och då, när predikanten sa något som fick anden att vibrera, kunde man ändå höra någon församlingsbo ropa: Hallelujah! Praise the Lord! Hallelujah! Amen! Och man hörde glädjen och lovprisningen i deras röster!

Och när jag har förberett dagens predikan och funderat över dagens evangelium är det den glädjen och den lovprisningen jag skulle vilja förmedla. En god vän till mig sa häromdagen att i vårt samhälle är vi bra på fira långfredag, den känslan finns i folksjälen. Men vi är sämre på att fira Uppståndelsedagen.

Men möjligheten finns inbyggd i vår liturgiska tradition. Idag utropar vi: Kristus är uppstånden! Och vi svarar: Ja, han är sannerligen uppstånden!

Och min förhoppning nu är att när jag i fortsättningen av predikan utropar Kristus är uppstånden! Att församlingen skulle svara: Ja, han är sannerligen uppstånden!

Är ni med?

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Livet är ett underverk. Att hålla ett nyfött barn i sin famn är ett under! Och för att fira detta ofattbara mirakel, denna fantastiska gåva, bär vi fram våra barn till det heliga dopet. Vi tecknar korsets tecken på barnet och döper det i den treenige gudens namn. I dopet får vi befrielse från syndens, dödens och mörkrets makt. Vi får ta emot allt det som Kristus har gjort för oss. Vi omsluts av den kärlek som sprang fram på Golgata. Vi får det eviga livets gåva.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

När barnet vuxit ikapp sin dopklänning får det undervisning i den kristna tron. Vi lär våra konfirmander trons grunder. Undervisningen är både teoretisk och praktisk. Kristendomen är framförallt liv och gudstjänst. Och de får själva välja om de vill fortsätta leva i den tro som de blivit döpta till. På konfirmationen välsignar vi konfirmanderna i den treenige gudens namn. Och så firar vi med nattvard.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

I nattvarden möter vi vår Herre som älskar oss så att han gav sitt liv för vår skull. Nattvarden är kärleksmåltid. Nattvarden är ett synligt tecken på Guds kärlek. I nattvarden är vi sedda och älskade. Vid nattvardsbordet möts himmel och jord, människa och Gud. Jesus Kristus själv möter oss i nattvarden. I brödet och vinet får vi ta emot honom, så att han blir en del av oss och våra liv. Vid nattvardsbordet får du både smaka, dofta och känna hur det är att ta emot Guds kärlek och förlåtelse genom Kristus.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Med gudstjänsten som hjärtat i församlingens verksamhet förkunnas Kristi uppståndelse i varje möte som sker i vår församling. Möte som sker mellan människa och människa. Och jag kunde i dag välja att lyfta fram vart och ett av kyrkans verksamhetsområden, t.ex. diakonin som är kristen tro i praktiken och vars arbete och existens vi borde ropa ut över hustaken. När hoppet förmedlas i kärlek uppstår Kristus i våra hjärtan.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

En familjerådgivare som undervisade oss teologie studerande om familjerådgivningens grunder förklarade att han insett i mötet med de trasiga familjerna att förlåtelsen är helig. När en familjemedlem ber en annan om förlåtelse är det en helig stund. Och helandet kan börja.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Mormor Elsa ligger på dödsbädden. Hon har varit sängbunden i veckor och barnen har kallats till sjukhuset för att ta farväl. Just när de tror att nu har hon tagit sitt sista andetag sätter hon sig upp i sängen och tittar upp mot ena hörnet i taket. Hon säger: Ja, jag kommer.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

När mormor jordfästs i Pedersöre kyrka sjunger vi: blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått ditt goda land. Prästen tecknar korsets tecken med sand på kistan och välsignar mormor. Han säger: Elsa Maria Silvander, av jorden är du tagen, och jord skall du åter bli. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han SÅG och TRODDE.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Låt oss lovprisa Gud genom att bekänna vår gemensamma kristna tro.

Juju

Nu har jag många idéer för en predikan. Jag måste bara välja en av dem. Två "jujun" står ut framom de andra. Ska jag ta inspiration av Martling och predika om friden? Kombinerat med påskens gläjdefyllda befrielse. Eller ska jag ta inspriation av Modéus övning för eftertanke och tala om trosberättelser eller vittnesbörd. Dags för kaffepaus :)

Om du kommer till Åbo domkyrka på söndag (11.4) kl 12.00 får du höra vilken "juju" jag valde.

