I dagens evangelietext (årg 2) är vi tillbaka vid Jakobs källa vid staden Sykar och till mötet mellan Jesus och den samariska kvinnan. Vi har varit där två gånger tidigare i år.
Första gången var på den andra söndagen efter trettondagen. Då fick vi höra Jesus tala om det levande vattnet och om hur han samtalade med kvinnan och kunde berätta saker om henne. Kvinnan kom till tro.
Andra gången var på den tredje söndagen efter trettondagen. Då berättades det att många samarier kom till tro på Jesus genom kvinnans ord när hon berättade om sitt möte med Jesus och vad han hade sagt till henne.
Vid Jakobs källa samtalar Jesus och den samariska kvinnan en stund. Om sådant som är viktigt på riktigt. Kvinnan blir sedd och älskad trots att Jesus vet allt om henne. Samtalet förändrar kvinnan. Och hon går därifrån pånyttfödd och hel. När hon salig delar sin erfarenhet med människorna i staden blir också de pånyttfödda och börjar tro att Jesus är Messias.
Den samariska kvinnan hade hört talas om Messias som skulle komma. Hon hade fått ta del av skrifterna och profetorden. Trons frö hade redan planterats i hennes hjärta. Men livet hade gjort att fröet inte fått växa. I mötet med Herren Jesus blev jordmånen helad, fröet fick liv och blev till ett stort himmelskt träd som bar frukt.
Vi som har kommit hit idag har kommit för att möta Herren Jesus och dricka av livets vatten. Vi har kommit för att ta del av den himmelska måltiden. Och när vi går härifrån har vi fått samma uppdrag som kvinnan att dela våra erfarenheter och våra liv så att vi bär frukt och Guds rike tillkommer.
Dagens evangelium handlar om mission. Om att vi sänds ut både för att så och för att skörda. Det här kan vi göra på olika sätt.
Det första jag, och säkert de flesta med mig, tänker på när jag hör ordet mission är de människor som osjälviskt och äventyrslystet åker ut till andra världsdelar för att sprida glädje och tro. Och så tänker jag på missionkretsarna och missionsbasarerna och på alla timmar arbete och bön som trogna missionsvänner sätter på att stöda utlandsmissionen.
Vår församling understöder två missionprojekt. Det ena i Nepal och det andra i Senegal. Och för ett par veckor sedan skickade våra senegalmissionärer Anna och Bertrand Tikum sitt första rundbrev. I rundbrevet berättade paret att Bertrand nu åkt i väg till Senegal för att inleda sitt arbete som ekonomisk rådgivare och att Anna åkt till Borgå för att fortsätta studera franska och för att föda krabaten som beslutat sig att komma med på deras kommande Senegaläventyr. Anna och babyn åker sedan till Senegal så fort babyn är stor nog att klara Afrikas realiteter. Om du vill få paret Tikums rundbrev kan du kontakta vår missionsekreterare Laura. Det första rundbrevet avslutas med hälsningen: Vi möts i bönen! Anna och Bertrand har tackat ja till kallelsen att jobba i missionens tjänst i Senegal och vårt uppdrag som församling är att be och understöda dem.
Det finns också många andra sätt att arbeta för Gud rikes tillkomst.
Amanda Audas-Kass delar sitt liv och sina erfarenheter via en blogg på Internet. En blogg är en slags offentlig dagbok där andra människor har möjlighet att kommentera bloggförfattarens tankar, kåserier och diskussionsinlägg. Amandas blogg är välbesökt och läses av både kyrkligt aktiva och kyrkligt passiva . Ja, också av sådana som valt att stiga ut ur kyrkans gemenskap och skapa egna riter och sammanhang för sina liv.
Amandas blogg handlar om allt från hennes vardag med sin prästmake och dotter till hennes tro. Och ett av de inlägg som hon skrev om sin tro och kyrkan, det som handlade om utskrivningarna ur kyrkan, blev ifjol nominerad till ett av årets viktigaste blogginlägg på svenskfinlands första bloggala. Jag tror att Amanda med sin blogg sår många frön och når ut till tusentals ja åter tusentals människor.
Det här var tre exempel på uppdrag. Utlandsmissionärens, missionsvännens och bloggarens.
Hur kan du och jag vara med och så och skörda för Guds rike? Vad är min kallelse och vad är din kallelse?
Kanske kan vi i år använda fastetidan till att be och fundera över vårt ansvar och våra uppgifter i Guds rike? Vi kan t.ex. fråga oss hur vi kan finnas till för vår nästa? Hur kan vi vara med och bygga kyrka? Hur kan vi vara redskap för Guds arbete? Hur kan vi möta varandra så att vi lyfter upp varandra?
Men det är viktigt att komma ihåg att vi ska vara både Marta och Maria. Vi ska både tjäna och lyssna. Vi ska både ge av oss själva och stilla oss i bön. Vi ska både arbeta och vila. Vi ska både gå ut och dela liv och komma till Jakobs källa, gudstjänsten och dricka av det levande vattnet.
Vi ber.
Jesus, tack för att vi får möta dig både i nattvardens bröd och vin och i medmänniskorna vi möter. Tack för att du ser och älskar oss. Precis sådana som vi är. Hjälp oss att hitta vår plats och vårt uppdrag i ditt rike och i din kyrka.
Jesus, idag vill vi också be för Anna & Bertrand Tikum. Välsigna Bertrand i Senegal och Anna i Borgå. Vi ber att deras arbete för ditt rike ska bära riklig frukt.
