På första advent i år ställer vi till fest. Ett trefaldigt nyårskalas. Då firar vi kyrkans nyår och med glada hosiannarop hälsar vi Jesus Kristus som vår konung. Vi firar också att Åbo svenska församling fyller 90 år i år. Och för det tredje firar vi att arbetet med gudstjänstgrupper startar i vår församling. Och vi firar förstås med den finaste festen som finns på vår jord: Herrens heliga nattvard. Och kyrkkaffet förgylls med jubileumstårta, festtal och underbart vacker musik. Välkommen med!
Det kyrkliga nyåret för i år med sig ett slags nyårslöfte. Ett nyårslöfte som jag hoppas att vi alla kan och vill vara delaktiga i. Eller nyårslöfte är kanske inte rätt ord. Nyårsmålsättning är nog ett bättre ord. Vår nyårsmålsättning kunde beskrivas så här: vi vill arbeta för att det naturliga livsmönstret för en döpt människa är att tillsammans med församlingen fira gudstjänst på söndagen och sedan fortsätta gudstjänsten i sin vardag.
Och därför kommer vi att sätta fokus, resurser och arbete på att utveckla församlingens gudstjänstliv. Och när jag talar om vi avser jag inte vi som är anställda i församlingen utan med vi menar jag den gudstjänstfirande församlingen, dvs. vi som firar gudstjänst tillsammans. Om vi vill att hjärtat i församlingens verksamhet ska vara högmässan behöver vi alla vara med och jobba för att det ska vara så. Och det viktigaste vi kan göra i det arbetet är helt enkelt att komma till kyrkan och fira gudstjänst. Det är det absolut viktigaste.
Ett steg i vår gudstjänstutveckling, eller församlingsutveckling, är att starta gudstjänstgrupper. Inspirerade av Fredrik Modéus och Helgeands församling i Lund vill vi ge oss som firar gudstjänst möjlighet att vara med i planerandet och genomförandet av söndagens högmässor. Att vara med och verka som frivillig i gudstjänsten har redan länge varit möjligt i vår församling genom kyrkvärdarnas värdefulla och fina arbete. Gudstjänstgrupperna är nästa steg där ännu fler människor har möjlighet att bidra med sina gåvor och tjäna i gudstjänsten.
Vi kommer att starta sex stycken gudstjänstgrupper som under vinterhalvåret, med undantag för en del av jultiden, är med och planerar och genomför en gudstjänst var sjätte vecka. Och den första gruppen startar alltså på första advent. Om du vill vara med i en gudstjänstgrupp är du hjärtligt välkommen. Ta då kontakt med mig eller någon av församlingens anställda. Inom november månad kommmer det mera information om gudstjänstgrupperna på vår hemsida.
Fredrik Modéus och Helgeands församling i Lund har sex teser för sitt gudstjänstarbete och de lyder så här:
1. En församling bör i första hand förstås som människor som firar gudstjänst tillsammans.
2. Församlingsutveckling stavas gudstjänstutveckling.
3. Gudstjänstutveckling stavas delaktighet.
4. Delaktighet fungerar som bäst när gudstjänsten präglas av igenkännandets glädje.
5. En delaktighetsstruktur avslöjar en relationsvision.
6. Syftet är att världen skall leva.
Jag kommer inte idag att gå närmare in på dessa teser men jag vill lyfta upp den sjätte testen: Syftet är att världen skall leva. För det är detta som dagens evangelium och tema handlar om.
Modéus skriver så här: ”Till gudstjänsten kommer vi delaktiga i världens skuld och ansvar, med vår glädje och sorg, med nederlag och det ständiga misslyckandet att leva ett gott liv och fullgöra vår kallelse i vardagsuppgifterna. I syndabekännelsen ger vi ord åt bristen, åt vår längtan, vi erkänner oss beroende av det Gud ger genom Kristus. Genom ordet och nattvarden förnyas vi och sänds åter tillbaka till våra verkliga uppgifter. ’ Man går inte hem från gudstjänsten, man går hem och fortsätter den.’”
När vi firar gudstjänst möter vi Gud och våra medmänniskor. Vi blir en kropp i Kristus och övar oss i att leva som kristna. Gudstjänsten formar oss och ger mönstret för vårt kristna liv i vardagen. I varje gudstjänst får vi vårt uppdrag av Kristus. Samma uppdrag som Kristus gav lärjungarna som han sände ut. Uppdraget att gå ut i världen och vara hans sändebud. Gudstjänsten är platsen, centrumet, varifrån vi sänds in i världen. Gudstjänst och tjänst i vardagen hör samman. I den ortodoxa traditionen talar man om liturgin efter liturgin. I gudstjänsten delar vi bröd med varandra och efter gudstjänsten ska vi dela bröd, liv och existens med vår nästa. Om gudstjänsten inte fortsätter efter vi gått hem från kyrkan firas inte gudstjänsten rätt och blir bara ett skådespel.
Kyrkligt vardagsarbete är i första hand det som vi vanliga kristna människor gör i vardagen. Det är inte kyrkliga tjänstemäns programverksamhet i församlingshemmet. Något som föramlingsmedlemmarna konsumerar och som de anställda producerar. Nej, kyrkan finns inte till för att världen ska bli kyrkligare utan för att världen ska bli mänskligare. Vårt kall finns i den omgivning vi lever i. I varje människomöte får vi vår kallelse. Kallelsen att vara Jesu sändebud och tjänare. I varje människomöte. På jobbet, vid kaffebjudningen, i hundparken. I familjen, hos vänner, bland arbetskamrater.
Jag vill avsluta med två frågor som du får ta med dig hem idag:
1. På vilket sätt vill du vara med och bygga vår församling så att gudstjänsten blir hjärtat som pumpar ut Guds kärlek in i världen?
2. Hur fortsätter gudstjänsten i din vardag? Finns det något som du behöver arbeta med eller få hjälp med?
Vi ber.
Herre, visa oss din väg, och gör oss villiga att vandra den. Amen.