Förberedelser inför söndagens predikan

Eftersom jag ska delta i unga vuxna helgen "Helig" imorgon försöker jag få söndagens predikan klar redan idag.

1. Jag börjar med att läsa Bo Branders predikan för "andra söndagen i påsktiden". Så heter söndagen i Sverige. Brander predikar visserligen över en annan evangelietext men han väljer ändå att lyfta fram lärjungen Tomas. Brander skriver: "Tomas hade nämligen missat påskdagens högmässa - det innebär alltid en risk om man gör det. För om man inte är på påskdagens högmsäsa missar man att möta den uppståndne Kristus. När sedan Jesu lärjungar sägar att 'vi har sett Herren', säger Tomas: 'Det kan jag inte tro'. Han har tio apostlakolleger och många kvinnliga vänner som alla har sett den uppståndne. Han har en tom grav att gå till - men Tomas säger: 'Nej, jag kan inte tro' [...] En vecka senare - och då är vi samtida med idag - kommer Jesus till alla tvivlare och visar sina händer och fötter och säger stick handen i min sida, tvivla inte utan tro. Först nu kan Tomas tro. Han säger något av det underbaraste som sägs till Jesus i evangelierna : 'Min Herre och min Gud.'
2. Därefter läser jag biskop emeritus Erik Viktröms andakt för helgdagen (ur boken "För dig"). Vikström skriver att Tomas tvivlaren är en av oss. Vi har inte fått se uppståndelsen och ändå får vi tro på Kristus. Tomas fick visserligen en specialbehandlig som vi inte ens kan drömma om men också vi skall märka att Jesus endast kunde bli igenkänd genom sina sår. "Detta är en allvarlig tankeställare för oss som ensklida kristna och för kyrkan i stort. Världen har rätt att känna igen Jesus genom kyrkans sår. Det är inte i framgågen och inte i att vara bättre än andra som vi skall vara uppståndelsens vittnen. Det är när kärleken till Jesus och medmänniskorna ger oss skråmor och sår som andra kan hans närhet och underbara makt."
3. Den tredje boken jag läser är Martlings homiletiska utkast "Mitt i verkligheten". Martling fastnar vid Jesu hälsning när han kommer till lärjungarna som satt bakom reglade dörrar. Jesus säger: "Frid åt er alla". Martling hänvisar till Fil 4:7 där det står: "Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus." Martling kallar sitt predikoutkast för "Guds frid som är mera värd". Guds frid som är mera värd: 1. Den kommer inte bara för att man reglar dörrarna ("Den frid som är mera värd än allt annat kommer inte bara för att vi får vara i fred. Den friden är inte tystnad och stillastående. Den kan leva och finnas mitt i bullret. Den friden består i att någto sker, att synd och änglan byts mot förlåtelse och glädje"), 2 Den finns endast där Kristus är (Jesus själv var friden, samma hälsning öppnar nattvardsbordet 'Herrens frid vara med er'), 3 Den har Kristus själv givit åt sin kyrka (och kyrkan ska ge den vidare).
4. Jag läser också Martin Modéus förberedelsetext inför kyrkans förbön (i hans nya "Kyrkans förbön). Modéus lyfter fram möjligheten att denna söndag be med fokus på missionen, "det kyrkans utåtriktade arbete som har psåkens glädje som drivkraft". Predikan kan alltså också fokusera på mission. En mission som innebär att vi själva behöver be om hjälp för att "nå en djupare förankring och glädje i påskens mysterium.""På djupet förankrat i Jesus blir livet ett vittnesbörd mitt i sin sårbarhet, utan att vi behöver göra oss till." (låter lite som Vikström). Modéus har också med en övning för eftertanke inför varje helgdag. Övningen för denna söndag lyder: "Nästan alltid har människans tro vaknat och växt av att andra männsikor har berättat om Gud. Dela varandras berättelser om vem som har berättat för er. Fundera tillsammans över vilka ni själva berättar för."
5. Jag lyssnar på en predikan på nätet av Carl-Axel Sköldeberg från 2008. Han talar entusiastiskt och livsnära. Empatiskt. Men kanske han har för många trådar? Du kan höra predikan här. Min vanliga källa för textkommentarer/predikningar, Kyrkpressens tidningsarkiv, ger tyvärr ingen hjälp inför denna söndag. Kyrkpressen ger nämligen alltid ut ett dubbelnummer till påsken och tidningen som kommer ut efter påsken handlar alltid om andra söndagen efter påsk. På predikantbloggen hittar jag en predikan av Kalle af Hällström.