I ditt namn ber vi. Amen.
söndag 27 februari 2011
måndag 31 januari 2011
Betraktelse i KP nr4/11
Vi satt i en ring. En handfull unga kvinnor och jag. I handen höll vi varsitt snöre med knutar. Mitt snöre hade sin beskärda del av knutar och jag visste inte om jag skulle våga eller vilja berätta om dem alla. Snöret föreställde vårt liv och på livssnöret hade vi den här gången knutit knutar för varje gång vi erfarit sorg i våra liv. Sorg över någon som dött. Sorg över brustna relationer. Sorg över något som gått förlorat. Sorg över krossade drömmar. Sorg över att inte ha räckt till. Sorg över ensamhet och utanförskap.
Det blev en tung kväll. Stämningen var tät och luften nästan vibrerade omkring oss. Omvärlden existerade inte, utan vi var här och nu. Kvinna efter kvinna berättade vi om sorgerna i våra liv. Det var unga liv, men alla bar vi på sorger. Ingen lämnades oberörd av de livsberättelser vi fick ta del av. Tårarna brände under ögonlocken och rösten brast när sorgerna fick liv i orden. När alla fått berätta, och dela sina smärtsamma livserfarenheter, firade vi andakt tillsammans. Vi kramade om varandra, tände ljus för sorgerna och bad för varandra. Det var en helig stund. Hela kvällen var helig. Det var som om Kristus själv stod mitt ibland oss och fyllde oss med helande frid. Trots det tunga och svåra vi delat gick vi hem en aning helare och lättare.
När vi möter varandra på riktigt och samtalar om tro och liv med hjärtat börjar anden vibrera och Kristus uppstår. När vi möter varandra på riktigt så att vi delar både glädjen och smärtan känns det i hela kroppen och stunden blir helig. När vi får ta del av andras livsberättelser och gudserfarenheter växer vi. Vår tro blir starkare och vår kärlek blir större.
Den samariska kvinnan fick möta Jesus vid brunnen vid staden Sykar. Hon blev sedd och bekräftad. Hon fick samtala och dela sitt liv. Vi är kristna idag därför att kvinnan och andra som hon delade med sig av sina erfarenheter. Hennes möte med Herren berörde henne så djupt att hon ville dela det med dem hon mötte. Och många som hörde henne kom till tro.
För att kunna växa som människor och kristna behöver vi mötas på riktigt. Vi behöver samtala om vår längtan, om våra tvivel, om våra sår och om våra gudserfarenheter. När vi samtalar om tro och liv med hjärtat börjar anden vibrera och Kristus uppstår. När vi möter varandra på riktigt känns det i hela kroppen och stunden blir helig.
Det blev en tung kväll. Stämningen var tät och luften nästan vibrerade omkring oss. Omvärlden existerade inte, utan vi var här och nu. Kvinna efter kvinna berättade vi om sorgerna i våra liv. Det var unga liv, men alla bar vi på sorger. Ingen lämnades oberörd av de livsberättelser vi fick ta del av. Tårarna brände under ögonlocken och rösten brast när sorgerna fick liv i orden. När alla fått berätta, och dela sina smärtsamma livserfarenheter, firade vi andakt tillsammans. Vi kramade om varandra, tände ljus för sorgerna och bad för varandra. Det var en helig stund. Hela kvällen var helig. Det var som om Kristus själv stod mitt ibland oss och fyllde oss med helande frid. Trots det tunga och svåra vi delat gick vi hem en aning helare och lättare.
När vi möter varandra på riktigt och samtalar om tro och liv med hjärtat börjar anden vibrera och Kristus uppstår. När vi möter varandra på riktigt så att vi delar både glädjen och smärtan känns det i hela kroppen och stunden blir helig. När vi får ta del av andras livsberättelser och gudserfarenheter växer vi. Vår tro blir starkare och vår kärlek blir större.
Den samariska kvinnan fick möta Jesus vid brunnen vid staden Sykar. Hon blev sedd och bekräftad. Hon fick samtala och dela sitt liv. Vi är kristna idag därför att kvinnan och andra som hon delade med sig av sina erfarenheter. Hennes möte med Herren berörde henne så djupt att hon ville dela det med dem hon mötte. Och många som hörde henne kom till tro.
Det är ju så lätt. Att bara låta samtalet stanna vid ytligheter och väderprat. Det är ju så lätt att låta bli att fråga om det som är viktigt på riktigt. Det är ju så lätt att låta bli att berätta om det som man funderar över, drömmer om, lever för. När vi talar om kristen tro är det lätt att föra en diskussion på ett ytligt plan. Vi bollar med dogmer och historiska händelser samt slänger in lite palestinsk hembygdkundskap. Vi talar om tro och om Gud. Som om Gud inte fanns här. Som om tron inte berörde oss.
För att kunna växa som människor och kristna behöver vi mötas på riktigt. Vi behöver samtala om vår längtan, om våra tvivel, om våra sår och om våra gudserfarenheter. När vi samtalar om tro och liv med hjärtat börjar anden vibrera och Kristus uppstår. När vi möter varandra på riktigt känns det i hela kroppen och stunden blir helig.
Läs hela tidningen här.
söndag 9 januari 2011
Predikan på 1 sön e trettondagen 2011
Varför behövde Jesus döpas? Jesus var ju redan syndfri, han behövde inte förlåtelse för sina synder. Fast Johannesdopet gav ingen avlösning, syndaförlåtelse utan var ett omvändelsedop, en början till ett bättre och godare liv. Kanske vi kan likna det vid en nyårsritual? Man lade det gamla bakom sig för att börja på något nytt. Men inte behövde Jesus heller omvändas eftersom han redan levde ett kärleksfullt och gott liv. Så varför döptes Jesus?