(Den här predikan är inspirerad av Fredrik Modéus bok "Mod att vara kyrka".)
söndag 15 januari 2012
söndag 30 oktober 2011
Predikan på 20 sön e pingst 2011
I år är det tjugo år sedan jag konfirmerades. Under alla dessa tjugo år har jag varit aktiv i kyrkan och i över hälften av åren har jag jobbat som ungdomsledare, diakoniarbetare eller teolog. När jag har undervisat om kyrkan och församlingsverksamheten har jag ofta sagt så här: högmässan är hjärtat i församlingens verksamhet. Så har jag sagt. Och så har jag tänkt. Men ändå inte riktigt. Mina ord uttryckte kyrkans lära som den formuleras i bekännelseskrifterna, kyrkolagen och kyrkoordningen. Men orden hade nog inte blivit kött i mig. Jag hade en åsikt som jag inte levde efter. Inte ens fastän jag själv gick ganska regelbundet i kyrkan förstod jag vad uttrycket: högmässan är hjärtat i församlingens verksamhet, egentligen betyder.
Det var först efter att min prästvigning, och efter att jag kom i kontakt med den gudstjänstväckelse som äger rum på flera håll i kyrkan, som mina ögon öppnades. Och som orden så småningom blev kött. Framförallt var det mötet med kyrkoherden Fredrik Modéus från Lund som gjorde att mina ögon öppnades för gudstjänstens betydelse och plats i församlingen. Han vittnar i sina böcker och sina föreläsningar om en församling som lever så som kyrkan lär. En församling som sammanbinder teologi och praktiskt församlingsliv. Och reslutatet är ett levande och rikt gudstjänstliv. Så som kyrkan lär och stadgar att det ska vara.
Vi säger ofta att gudstjänsten är hjärtat i församlingens verksamhet och i en kristen människas liv men vi lever sällan så. Vi prioriterar inte så i våra församlingar och i våra fullspäckade liv. Vi säger det men vi tror det egentligen inte. Orden förblir ord och får aldrig bli kött. Åtminstone var det så för mig innan mina ögon öppnades.
Precis som för den blindfödde mannen i dagens evangelium behöver våra ögon öppnas så att vi kan se. Se det som är viktigt på riktigt. Se vad lärjungaskap och efterföljelse faktiskt innebär.
När har du upplevt att dina ögon har öppnats i ditt liv? Hur har dessa aha-upplevelser eller metakognitiva insikter förändrat dig? Har det hänt att din ögon öppnats och du inte längre kan gå tillbaka till den som du var innan det hände? Har det hänt att dina ögon öppnats men att du har valt att sluta dem igen?
Om våra aha-upplevelser leder till befrielse från sådant som binder oss och våra medmänniskor får vi förtrösta på att det är Människosonen som genom den heliga Anden handlar i vårt liv.
En rörelse som arbetar för att flera människors ögon ska öppnas och se orättvisorna i världen är den ekumeniska ansvarsveckan som avslutas idag. Den ekumeniska ansvarsveckan är de finländska kyrkornas gemensamma kampanj för en rättvisare värld med betoning på internationell diakoni. I år hålls Ansvarveckan för 34:e gången. På Anvarsveckans hemsida www.ansvarsveckan.fi berättas att ”Ansvarsveckans syfte är främja en livstil där Gud och medmänniskan står i centrum. Till den kristna kyrkans tro och liv hör arbete för en hållbar utveckling, rättvisa, mänskliga rättigheter, fred, försoning och skapelsens integritet”… ”
I år och nästa år är temat religionsfrihet. Årets slogan lyder: Tänk själv – tro fritt. Tänk själv – tro fritt. I år vill man särkilt lyfta fram sambandet mellan religionsfrihet, demokrati och utvecklig. ”Religionsfrihet och övriga mänskliga rättigheter är en förutsättning för ett fritt och demokratiskt samhälle där alla människor äger tillhörighet och likvärdighet.” (Ansvarsveckans kampanjhäfte, s. 4)
I vårt land tar vi det som en självklar rättighet att vi får tro som vi själva vill. Vi blir inte förföljda för vår tro. Vi behöver inte vara rädda för straffas, fängslas eller dödas för vår tros skull. ”Men omkring 70 procent av jordens befolkning lever i länder med kraftigt begränsad religionsfrihet. Hoten mot religionsfriheten utgörs dels av statliga begränsningar och dels av socialt tryck, ibland bäggedera. Diskriminerande religionslagar och antiterrorlagar används av stater för att kontrollera medborgarna. Konfiskering av litteratur, hot, fängslanden och tortyr kan förekomma. I en del länder vänder sig befolkningen mot religiösa och etniska minoriteter. Helgedomar bränns, troende trakaseras och det förkommer attentat, våld eller hot om våld… I fall som dessa hotas de mänskliga rättigheterna och den demokratiska utvecklingen i samhället. Kränkningar av religionsfriheten drabbar också andra mänskliga rättigheter, människors identitet, personliga säkerhet och delaktighet i samhälle och kultur.” (Kampanjhäftet, s. 4-5)
Vad kan vi som enskilda och som församling göra för att hjälpa människor som lever i länder med begränsad religionsfrihet? Hur kan vi hjälpa dem att få rätt att tänka själva och tro fritt.?
Ansvarsveckan lyfter fram sex saker som vi kan göra.
Må Gud välsigna dig med obehag,
obehag för enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer
så att du må leva djupt i ditt hjärta.
Må Gud välsigna dig med ilska,
ilska mot orättvisa, förtryck och exploatering av människor
så att du må arbeta för rättvisa, frihet och fred.
Må Gud välsigna dig med tårar,
tårar att gråta för dem som lider av smärta, utstötning, svält och krig
så att du må sträcka ut dina händer för att trösta dem och vända deras lidande till glädje.
Må Gud välsigna dig med dårskap,
tillräckligt med dårskap för att tro att du kan göra en skillnad i denna värld
så att du kan göra det som andra hävdar att inte kan bli gjort.
Må Guds frid som övergår allt förstånd
bevara ditt hjärta och tankar hos Gud och hans son Jesus Kristus, vår Herre.
Må Gud, den allsmäktige och nådige,
Fader (+), Son och helig Ande,
välsigna och bevara dig.
Amen
Det var först efter att min prästvigning, och efter att jag kom i kontakt med den gudstjänstväckelse som äger rum på flera håll i kyrkan, som mina ögon öppnades. Och som orden så småningom blev kött. Framförallt var det mötet med kyrkoherden Fredrik Modéus från Lund som gjorde att mina ögon öppnades för gudstjänstens betydelse och plats i församlingen. Han vittnar i sina böcker och sina föreläsningar om en församling som lever så som kyrkan lär. En församling som sammanbinder teologi och praktiskt församlingsliv. Och reslutatet är ett levande och rikt gudstjänstliv. Så som kyrkan lär och stadgar att det ska vara.
Vi säger ofta att gudstjänsten är hjärtat i församlingens verksamhet och i en kristen människas liv men vi lever sällan så. Vi prioriterar inte så i våra församlingar och i våra fullspäckade liv. Vi säger det men vi tror det egentligen inte. Orden förblir ord och får aldrig bli kött. Åtminstone var det så för mig innan mina ögon öppnades.
Precis som för den blindfödde mannen i dagens evangelium behöver våra ögon öppnas så att vi kan se. Se det som är viktigt på riktigt. Se vad lärjungaskap och efterföljelse faktiskt innebär.
När har du upplevt att dina ögon har öppnats i ditt liv? Hur har dessa aha-upplevelser eller metakognitiva insikter förändrat dig? Har det hänt att din ögon öppnats och du inte längre kan gå tillbaka till den som du var innan det hände? Har det hänt att dina ögon öppnats men att du har valt att sluta dem igen?
Om våra aha-upplevelser leder till befrielse från sådant som binder oss och våra medmänniskor får vi förtrösta på att det är Människosonen som genom den heliga Anden handlar i vårt liv.
En rörelse som arbetar för att flera människors ögon ska öppnas och se orättvisorna i världen är den ekumeniska ansvarsveckan som avslutas idag. Den ekumeniska ansvarsveckan är de finländska kyrkornas gemensamma kampanj för en rättvisare värld med betoning på internationell diakoni. I år hålls Ansvarveckan för 34:e gången. På Anvarsveckans hemsida www.ansvarsveckan.fi berättas att ”Ansvarsveckans syfte är främja en livstil där Gud och medmänniskan står i centrum. Till den kristna kyrkans tro och liv hör arbete för en hållbar utveckling, rättvisa, mänskliga rättigheter, fred, försoning och skapelsens integritet”… ”
I år och nästa år är temat religionsfrihet. Årets slogan lyder: Tänk själv – tro fritt. Tänk själv – tro fritt. I år vill man särkilt lyfta fram sambandet mellan religionsfrihet, demokrati och utvecklig. ”Religionsfrihet och övriga mänskliga rättigheter är en förutsättning för ett fritt och demokratiskt samhälle där alla människor äger tillhörighet och likvärdighet.” (Ansvarsveckans kampanjhäfte, s. 4)
I vårt land tar vi det som en självklar rättighet att vi får tro som vi själva vill. Vi blir inte förföljda för vår tro. Vi behöver inte vara rädda för straffas, fängslas eller dödas för vår tros skull. ”Men omkring 70 procent av jordens befolkning lever i länder med kraftigt begränsad religionsfrihet. Hoten mot religionsfriheten utgörs dels av statliga begränsningar och dels av socialt tryck, ibland bäggedera. Diskriminerande religionslagar och antiterrorlagar används av stater för att kontrollera medborgarna. Konfiskering av litteratur, hot, fängslanden och tortyr kan förekomma. I en del länder vänder sig befolkningen mot religiösa och etniska minoriteter. Helgedomar bränns, troende trakaseras och det förkommer attentat, våld eller hot om våld… I fall som dessa hotas de mänskliga rättigheterna och den demokratiska utvecklingen i samhället. Kränkningar av religionsfriheten drabbar också andra mänskliga rättigheter, människors identitet, personliga säkerhet och delaktighet i samhälle och kultur.” (Kampanjhäftet, s. 4-5)
Vad kan vi som enskilda och som församling göra för att hjälpa människor som lever i länder med begränsad religionsfrihet? Hur kan vi hjälpa dem att få rätt att tänka själva och tro fritt.?
Ansvarsveckan lyfter fram sex saker som vi kan göra.
- För det första kan vi be för dem som förföljs och trakasseras för sin tro och övertygelse.
- För det andra kan vi informera om religionsfrihet där vi finns och verkar. T.ex. kan vi ordna kanpanjer om religionsfrihet och föra de förföljda religiösa minoriteternas talan.
- För det tredje kan vi påverka våra beslutsfattare. T.ex. genom att skriva brev till politiker, insändare eller ta ställning i våra organisationers, församlingars namn.
- För det fjärde kan vi granska politiska åtgärder och bli mera medvetna.
- För det femte kan vi diskutera hur vi i vår egen kyrka, församling eller vårt eget samfund kan bäst verka för religionsfrihet.
- För det sjätte kan vi kontakta och stöda organisationer som främjar religionsfrihet. T.ex. Martyrkyrkans vänner eller Stefanusmissionen.
Må Gud välsigna dig med obehag,
obehag för enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer
så att du må leva djupt i ditt hjärta.
Må Gud välsigna dig med ilska,
ilska mot orättvisa, förtryck och exploatering av människor
så att du må arbeta för rättvisa, frihet och fred.
Må Gud välsigna dig med tårar,
tårar att gråta för dem som lider av smärta, utstötning, svält och krig
så att du må sträcka ut dina händer för att trösta dem och vända deras lidande till glädje.
Må Gud välsigna dig med dårskap,
tillräckligt med dårskap för att tro att du kan göra en skillnad i denna värld
så att du kan göra det som andra hävdar att inte kan bli gjort.
Må Guds frid som övergår allt förstånd
bevara ditt hjärta och tankar hos Gud och hans son Jesus Kristus, vår Herre.
Må Gud, den allsmäktige och nådige,
Fader (+), Son och helig Ande,
välsigna och bevara dig.