På ett sätt var det en slags nyårsritual. Nu inleddes Jesus aktiva år som förkunnare, helare, lärare, undergörare. Nu inleddes den konkreta vandringen mot Golgata kors, Jesus dödsdop. Dopet kan ses som en förberedelse för Jesu uppdrag. Och det berättas att Jesus fick bekräftelse på att han var utvald och älskad. Och så blev han smörjd av helig ande.
En del teologer föreställer sig Jesus dop som ett tvärtemotdop. Ett dop tvärtemot vårt dop. Istället för att Jesus blev befriad från synder i dopet blev han i dopet i floden Jorden översköljd av mänsklighetens synder. Av våra synder. Synder som han bar i sin kropp upp på korset och som han dog för.
Det är enklare att svara på frågan varför vi behöver döpas? Vi är inte syndfria, utan vi behöver förlåtelse för våra synder. I dopet får vi förlåtelse, himmelskt medborgaskap och helig ande. I dopet dör och uppstår vi med Kristus. Vi får gemenskap med Gud. Dopet är så stort att vi måste kalla det ett mysterium. Ett mysterium som gör oss till Guds barn och Kristi lärjungar.
Men varför döper vi små babysar? De har väl ändå inte syndat. Vad kan en två månaders baby ha gjort för ont? Så här förklarar prästen Bo Brander detta:
”Ibland spänner jag ögonen i föräldrarna och frågar: ’Tycker ni att barnet är mycket syndigt?’ ’Nej,’ säger de och undrar varför de inte valt en vettig präst till dopet. Då säger jag: ’Det håller jag fullständigt med om. Det här barnet är ett fantastiskt underverk som aldrig har gjort en enda ond gärning. Men vänta till nästa sommar, när det är ett och ett halvt år, och sitter i sandlådan med lilla kepsen, plasthinken och spaden. Det finns inte en förälder på jorden som behöver säga till sitt barn att om någon är dum så klipp till med spaden mellan ögonen. Det gör den lille Kalle alldeles av sig själv.’ I dopet tas inte förmågan att göra fel bort, den förlåtes. Guds önskan är att den döpte skall stanna och växa i Kyrkan som är förlåtelsens gemenskap. Kyrkan är den döptes kraftkälla där en helig motkraft mot det onda växer inom oss och gör oss till kärlekens, delaktighetens och medmänsklighetens människor.” (Skytte & Brander 2008: ”Ett år med Jesus”)
I dopet får vi himmelska gåvor. Så fantastiska att vi inte kan sätta ord på dem. Och vi har möjlighet att varje dag krypa upp i den famnen som vi bars till i dopet och tryggt vila i Guds gränslösa nåd och kärlek.
Men dopet är inte enbart ett passivt mottagande av gåvor. Utan också en kallelse, ett uppdrag. En aktiv uppmaning att använda våra gåvor. En kallelse att leva som Kristi lärjungar. En kallelse att gå ut i världen och frambära glädjebud till de betryckta, att ge de förkrossade bot, att förkunna frihet, befrielse och nåd, att trösta de sörjande och att ge lovsång åt de modlösa.
I dopet fick vi Anden så att vi kan tro men vi fick också Anden så att vi kan fira gudstjänst. Fira gudstjänst tillsammans med församlingen i kyrkan på söndagar och fira gudstjänst i vardagen i mötet med våra medmänniskor.
När vi döptes ikläddes vi i den vapenrustning som behövs för det uppdraget att fira gudstjänst och vi uppmanas att varje dag ta på oss rustningen i bön. Andens rustning kan vi läsa om i Ef. 6:10-18. Den består av sanning, rättfärdighet, villigheten att gå ut med buskapet om fred, tro, frälsning och Guds ord.
Vi har alla samma kall att leva som kristna och fira gudstjänst. Men vi har olika uppgifter. Idag ska vi be för våra nya förtroendevalda som har fått uppdraget att vara med och ansvara för vår församling. Det är ett viktigt uppdrag. Ett uppdrag som består av det som vi hört om i bibelläsningarna idag och som jag delvis redan nämnt i predikan. Ni får vara med och arbeta för en församling som förkunnar glädje, tröst och befrielse. En församling som liksom Filippos vägleder människor i deras sökande efter Gud. Och en församling som framförallt liksom Johannes visar på herren Jesus Kristus och säger ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”. Må Gud välsigna er i ert uppdrag.
Vi ber.
Kristus, tack för att du i dopet har gett oss samhörighet med dig. Vi är dina. Din närvaro hos oss, du levande, väver samman våra liv med ditt, vår död med din. Vår uppståndelse med din. Med dopets vatten har du rört vid oss med din heliga Ande. Låt dopets mönster, från död till liv, varje dag prägla oss, så att det som är dött i oss får nytt liv genom din uppståndelses kraft. Och när vi en dag lämnar livet på jorden låt oss då åter känna igen ditt tilltal i det eviga livets glädje.
Amen.
På ett sätt var det en slags nyårsritual. Nu inleddes Jesus aktiva år som förkunnare, helare, lärare, undergörare. Nu inleddes den konkreta vandringen mot Golgata kors, Jesus dödsdop. Dopet kan ses som en förberedelse för Jesu uppdrag. Och det berättas att Jesus fick bekräftelse på att han var utvald och älskad. Och så blev han smörjd av helig ande.