Amen
söndag 11 september 2011
Predikan på den 13 sön e pingst
”Det berättas om den ryske författaren Leo Tolstoj att han en gång passerade en tiggare på gatan. Tolstoj ville gärna ge mannen något och kände efter i sina fickor. Men de var tomma – det fanns inte ens ett litet mynt att hjälpa tiggaren med. ’Jag beklagar, min broder’, sa Tolstoj till mannen. ’Jag har ingenting att ge dig.’ Tiggaren lyste upp. ’Du har gett mig mer än jag kunde önska – du kallade mig broder.’” (Kristina Reftel – Alltid älskad samlingsvolym)
Igår gjorde jag en liten gallup på Facebook. Jag frågade mina facebookvänner vilket ord som är det vackraste de vet. Jag fick ungefär ett dussin svar: mamma, vi, huld, kärlek, förlåt, vänskap, uppmuntran, underbart, juninatt och försjunkenhet. Vilket ord tycker du är det vackraste som finns?
Som ni kanske lade märke till är nästan alla orden som jag fick relationsord. Ord som vi använder i våra relationer eller när vi talar om relationer. Relationsorden är laddade med positiva känslor, tankar och minnen. Ta bara ordet mamma. De tre kvinnor som valde ordet mamma förknippar säkert ordet med sina barn. Hur det känns när barnen säger mamma. Hur mycket kärlek ryms det inte i ett enda ord!
Våra ord är laddade. Laddade med känslor, tankar och minnen. Känslor, tankar och minnen som kommer inifrån oss. Från det som Jesus, i dagens evanglium, kallar vårt förråd. När vi uttalar dem för vi våra känslor, tankar och minnen vidare till dem vi möter. Men också de som tar emot våra ord laddar dem men sina känslor, sina tankar och sina minnen. Därför kan ord ibland få en annan reaktion än den vi avsåg när vi uttalade dem. Eller så kan de missförstås därför att vi inte menar samma sak med dem.
Efter att orden uttalats lever orden sitt eget liv. Då kan vi inte längre ta dem tillbaka. Och det är därför det är så viktigt att tänka efter före vi uttalar dem. Om vi sårar någon med våra ord kan vi och ska vi förstås be om ursäkt. Men det betyder inte att känslorna går över med detsamma. Ord kan såra länge efter att vi bett om ursäkt.
Och ord kan också glädja någon länge efter att den som uttalat dem glömt bort dem.
Dagens bibeltexter handlar alltså om orden som vi använder, om deras makt och ursprung. Att orden berättar om vem och hurudana vi innerst inne är. Orden avslöjar oss.
Jesus avbildar vårt inre som ett förråd varifrån vi öser vår godhet eller vår ondska. Och då måste vi fråga oss hur vi fyller vårt förråd och ännu mera vad vi fyller vårt förråd med.
Allt det som vi tar emot, alla intryck, impulser, lärdomar och allt det som vi gör, våra vanor, vår tidsandväning, våra handlingar, fyller vårt inre. Och vi färgas, präglas och förvandlas av dem. Om vi tar emot godhet, glädje, hopp, värme, sanning, trofasthet, kärlek, omsorg, vänlighet, fred fylls vårt förråd av godhet och våra hjärtan växer. Vi bär god frukt och våra ord blir vänligare, vackrare, godare.
Om vi tar emot ondska, hopplöshet, kyla, lögner, hat, förtryck, fördomar, likgiltighet, ytlighet, missunnsamhet, illvilja krymper våra hjärtan och vi bär rutten och dålig frukt.
Det är en mycket viktig fråga som dagens evaglium ställer oss: Vad fyller vi vårt förråd med?
Vad utsätter vi oss för? Vilka vanor har vi? Vilka böcker och tidningar läser vi? Vilka människor påverkas vi av? Vilka förebilder har vi? Vad ser vi och vad lyssnar vi på? Vilka bloggar läser vi och var surfar vi på Internet? Vad använder vi vår tid till?
Alla impulser, alla intryck, alla känslor som vi tar emot förvandlar oss som människor.
Det som vi fyller vårt förråd med kan vi sedan ösa ur i mötet med våra medmänniskor. Och det fina är att desto mer vi öser av det goda som finns inom oss desto mer finns det att ösa av. Det samma gäller också det onda som finns inom oss. Ju mer vi öser ur det onda förrådet desto mer finns det att ösa av.
Vilka goda vanor behöver vi för att förrådet ska bli vackrare och orden vi använder godare?
Här kommer några exempel:
En god vana är att fira högmässa. I högmässan får vi känna gemenskap med varandra. I högmässan blir vi gång på gång påminda om att lyfta blicken och se vår medmänniska. I högmässan blir vi medvetna om målet med våra liv. Vart vi är på väg och vad som är viktigt under färden.
En annan god vana är att umgås med människor som har ett gott hjärta och som vill andra väl. I umgänget med god människor inspireras vi till att göra gott och vi blir medvetna om våra dåliga sidor.
En tredje god vana är bönen. När vi umgås med Gud och ber för oss själva och andra människor förändras vi inifrån.
När vi fyller vårt förråd med det som är gott och samtidigt hjälper andra att fylla på det goda i sina förråd förhindrar vi mycket ondska i världen. Och det är viktigt att påminnas om idag då vi kommer ihåg det som hände den 11 september 2001.
Vilka ord vi använder förändrar världen!
Vi ber.
Gud, tack för att vi med våra ord kan göra världen vackrare och kärleksfullare. Hjälp oss att skapa goda vanor som formar oss till goda medmänniskor. I Jesu namn. Amen.
Igår gjorde jag en liten gallup på Facebook. Jag frågade mina facebookvänner vilket ord som är det vackraste de vet. Jag fick ungefär ett dussin svar: mamma, vi, huld, kärlek, förlåt, vänskap, uppmuntran, underbart, juninatt och försjunkenhet. Vilket ord tycker du är det vackraste som finns?
Som ni kanske lade märke till är nästan alla orden som jag fick relationsord. Ord som vi använder i våra relationer eller när vi talar om relationer. Relationsorden är laddade med positiva känslor, tankar och minnen. Ta bara ordet mamma. De tre kvinnor som valde ordet mamma förknippar säkert ordet med sina barn. Hur det känns när barnen säger mamma. Hur mycket kärlek ryms det inte i ett enda ord!