En del teologer föreställer sig Jesus dop som ett tvärtemotdop. Ett dop tvärtemot vårt dop. Istället för att Jesus blev befriad från synder i dopet blev han i dopet i floden Jorden översköljd av mänsklighetens synder. Av våra synder. Synder som han bar i sin kropp upp på korset och som han dog för.
Det är enklare att svara på frågan varför vi behöver döpas? Vi är inte syndfria, utan vi behöver förlåtelse för våra synder. I dopet får vi förlåtelse, himmelskt medborgaskap och helig ande. I dopet dör och uppstår vi med Kristus. Vi får gemenskap med Gud. Dopet är så stort att vi måste kalla det ett mysterium. Ett mysterium som gör oss till Guds barn och Kristi lärjungar.
Men varför döper vi små babysar? De har väl ändå inte syndat. Vad kan en två månaders baby ha gjort för ont? Så här förklarar prästen Bo Brander detta:
”Ibland spänner jag ögonen i föräldrarna och frågar: ’Tycker ni att barnet är mycket syndigt?’ ’Nej,’ säger de och undrar varför de inte valt en vettig präst till dopet. Då säger jag: ’Det håller jag fullständigt med om. Det här barnet är ett fantastiskt underverk som aldrig har gjort en enda ond gärning. Men vänta till nästa sommar, när det är ett och ett halvt år, och sitter i sandlådan med lilla kepsen, plasthinken och spaden. Det finns inte en förälder på jorden som behöver säga till sitt barn att om någon är dum så klipp till med spaden mellan ögonen. Det gör den lille Kalle alldeles av sig själv.’ I dopet tas inte förmågan att göra fel bort, den förlåtes. Guds önskan är att den döpte skall stanna och växa i Kyrkan som är förlåtelsens gemenskap. Kyrkan är den döptes kraftkälla där en helig motkraft mot det onda växer inom oss och gör oss till kärlekens, delaktighetens och medmänsklighetens människor.” (Skytte & Brander 2008: ”Ett år med Jesus”)
I dopet får vi himmelska gåvor. Så fantastiska att vi inte kan sätta ord på dem. Och vi har möjlighet att varje dag krypa upp i den famnen som vi bars till i dopet och tryggt vila i Guds gränslösa nåd och kärlek.
Men dopet är inte enbart ett passivt mottagande av gåvor. Utan också en kallelse, ett uppdrag. En aktiv uppmaning att använda våra gåvor. En kallelse att leva som Kristi lärjungar. En kallelse att gå ut i världen och frambära glädjebud till de betryckta, att ge de förkrossade bot, att förkunna frihet, befrielse och nåd, att trösta de sörjande och att ge lovsång åt de modlösa.
I dopet fick vi Anden så att vi kan tro men vi fick också Anden så att vi kan fira gudstjänst. Fira gudstjänst tillsammans med församlingen i kyrkan på söndagar och fira gudstjänst i vardagen i mötet med våra medmänniskor.
När vi döptes ikläddes vi i den vapenrustning som behövs för det uppdraget att fira gudstjänst och vi uppmanas att varje dag ta på oss rustningen i bön. Andens rustning kan vi läsa om i Ef. 6:10-18. Den består av sanning, rättfärdighet, villigheten att gå ut med buskapet om fred, tro, frälsning och Guds ord.
Vi har alla samma kall att leva som kristna och fira gudstjänst. Men vi har olika uppgifter. Idag ska vi be för våra nya förtroendevalda som har fått uppdraget att vara med och ansvara för vår församling. Det är ett viktigt uppdrag. Ett uppdrag som består av det som vi hört om i bibelläsningarna idag och som jag delvis redan nämnt i predikan. Ni får vara med och arbeta för en församling som förkunnar glädje, tröst och befrielse. En församling som liksom Filippos vägleder människor i deras sökande efter Gud. Och en församling som framförallt liksom Johannes visar på herren Jesus Kristus och säger ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”. Må Gud välsigna er i ert uppdrag.
Vi ber.
Kristus, tack för att du i dopet har gett oss samhörighet med dig. Vi är dina. Din närvaro hos oss, du levande, väver samman våra liv med ditt, vår död med din. Vår uppståndelse med din. Med dopets vatten har du rört vid oss med din heliga Ande. Låt dopets mönster, från död till liv, varje dag prägla oss, så att det som är dött i oss får nytt liv genom din uppståndelses kraft. Och när vi en dag lämnar livet på jorden låt oss då åter känna igen ditt tilltal i det eviga livets glädje.
Amen.
söndag 12 december 2010
Predikan på tredje advent 2010
"Mellan tredje och fjärde adventssöndagen
kommer hon som bär budskap om frälsaren och juldagen.
Det doftar nybryggt kaffe, saffran, kanel och stearinljus,
tro, hopp och kärlek tänds i våra hem och hus.
Lucia sprider ljus och glädjebud
om barnet i krubban som är vår Gud."
Imorgon och under den inkommande veckan kommer många av oss att få se lussande barn och ungdomar eller kanske vi t.o.m. får lussa själva. Även om luciatraditionen ibland urvattnas och ibland förvrids till en skönhetstävling sprider den när den är som bäst tro, hopp och kärlek i vintermörkret.
Lucia är ljusbärare men också budbärare. Hon bär bud om att julen är nära. Hon bär bud om Honom som sade: ”Jag är världens ljus, den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”
Den tredje söndagen i advent som vi firar idag handlar om en annan budbärare, Johannes Döparen. Han ropar till oss idag samma budskap som han ropade som den sista profeten i den långa raden av profeter som förkunnade att Messias skulle komma.
Johannes ropar:
”Gör vägen rak för Herren!”
”Omvänd er, himmelriket är nära!”
”Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen!”
”Där är Guds lamm!”
Kristi födelsefest närmar sig och vi behöver förbereda oss för att kunna ta emot julens glädjebudskap och frid. Många av oss längtar efter att gemenskap med julens konung. Och vi tänker kanske på Kristi ord i Uppenbarelseboken: ”Se jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig…” (Upp 3:20-22)
När jag läser de här orden tänker jag mig att Jesus står utanför mitt hjärta och knackar på. Och jag kan välja om jag släpper in honom eller inte. Men kanske jag borde tänka tvärtom? Att Jesus inte alls står utanför mitt hjärta och bultar på dörren utan att han finns inne i mitt hjärta och det är jag som inte är där? Det är jag som står utanför.
Jag står utanför när jag åter ytan bli viktigare än djupet. Jag står utanför när jag låter bekvämheten vinna över rättvisan. Jag står utanför när jag tänker eller handlar kärlekslöst
I Luk. 17:21 svarar Jesus så här på fariséernas fråga om när Guds rike skall komma: ” Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sin ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”
Guds rike är inom er!
När vi längtar efter gemenskap med Gud behöver vi bege oss på en pilgrimsresa inåt. En resa från ytan till djupet. En resa från det som gör oss ofokuserade och splittrade till att leva närvarande och helhjärtat.
Man kan på olika sätt träna sig i att leva mera närvarande och helhjärtat men idag vill jag tipsa om en andlig övning. En andlig övning som man kan göra med hjälp av adventsljusstaken.
Precis som söndagarna i Advent har adventsljusstaken fyra ljus. De här ljusen kan man om man vill koppla ihop med helgdagarnas teman.
Det första ljuset i adventsljusstaken kan lite paradoxalt kallas för ett påskljus. När vi tände det första ljuset ställde vi oss i folkskaran som tog emot Jesus när han kom ridande på åsnan in i Jerusalem och ropade Hosianna! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn! Vi hälsade Jesus som vår Konung och gladde oss åt att han har kommit för att befria oss till gemenskap med Gud och med varandra. Julen och påsken kan inte skiljas åt. Julens evangelium om att Gud blev människa, att Ordet blev kött, får sin klangbotten i Jesu lidande, död och uppståndelse. Det första ljuset är ett påskljus. När vi tänder det första ljuset kan vi öva oss i att tänka och känna:
Den fullkomliga kärleken förkroppsligad i Kristus bor i mitt hjärta. Jag är förlåten! Jag är fri!
Det andra ljuset i adventsljusstaken för tankarna till Kristi återkomst vid tiden slut. När vi tände det andra ljuset gjorde vi oss beredda att ta emot Mänskosonen. Vi uppmanades att hela tiden se till att vi inte somnar utan strävar till att hålla oss vakna. Det andra ljuset visar vägen till Guds rike som inte hittas i ytliga och världsliga ting utan som bjuder oss på en resa utifrån och in. Det andra ljuset är Kristi återkomsts ljus. När vi tänder det andra ljuset kan vi öva oss i att vara fullkomligt närvarande:
Den fullkomliga kärleken förkroppsligad i Kristus bor i mitt hjärta. Jag är också här. Jag är här. Jag är.
Det tredje adventsljuset är Johannes Döparens ljus. När vi idag tänder det tredje ljuset hör vi profeten Johannes Döparen ropa. Johannes som är större än någon annan av kvinna född men som levde sitt liv så att Jesus skulle bli större och han själv mindre. Johannes ropar att vi behöver omvända oss och bära sådan frukt som hör till omvändelsen. Vi behöver göra våra hjärtan redo att ta emot julens glädjebudskap. Gudsriket är nära. Det tredje är Johannes Döparens ljus. När vi tänder det tredje ljuset kan vi öva oss i att älska:
Den fullkomliga kärleken förkroppsligad i Kristus bor i mitt hjärta. Må den kärleken forma mig till en bättre medmänniska.
Det fjärde adventsljuset är jungfru Marias. När vi tänder det fjärde ljuset är Herrens födelse nära. Tillsammans med Maria väntar vi på Frälsarens födelse. Det fjärde ljuset är jungfru Marias ljus. När vi tänder det fjärde ljuset kan vi öva oss i att längta och förundras:
Den fullkomliga kärleken förkroppsligad i Kristus bor i mitt hjärta. Gud, öppna mitt hjärta så att jag kan glädjas över julnattens under. Att du kommer till oss. Tänk att du kommer till oss!
Den här andliga övningen hjälper oss att leva mera närvarande och helhjärtat. En övning som när det görs rätt gör Kristus större och vi själva mindre.
Jag har gjort små kort med den här andliga övningen på. Om du vill ha ett sådant kan du hämta det vid kyrkkaffet.
Adventstiden är väntan på Kristi ankomst. Men egentligen är varje människomöte Kristi ankomst. Varje gång vi möter en människa utmanas vi att stiga in i vårt hjärta och handla i kärlek. Vi behöver stiga in i våra hjärtan. Där är Jesus. Där är himmelriket som tränger fram. Amen.
kommer hon som bär budskap om frälsaren och juldagen.
Det doftar nybryggt kaffe, saffran, kanel och stearinljus,
tro, hopp och kärlek tänds i våra hem och hus.
Lucia sprider ljus och glädjebud
om barnet i krubban som är vår Gud."
Imorgon och under den inkommande veckan kommer många av oss att få se lussande barn och ungdomar eller kanske vi t.o.m. får lussa själva. Även om luciatraditionen ibland urvattnas och ibland förvrids till en skönhetstävling sprider den när den är som bäst tro, hopp och kärlek i vintermörkret.