Våra ord är laddade. Laddade med känslor, tankar och minnen. Känslor, tankar och minnen som kommer inifrån oss. Från det som Jesus, i dagens evanglium, kallar vårt förråd. När vi uttalar dem för vi våra känslor, tankar och minnen vidare till dem vi möter. Men också de som tar emot våra ord laddar dem men sina känslor, sina tankar och sina minnen. Därför kan ord ibland få en annan reaktion än den vi avsåg när vi uttalade dem. Eller så kan de missförstås därför att vi inte menar samma sak med dem.
Efter att orden uttalats lever orden sitt eget liv. Då kan vi inte längre ta dem tillbaka. Och det är därför det är så viktigt att tänka efter före vi uttalar dem. Om vi sårar någon med våra ord kan vi och ska vi förstås be om ursäkt. Men det betyder inte att känslorna går över med detsamma. Ord kan såra länge efter att vi bett om ursäkt.
Och ord kan också glädja någon länge efter att den som uttalat dem glömt bort dem.
Dagens bibeltexter handlar alltså om orden som vi använder, om deras makt och ursprung. Att orden berättar om vem och hurudana vi innerst inne är. Orden avslöjar oss.
Jesus avbildar vårt inre som ett förråd varifrån vi öser vår godhet eller vår ondska. Och då måste vi fråga oss hur vi fyller vårt förråd och ännu mera vad vi fyller vårt förråd med.
Allt det som vi tar emot, alla intryck, impulser, lärdomar och allt det som vi gör, våra vanor, vår tidsandväning, våra handlingar, fyller vårt inre. Och vi färgas, präglas och förvandlas av dem. Om vi tar emot godhet, glädje, hopp, värme, sanning, trofasthet, kärlek, omsorg, vänlighet, fred fylls vårt förråd av godhet och våra hjärtan växer. Vi bär god frukt och våra ord blir vänligare, vackrare, godare.
Om vi tar emot ondska, hopplöshet, kyla, lögner, hat, förtryck, fördomar, likgiltighet, ytlighet, missunnsamhet, illvilja krymper våra hjärtan och vi bär rutten och dålig frukt.
Det är en mycket viktig fråga som dagens evaglium ställer oss: Vad fyller vi vårt förråd med?
Vad utsätter vi oss för? Vilka vanor har vi? Vilka böcker och tidningar läser vi? Vilka människor påverkas vi av? Vilka förebilder har vi? Vad ser vi och vad lyssnar vi på? Vilka bloggar läser vi och var surfar vi på Internet? Vad använder vi vår tid till?
Alla impulser, alla intryck, alla känslor som vi tar emot förvandlar oss som människor.
Det som vi fyller vårt förråd med kan vi sedan ösa ur i mötet med våra medmänniskor. Och det fina är att desto mer vi öser av det goda som finns inom oss desto mer finns det att ösa av. Det samma gäller också det onda som finns inom oss. Ju mer vi öser ur det onda förrådet desto mer finns det att ösa av.
Vilka goda vanor behöver vi för att förrådet ska bli vackrare och orden vi använder godare?
Här kommer några exempel:
En god vana är att fira högmässa. I högmässan får vi känna gemenskap med varandra. I högmässan blir vi gång på gång påminda om att lyfta blicken och se vår medmänniska. I högmässan blir vi medvetna om målet med våra liv. Vart vi är på väg och vad som är viktigt under färden.
En annan god vana är att umgås med människor som har ett gott hjärta och som vill andra väl. I umgänget med god människor inspireras vi till att göra gott och vi blir medvetna om våra dåliga sidor.
En tredje god vana är bönen. När vi umgås med Gud och ber för oss själva och andra människor förändras vi inifrån.
När vi fyller vårt förråd med det som är gott och samtidigt hjälper andra att fylla på det goda i sina förråd förhindrar vi mycket ondska i världen. Och det är viktigt att påminnas om idag då vi kommer ihåg det som hände den 11 september 2001.
Vilka ord vi använder förändrar världen!
Vi ber.
Gud, tack för att vi med våra ord kan göra världen vackrare och kärleksfullare. Hjälp oss att skapa goda vanor som formar oss till goda medmänniskor. I Jesu namn. Amen.
söndag 4 september 2011
Sommarandrum: Med kroppen mot jorden
I mitten av rummet står en vattenfylld kristallskål. Ett brinnande värmeljus flyter i vattnet omgärdat av mörkröda rosenblad. Stämningsfull musik ljuder genom högtalarna och en doftlampa sprider lavendeldoft. Kvinnorna anländer en efter en. Hänger av sig ytterrocken och vardagsbekymren. De tunga promenadskorna byts ut mot lätta tossor. Stämningen är förväntansfull fastän en del av ansiktena har ganska trötta blickar.
En kvinna ställer sig någon meter från mittskålen. Hon samlar sig. Tar ett djup andetag. Känner efter att båda fötterna har lika mycket tyngd. Hittar centrum i rummet och i sig själv. I takt med musiken börjar hennes fötter långsamt röra sig motsols. Hon sträcker ut den högra handflatan, vänd upp mot himmelen och den vänstra, vänd ner mot jorden. En stund dansar hon ensam tills en annan kvinna tar emot den utsträckta handen och imiterar fotstegen och kroppsrörelserna. Snart bildar kvinnorna en cirkel runt ljuset i skålen. Dansen är meditativ och enkel. Den passar alla kroppar. Stegen repeteras tills de sitter i kroppen och kroppen dansar intuitivt. Huvudet töms på tankar. Bekymren, de obesvarade frågorna, drömmarna, relationerna, känslorna, ja allt, strömmar ner genom kroppen, genom benen, och blir till böner i dansens rytmiska steg. När själen tömmer sig bereder den plats. Plats för ett möte med det mysterium vi kallar Gud. Ljuset i skålen strömmar in i kroppen och friden infinner sig.
Nästa dans är snabbare. Musiken är livfull och fötterna stampar takten i ett urgammalt mönster. Kvinnorna håller en tätare handfattning så att det ska bli lättare att följa med. Kroppen reagerar omedelbart och glädjen strömmar till. Vilken lycka! Vilken lovprisning! Kvinnorna känner varandras rytm och den allt häftigare andningen. Med kroppen mot jorden och blicken i det eviga blå möter de Gud i en ordlös och jublande bön.