Lucia är ljusbärare men också budbärare. Hon bär bud om att julen är nära. Hon bär bud om Honom som sade: ”Jag är världens ljus, den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”
Den tredje söndagen i advent som vi firar idag handlar om en annan budbärare, Johannes Döparen. Han ropar till oss idag samma budskap som han ropade som den sista profeten i den långa raden av profeter som förkunnade att Messias skulle komma.
Johannes ropar:
”Gör vägen rak för Herren!”
”Omvänd er, himmelriket är nära!”
”Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen!”
”Där är Guds lamm!”
Kristi födelsefest närmar sig och vi behöver förbereda oss för att kunna ta emot julens glädjebudskap och frid. Många av oss längtar efter att gemenskap med julens konung. Och vi tänker kanske på Kristi ord i Uppenbarelseboken: ”Se jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig…” (Upp 3:20-22)
När jag läser de här orden tänker jag mig att Jesus står utanför mitt hjärta och knackar på. Och jag kan välja om jag släpper in honom eller inte. Men kanske jag borde tänka tvärtom? Att Jesus inte alls står utanför mitt hjärta och bultar på dörren utan att han finns inne i mitt hjärta och det är jag som inte är där? Det är jag som står utanför.
Jag står utanför när jag åter ytan bli viktigare än djupet. Jag står utanför när jag låter bekvämheten vinna över rättvisan. Jag står utanför när jag tänker eller handlar kärlekslöst
I Luk. 17:21 svarar Jesus så här på fariséernas fråga om när Guds rike skall komma: ” Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sin ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”
Guds rike är inom er!
När vi längtar efter gemenskap med Gud behöver vi bege oss på en pilgrimsresa inåt. En resa från ytan till djupet. En resa från det som gör oss ofokuserade och splittrade till att leva närvarande och helhjärtat.
Man kan på olika sätt träna sig i att leva mera närvarande och helhjärtat men idag vill jag tipsa om en andlig övning. En andlig övning som man kan göra med hjälp av adventsljusstaken.
Precis som söndagarna i Advent har adventsljusstaken fyra ljus. De här ljusen kan man om man vill koppla ihop med helgdagarnas teman.
Det första ljuset i adventsljusstaken kan lite paradoxalt kallas för ett påskljus. När vi tände det första ljuset ställde vi oss i folkskaran som tog emot Jesus när han kom ridande på åsnan in i Jerusalem och ropade Hosianna! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn! Vi hälsade Jesus som vår Konung och gladde oss åt att han har kommit för att befria oss till gemenskap med Gud och med varandra. Julen och påsken kan inte skiljas åt. Julens evangelium om att Gud blev människa, att Ordet blev kött, får sin klangbotten i Jesu lidande, död och uppståndelse. Det första ljuset är ett påskljus. När vi tänder det första ljuset kan vi öva oss i att tänka och känna:
Den fullkomliga kärleken förkroppsligad i Kristus bor i mitt hjärta. Jag är förlåten! Jag är fri!
Det andra ljuset i adventsljusstaken för tankarna till Kristi återkomst vid tiden slut. När vi tände det andra ljuset gjorde vi oss beredda att ta emot Mänskosonen. Vi uppmanades att hela tiden se till att vi inte somnar utan strävar till att hålla oss vakna. Det andra ljuset visar vägen till Guds rike som inte hittas i ytliga och världsliga ting utan som bjuder oss på en resa utifrån och in. Det andra ljuset är Kristi återkomsts ljus. När vi tänder det andra ljuset kan vi öva oss i att vara fullkomligt närvarande:
Den fullkomliga kärleken förkroppsligad i Kristus bor i mitt hjärta. Jag är också här. Jag är här. Jag är.
Det tredje adventsljuset är Johannes Döparens ljus. När vi idag tänder det tredje ljuset hör vi profeten Johannes Döparen ropa. Johannes som är större än någon annan av kvinna född men som levde sitt liv så att Jesus skulle bli större och han själv mindre. Johannes ropar att vi behöver omvända oss och bära sådan frukt som hör till omvändelsen. Vi behöver göra våra hjärtan redo att ta emot julens glädjebudskap. Gudsriket är nära. Det tredje är Johannes Döparens ljus. När vi tänder det tredje ljuset kan vi öva oss i att älska:
Den fullkomliga kärleken förkroppsligad i Kristus bor i mitt hjärta. Må den kärleken forma mig till en bättre medmänniska.
Det fjärde adventsljuset är jungfru Marias. När vi tänder det fjärde ljuset är Herrens födelse nära. Tillsammans med Maria väntar vi på Frälsarens födelse. Det fjärde ljuset är jungfru Marias ljus. När vi tänder det fjärde ljuset kan vi öva oss i att längta och förundras:
Den fullkomliga kärleken förkroppsligad i Kristus bor i mitt hjärta. Gud, öppna mitt hjärta så att jag kan glädjas över julnattens under. Att du kommer till oss. Tänk att du kommer till oss!
Den här andliga övningen hjälper oss att leva mera närvarande och helhjärtat. En övning som när det görs rätt gör Kristus större och vi själva mindre.
Jag har gjort små kort med den här andliga övningen på. Om du vill ha ett sådant kan du hämta det vid kyrkkaffet.