Kvinnorna hämtar andan efter den snabba stampdansen. Någon dricker ett glas vatten men stunden är för helig för samtal. Musiken blir långsammare igen och kvinnorna använder nu hela rummet när de dansar i en spiraldans. Själen dricker av livets källa och kroppen får kraft. De trötta blickarna har försvunnit och de spända axlarna har sjunkit ner.
Under kvällen dansar kvinnorna både nyskapade danser och danser som är tusentals år gamla. Danser som kanske jungfru Maria kände till och dansade. När Maria i mötet med Elisabet kände anden vibrera och hon brast ut i lovsång så brast nog hennes kropp också ut i dans. De dansade nog alla de kvinnor vi känner till från Bibeln.
Danskvällen avslutas med ”Veni sancte spiritus”, kom helige ande. En dans om välsignelse som dansas stillastående. Händerna lyfts upp mot taket för att ta emot den välsignelse himlen ger för att sedan föras ner mot golvet för att ta emot den välsignelse jorden ger. Rörelsen görs om och om igen i egen takt tills musiken tystnar. Kvinnorna har fått kraft i mötet med det mysterium som vi kallar Gud. Deras ansikten utstrålar vissheten om att vara älskade och utvalda. Med kroppen mot jorden och blicken i det eviga blå har de mött Gud i en ordlös och jublande bön.
En kvinna ställer sig någon meter från mittskålen. Hon samlar sig. Tar ett djup andetag. Känner efter att båda fötterna har lika mycket tyngd. Hittar centrum i rummet och i sig själv. I takt med musiken börjar hennes fötter långsamt röra sig motsols. Hon sträcker ut den högra handflatan, vänd upp mot himmelen och den vänstra, vänd ner mot jorden. En stund dansar hon ensam tills en annan kvinna tar emot den utsträckta handen och imiterar fotstegen och kroppsrörelserna. Snart bildar kvinnorna en cirkel runt ljuset i skålen. Dansen är meditativ och enkel. Den passar alla kroppar. Stegen repeteras tills de sitter i kroppen och kroppen dansar intuitivt. Huvudet töms på tankar. Bekymren, de obesvarade frågorna, drömmarna, relationerna, känslorna, ja allt, strömmar ner genom kroppen, genom benen, och blir till böner i dansens rytmiska steg. När själen tömmer sig bereder den plats. Plats för ett möte med det mysterium vi kallar Gud. Ljuset i skålen strömmar in i kroppen och friden infinner sig.
Nästa dans är snabbare. Musiken är livfull och fötterna stampar takten i ett urgammalt mönster. Kvinnorna håller en tätare handfattning så att det ska bli lättare att följa med. Kroppen reagerar omedelbart och glädjen strömmar till. Vilken lycka! Vilken lovprisning! Kvinnorna känner varandras rytm och den allt häftigare andningen. Med kroppen mot jorden och blicken i det eviga blå möter de Gud i en ordlös och jublande bön.
Kvinnorna hämtar andan efter den snabba stampdansen. Någon dricker ett glas vatten men stunden är för helig för samtal. Musiken blir långsammare igen och kvinnorna använder nu hela rummet när de dansar i en spiraldans. Själen dricker av livets källa och kroppen får kraft. De trötta blickarna har försvunnit och de spända axlarna har sjunkit ner.
Under kvällen dansar kvinnorna både nyskapade danser och danser som är tusentals år gamla. Danser som kanske jungfru Maria kände till och dansade. När Maria i mötet med Elisabet kände anden vibrera och hon brast ut i lovsång så brast nog hennes kropp också ut i dans. De dansade nog alla de kvinnor vi känner till från Bibeln.
Danskvällen avslutas med ”Veni sancte spiritus”, kom helige ande. En dans om välsignelse som dansas stillastående. Händerna lyfts upp mot taket för att ta emot den välsignelse himlen ger för att sedan föras ner mot golvet för att ta emot den välsignelse jorden ger. Rörelsen görs om och om igen i egen takt tills musiken tystnar. Kvinnorna har fått kraft i mötet med det mysterium som vi kallar Gud. Deras ansikten utstrålar vissheten om att vara älskade och utvalda. Med kroppen mot jorden och blicken i det eviga blå har de mött Gud i en ordlös och jublande bön.
Sommarandrum: Tjejsnack på skribaläger
Vi sitter i en ring. Åtta konfirmandtjejer, två hjälpisflickor och jag. Vi känner varandra ganska bra vid det här laget. Vi är inne på skribalägrets nästsista dag och det är över ett halvt år sedan konfirmationsäventyret började.
En av tjejerna tittar sin kompis i ögonen och säger: ”Du är sååå fin! Jag älskar ditt skratt och skrattgropen du har på kinden. Varje gång du skrattar börjar jag också skratta. Jag kan inte låta bli.” En annan tjej fortsätter: ”Jag tycker också om ditt skratt och att man kan prata med dig om allt. Vi har inte känt varandra så värst länge, bara i två år, men du har blivit en av mina allra bästa vänner. Jag älskar dig.” Nu börjar tårarna rinna. Både hos den tjej som säger de kärleksfulla orden men också hos den tjej som får ta emot dem.
En tredje tjej får harkla sig innan hon kan börja: ”Du säger alltid att du är ful men det är inte sant. Du är jätte, jätte vacker. Du vet bara inte om det. Särskilt mycket gillar jag dina himmelsblåa ögon som liksom glittrar. Jag blir så himla glad varje gång jag ser dig!”. Nu gråter nästan alla tjejer i ringen. Vi är djupt berörda. Det känns så otroligt fint att få höra att man är omtyckt och uppskattad. Och det känns minst lika fint att få säga att man tycker om någon. Ja, man blir berörd av att bara lyssna på kärleksförklaringarna och de vänliga orden.
Efter de snälla orden säger vi tack till varandra. Och när orden inte räcker till kramas vi. När alla elva i gruppen blivit bekräftade och översvämmade med affirmationer och uppmuntrande ord är gruppen inte längre den samma. Vi har alla fått lite rakare ryggradar och vi liksom bubblar av glädje och framtidstro. Vi har knytit starka band till varandra och gemenskapen har fördjupats.