Adventstiden är väntan på Kristi ankomst. Men egentligen är varje människomöte Kristi ankomst. Varje gång vi möter en människa utmanas vi att stiga in i vårt hjärta och handla i kärlek. Vi behöver stiga in i våra hjärtan. Där är Jesus. Där är himmelriket som tränger fram. Amen.
måndag 22 november 2010
Predikan på domsöndagen 2010
Varje kväll när vi knäpper på tv:n kan vi följa med dokusåpor av olika slag. Och de flesta dokusåpor avslutas på samma sätt. Om det är Robinson eller Survivors samlas deltagarna till ett öråd som röstar ut en deltagare varje vecka. Om det är Dance eller Idols är det tittarna som får ringa in och rösta vem som ska bli kvar. Om det är Top Design, Top Chef eller American Next Top Model så är det en expert jury som avgör vem som ska ut ur tävlingen den här veckan. Dokusåporna med sina hårda domstolar har blivit underhållning och nöje.
Också i skolan eller på jobbet eller bland vänner faller domar. ”Hur kan han gå klädd så där?” ”Å, så pinsam hon är!” ”Har du hört att han…” ”Visste du att hon…” ”Jag kan inte tåla när människor gör så där…”
Men de allra hårdaste domarna fäller vi ofta själva. Kanske när vi ställer oss framför spegeln eller när vi utvärderar något vi presterat.
Idag, på domsöndagen, talar vi också om dom. Om att vi en dag skall stå till svars för hur vi har levat våra liv. Om att vi en dag skall stå till svars för hur vi har behandlat varandra. Om att vi en dag skall stå till svars för att människor har fått svälta och för att skapelsen har fått lida. Men tack och lov kommer vi inte på domedagen att stå inför ett öråd bestående av våra medmäniskor eller våra vänner. Tack och lov kommer vi inte att stå inför en expertjury bestående av människorättsjurister eller miljöspecialister. Tack och lov kommer vi inte heller att dömas av oss själva och vår egen obarmhärtiga blick. Nej, på domedagen kommer vi att stå inför Herren Jesus Kristus själv. Han som älskar oss så mycket att han blev människa för vår skull. Han som älskar oss så mycket att han till och med gav sitt liv för oss. Han som älskar oss så mycket att han aldrig slutar söka efter sina förlorade får.
Domsöndagens budskap är allvarligt. Vi får inte behandla varandra hur som helst. Vi får inte utnyttja och exploatera skapelsen. Vi får inte låta en miljard människor svälta varje dag. Vi får inte låta likgiltigheten ta över våra hjärtan. Domsöndagen basunerar ut vårt ansvar för dem som behöver oss allra mest. Domsöndagens budskap är allvarligt.
Domsöndagens budskap är också fullkomlig glädje. Jesus ska komma tillbaka. Och när den tiden är inne ska vår frälsare utrota all ondska och allt lidande i världen. Vi ska få en ny himmel och en ny jord. Då skall Gud själv bo ibland oss och han skall torka alla tårar från våra ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta. Gud ska göra allting nytt. Domsöndagen basunerar ut Guds kärlek och nåd för oss som behöver det allra mest. Domsöndagens budskap är fullkomlig glädje.
Många av er som här i kyrkan idag har kommit hit för att börja i skriftskolan. Idag börjar ert skribaäventyr, er upptäcktsfärd i den kristna tron. Skriftskolan är både allvar och fullkomlig glädje.
Allvaret handlar om att du i skriftskolan har möjlighet att fundera över livets stora frågor. Varför finns du? Vad är det för mening med allt? Vad vill du med ditt liv? Hurudan medmänniska vill du vara? Vilka drömmar bär du på? Vad längtar du efter? Vilka sår gömmer du inom dig? Vad tror du på? Vet du om hur värdefull och fantastisk du är?!
Glädjen handlar om att du i skriftskolan har möjlighet att få nya vänner och att ha fantastiskt roligt tillsammans med dina skribakompisar och oss ledare. Vi ska leka, umgås, simma och bada bastu. Vi ska fira andakt, diskutera, sjunga och läsa Bibeln. Va, kul det ska bli! Ta därför vara på de möjligheter som skriftskolan ger. Om du vill kan din skriba bli en tid då du både har otroligt roligt och då du också får växa och bli en helare och tryggare människa. Jag ser fram emot att få dela er skribatid med er! Må Gud välsigna er och er skriftskola. Amen.
Också i skolan eller på jobbet eller bland vänner faller domar. ”Hur kan han gå klädd så där?” ”Å, så pinsam hon är!” ”Har du hört att han…” ”Visste du att hon…” ”Jag kan inte tåla när människor gör så där…”
Men de allra hårdaste domarna fäller vi ofta själva. Kanske när vi ställer oss framför spegeln eller när vi utvärderar något vi presterat.
Idag, på domsöndagen, talar vi också om dom. Om att vi en dag skall stå till svars för hur vi har levat våra liv. Om att vi en dag skall stå till svars för hur vi har behandlat varandra. Om att vi en dag skall stå till svars för att människor har fått svälta och för att skapelsen har fått lida. Men tack och lov kommer vi inte på domedagen att stå inför ett öråd bestående av våra medmäniskor eller våra vänner. Tack och lov kommer vi inte att stå inför en expertjury bestående av människorättsjurister eller miljöspecialister. Tack och lov kommer vi inte heller att dömas av oss själva och vår egen obarmhärtiga blick. Nej, på domedagen kommer vi att stå inför Herren Jesus Kristus själv. Han som älskar oss så mycket att han blev människa för vår skull. Han som älskar oss så mycket att han till och med gav sitt liv för oss. Han som älskar oss så mycket att han aldrig slutar söka efter sina förlorade får.