Innan vi började bekräftelseövningen hade vi samtalat om självkännedom, självförtroende och självkänsla. Om hur viktigt det är att komma ihåg att säga åt familjemedlemmar och vänner att vi tycker om dem. Och att det inte räcker att berömma färdigheter och ytliga egenskaper. Utan att vi också behöver säga att vi tycker om våra nära och kära för dem de är. Inte för hur de ser ut eller vad de presterar. Utan för att de finns till.
Varje gång som vi bekräftar och ser varandra blir vi en aning helare och livet en aning vackrare. Vi får smaka på himmelriket och hoppet växer starkare i våra hjärtan.
Vi ber.
Gud. Hjälp mig att se och bekräfta en kär vän idag. Amen.
Musik: India Arie – Beautiful Flower
En av tjejerna tittar sin kompis i ögonen och säger: ”Du är sååå fin! Jag älskar ditt skratt och skrattgropen du har på kinden. Varje gång du skrattar börjar jag också skratta. Jag kan inte låta bli.” En annan tjej fortsätter: ”Jag tycker också om ditt skratt och att man kan prata med dig om allt. Vi har inte känt varandra så värst länge, bara i två år, men du har blivit en av mina allra bästa vänner. Jag älskar dig.” Nu börjar tårarna rinna. Både hos den tjej som säger de kärleksfulla orden men också hos den tjej som får ta emot dem.
En tredje tjej får harkla sig innan hon kan börja: ”Du säger alltid att du är ful men det är inte sant. Du är jätte, jätte vacker. Du vet bara inte om det. Särskilt mycket gillar jag dina himmelsblåa ögon som liksom glittrar. Jag blir så himla glad varje gång jag ser dig!”. Nu gråter nästan alla tjejer i ringen. Vi är djupt berörda. Det känns så otroligt fint att få höra att man är omtyckt och uppskattad. Och det känns minst lika fint att få säga att man tycker om någon. Ja, man blir berörd av att bara lyssna på kärleksförklaringarna och de vänliga orden.
Efter de snälla orden säger vi tack till varandra. Och när orden inte räcker till kramas vi. När alla elva i gruppen blivit bekräftade och översvämmade med affirmationer och uppmuntrande ord är gruppen inte längre den samma. Vi har alla fått lite rakare ryggradar och vi liksom bubblar av glädje och framtidstro. Vi har knytit starka band till varandra och gemenskapen har fördjupats.
Innan vi började bekräftelseövningen hade vi samtalat om självkännedom, självförtroende och självkänsla. Om hur viktigt det är att komma ihåg att säga åt familjemedlemmar och vänner att vi tycker om dem. Och att det inte räcker att berömma färdigheter och ytliga egenskaper. Utan att vi också behöver säga att vi tycker om våra nära och kära för dem de är. Inte för hur de ser ut eller vad de presterar. Utan för att de finns till.
Varje gång som vi bekräftar och ser varandra blir vi en aning helare och livet en aning vackrare. Vi får smaka på himmelriket och hoppet växer starkare i våra hjärtan.
Vi ber.
Gud. Hjälp mig att se och bekräfta en kär vän idag. Amen.
Musik: India Arie – Beautiful Flower
Predikan på konfirmationshögmässa 280811
Dagens tema och bibeltexter berättar om att det finns tider, situationer och platser i livet då vi på ett alldeles särskilt sätt ställs inför avgöranden. Det kan vara fråga om livskriser eller livsomvälvande händelser. Under dessa kallelsetider är det som om Gud talar till oss starkare och tydligare än vanligt. Skriftskolan är för många en sådan kallelsetid. Under de här tiderna av livet tvingas vi fundera över vad vi bygger vårt liv på och om vi vill lyssna till Guds röst och följa Guds vilja.
En del av dessa kallelsetider kulminerar i en övergångsrit, en rit de passage. Rit de passage eller övergångsriter kallas riter som markerar stora händelser i livet. De är förknippade med födelse, namngivning, vuxenblivande, kärlek och död. Tider då livet övergår från ett stadium till ett annat. Konfirmationen är en sådan övergångsrit. En rit som markerar övergången från barn till vuxen.
Övergångsriterna och kallelsetiderna är ihopbundna med de stora livsfrågorna. Vad är meningen med livet? Vad är meningen med mitt liv? Vem är jag? Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg? Vad händer efter döden? Finns det en Gud? Vad är gott och vad är ont?
Skriftskolan handlar just om dessa stora livsfrågor och under er skriftskola, konfirmander, har vi funderat, ritat, lekt, läst och värderingsövat om livet och kristen tro. Och våra många fina och berörande samtal om livets stora frågor är ett av de många guldkorn som jag tar med mig från era skribaläger. Ni har minsann varit konfirmander som tyckt om att diskutera och samtala om sådant som är viktigt på riktigt.
På vårt första skribaläger i somras frågade jag er konfirmander varför det är så viktigt att lära känna sig själv, vem man är och vad man tror på och lever för. Då svarade en av er ungefär så här: ”Du kan springa undan eller gå bort från alla andra människor men fastän du gräver en grop i skogen och sätter dig i den så kan du inte springa undan eller gå bort från dig själv”. Så är det och så tror jag att man upplever det på ett alldeles särskilt sätt under vissa tider livet, som vi i dagens gudstjänst kallas för kallelsetider. Hur man än försöker kan man inte fly från sig själv.
Konfirmander, idag avslutas er skriftskola och ni har valt att höra på Guds kall och fortsätta att vara en del av den tro och tradition som ni har blivit döpta till. Det firar vi med den finaste festen som finns på vår jord. Herrens heliga nattvard.
Högmässans delar fick vara en röd tråd på våra läger i somras. Vi fick lära oss de olika delarnas betydelse och hur de hjälper oss att möta Gud. Med hjälp av ett böneband, ett radband, kunde vi koncentrera oss på att fira andakt och att be. Varje dag fick vi också dela med oss av vårt kyrie och vår gloria. Kyrie är en bön för allt det som är jobbigt, tungt just nu och Gloria är lovprisning och tacksång för allt det om är fint, fantastiskt just nu och att Gud aldrig lämnar oss ensamma.
Jag tänkte att jag ska dela med mig av mitt kyrie och min gloria just nu.
Mitt kyrie är att er skriftskola tar slut idag. Va tråkigt att vi inte ska träffas lika ofta i framtiden. Va tråkigt att vi inte kan fara på flera skribaläger med er. Vi hade ju så roligt tillsammans.
Mitt kyrie är också det att jag vet att det finns en del av er som kämpar lite extra mycket med att orka med allt det som livet innebär. Ni ska veta att ni finns i mina böner.
Min gloria är att ni konfirmeras idag! Vilken högtidsdag, vilken glädje, vilken lovsång! Ni är så fina ungdomar! Fantastiska, godhjärtade, kloka och fulla av humor.
Min gloria är också alla fina mina minnen från era läger. Jag är tacksam för varje skratt, lilla ollen och funky chicken. Jag är tacksam för den goda gemenskapen och de stämningsfulla och berörande andakterna. Jag är tacksam för nya tankar och aha-upplevelser. Jag är tacksam för fritiden, det vackra vädret och de roliga sketcherna. Jag är tacksam för tjej- och killsnackens berörande samtal och alla nya frågor som arbetspassen och samtalen gett upphov till. Jag är tacksam över sångerna och känslan av Guds heliga nävaro.
Min gloria är framförallt att Gud, som är större än vi någonsin kan förstå, älskar er gränslöst och att den famn som ni lades i i dopet bär er genom hela era liv!
Även om skriftskolan tar slut idag så hoppas vi, ledare och hjälpledare, att vi ska få se er många gånger igen. Kanske i högmässan på söndagar? Kanske i hjälpisutbildningen? Kanske i Café aderton? Kanske i en tjej- eller killgrupp? Men åtminstone vill vi se er på skribaåterträffen i början av oktober! Må Gud välsigna ert fortsatta livsäventyr!
En del av dessa kallelsetider kulminerar i en övergångsrit, en rit de passage. Rit de passage eller övergångsriter kallas riter som markerar stora händelser i livet. De är förknippade med födelse, namngivning, vuxenblivande, kärlek och död. Tider då livet övergår från ett stadium till ett annat. Konfirmationen är en sådan övergångsrit. En rit som markerar övergången från barn till vuxen.
Övergångsriterna och kallelsetiderna är ihopbundna med de stora livsfrågorna. Vad är meningen med livet? Vad är meningen med mitt liv? Vem är jag? Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg? Vad händer efter döden? Finns det en Gud? Vad är gott och vad är ont?
Skriftskolan handlar just om dessa stora livsfrågor och under er skriftskola, konfirmander, har vi funderat, ritat, lekt, läst och värderingsövat om livet och kristen tro. Och våra många fina och berörande samtal om livets stora frågor är ett av de många guldkorn som jag tar med mig från era skribaläger. Ni har minsann varit konfirmander som tyckt om att diskutera och samtala om sådant som är viktigt på riktigt.
På vårt första skribaläger i somras frågade jag er konfirmander varför det är så viktigt att lära känna sig själv, vem man är och vad man tror på och lever för. Då svarade en av er ungefär så här: ”Du kan springa undan eller gå bort från alla andra människor men fastän du gräver en grop i skogen och sätter dig i den så kan du inte springa undan eller gå bort från dig själv”. Så är det och så tror jag att man upplever det på ett alldeles särskilt sätt under vissa tider livet, som vi i dagens gudstjänst kallas för kallelsetider. Hur man än försöker kan man inte fly från sig själv.
Konfirmander, idag avslutas er skriftskola och ni har valt att höra på Guds kall och fortsätta att vara en del av den tro och tradition som ni har blivit döpta till. Det firar vi med den finaste festen som finns på vår jord. Herrens heliga nattvard.
Högmässans delar fick vara en röd tråd på våra läger i somras. Vi fick lära oss de olika delarnas betydelse och hur de hjälper oss att möta Gud. Med hjälp av ett böneband, ett radband, kunde vi koncentrera oss på att fira andakt och att be. Varje dag fick vi också dela med oss av vårt kyrie och vår gloria. Kyrie är en bön för allt det som är jobbigt, tungt just nu och Gloria är lovprisning och tacksång för allt det om är fint, fantastiskt just nu och att Gud aldrig lämnar oss ensamma.
Jag tänkte att jag ska dela med mig av mitt kyrie och min gloria just nu.
Mitt kyrie är att er skriftskola tar slut idag. Va tråkigt att vi inte ska träffas lika ofta i framtiden. Va tråkigt att vi inte kan fara på flera skribaläger med er. Vi hade ju så roligt tillsammans.
Mitt kyrie är också det att jag vet att det finns en del av er som kämpar lite extra mycket med att orka med allt det som livet innebär. Ni ska veta att ni finns i mina böner.
Min gloria är att ni konfirmeras idag! Vilken högtidsdag, vilken glädje, vilken lovsång! Ni är så fina ungdomar! Fantastiska, godhjärtade, kloka och fulla av humor.
Min gloria är också alla fina mina minnen från era läger. Jag är tacksam för varje skratt, lilla ollen och funky chicken. Jag är tacksam för den goda gemenskapen och de stämningsfulla och berörande andakterna. Jag är tacksam för nya tankar och aha-upplevelser. Jag är tacksam för fritiden, det vackra vädret och de roliga sketcherna. Jag är tacksam för tjej- och killsnackens berörande samtal och alla nya frågor som arbetspassen och samtalen gett upphov till. Jag är tacksam över sångerna och känslan av Guds heliga nävaro.
Min gloria är framförallt att Gud, som är större än vi någonsin kan förstå, älskar er gränslöst och att den famn som ni lades i i dopet bär er genom hela era liv!
Även om skriftskolan tar slut idag så hoppas vi, ledare och hjälpledare, att vi ska få se er många gånger igen. Kanske i högmässan på söndagar? Kanske i hjälpisutbildningen? Kanske i Café aderton? Kanske i en tjej- eller killgrupp? Men åtminstone vill vi se er på skribaåterträffen i början av oktober! Må Gud välsigna ert fortsatta livsäventyr!
tisdag 7 juni 2011
Tjejsnack på skribaläger
Förra veckan bandade jag två radioandakter. Den första sändes idag. Du kan lyssna på den här. Nästa vecka sätter jag in texten här på bloggen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)