Domsöndagens budskap är allvarligt. Vi får inte behandla varandra hur som helst. Vi får inte utnyttja och exploatera skapelsen. Vi får inte låta en miljard människor svälta varje dag. Vi får inte låta likgiltigheten ta över våra hjärtan. Domsöndagen basunerar ut vårt ansvar för dem som behöver oss allra mest. Domsöndagens budskap är allvarligt.
Domsöndagens budskap är också fullkomlig glädje. Jesus ska komma tillbaka. Och när den tiden är inne ska vår frälsare utrota all ondska och allt lidande i världen. Vi ska få en ny himmel och en ny jord. Då skall Gud själv bo ibland oss och han skall torka alla tårar från våra ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta. Gud ska göra allting nytt. Domsöndagen basunerar ut Guds kärlek och nåd för oss som behöver det allra mest. Domsöndagens budskap är fullkomlig glädje.
Många av er som här i kyrkan idag har kommit hit för att börja i skriftskolan. Idag börjar ert skribaäventyr, er upptäcktsfärd i den kristna tron. Skriftskolan är både allvar och fullkomlig glädje.
Allvaret handlar om att du i skriftskolan har möjlighet att fundera över livets stora frågor. Varför finns du? Vad är det för mening med allt? Vad vill du med ditt liv? Hurudan medmänniska vill du vara? Vilka drömmar bär du på? Vad längtar du efter? Vilka sår gömmer du inom dig? Vad tror du på? Vet du om hur värdefull och fantastisk du är?!
Glädjen handlar om att du i skriftskolan har möjlighet att få nya vänner och att ha fantastiskt roligt tillsammans med dina skribakompisar och oss ledare. Vi ska leka, umgås, simma och bada bastu. Vi ska fira andakt, diskutera, sjunga och läsa Bibeln. Va, kul det ska bli! Ta därför vara på de möjligheter som skriftskolan ger. Om du vill kan din skriba bli en tid då du både har otroligt roligt och då du också får växa och bli en helare och tryggare människa. Jag ser fram emot att få dela er skribatid med er! Må Gud välsigna er och er skriftskola. Amen.
söndag 31 oktober 2010
Exeges - Johannes 10:11-16
För ett par månader sedan lovade jag att sätta in min exegetiska text-interpretation över texten om den gode herden. Här kommer den nu. Jag har tagit bort fotnotsapparaten men litteraturförteckningen finns i slutet.
DEN GODE HERDEN
Kort om Johannesevangeliet
Johannesevangeliet är det yngsta evangeliet och dateras ofta till 90-talet e.Kr., men har antagligen en lång tillkomsthistoria. Som möjlig författare nämns ofta Johannes Sebedaiden, det finns dock flera skäl till att ifrågasätta detta. Evangeliet är skrivet på en enkel grekiska, fylld med bilder och meditativa framställningssätt. Med sannolikhet har författaren till Johannesevangeliet känt till den synoptiska traditionen, särskilt Mark och Luk, endera i nerskriven eller traderad form. Eftersom evangeliet är yngre än de synoptiska evangelierna är teologin, t.ex. kristologin, mera genomreflekterad. Evangeliet är tydligt präglat av den unga kyrkans tro och bekännelse.
Till Johannesevangeliets egenart hör bl.a. att kyrkan är en fungerande och självklar verklighet. Genom Andens verk kommer människor i gemenskap med Sonen och Fadern. Dopet och nattvarden utläggs och kyrkans väsen förklaras ingående i texter som t.ex. tempelrensningen, vinstocken och herden, d.v.s. den text som ligger som grund för denna exeges. Lars Hartman delar in evangeliet i två huvuddelar. Före den första huvuddelen finns den välkända johannesprologen och efter den andra huvuddelen en efterskrift (kap 21). Den första huvuddelen(kap. 1:19-12:50) handlar om Jesu offentliga verksamhet, där Guds Son med allt större anspråk, kapitel för kapitel, uppenbarar sitt väsen för världen. Texten om den gode herden kommer mot slutet av detta crescendo. Den andra huvuddelen innehåller avskedstalen och passions- och uppståndelseberättelserna.
Perikopens avgränsning, uppbyggnad och sammanhang
I kyrkohandboken har texten om den gode herden en längd på sju verser. Dessa verser hör till en längre herdetext i Joh 10. Många exegeter är överens om att herdetexten, som omfattar verserna 1- 21 (eller 1-18), bör indelas i tre delar. I de första verserna (v 1-5/6) finns liknelsen om herden, flocken och rövaren. Verserna som följer (v 7-18) är en förklaring/meditation över denna liknelse. Förklaringen kan likaså delas i in avsnitt (2, 3 eller 4) enligt ”urliknelsens” olika delar (tjuven, grinden, fåren, herden). Till sist följer verserna 19-21 som består av judarnas reaktioner. Dessa reaktioners plats är omtvistade. Endera är de judarnas reaktioner på herdeliknelsen och ska stå där de nu är placerade, eller så hör de enbart till berättelsen om helandet av den blindfödde mannen och borde stå i slutet av kap. 9.
En del forskare anser att hela herdetexten, bl.a. p.g.a. verserna 19-21, hör ihop med föregående kapitel och helandet av den blinde mannen, vilket skulle placera liknelsen till tiden efter lövhyddohögtiden. Andra forskare hävdar att liknelsen hör samman med resten av kap. 10 eftersom Jesus talar om fåren i vers 27 och då placeras liknelsen till tiden under tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Är det viktigt att veta vilka av dessa högtider som författaren förknippar med liknelsen? Enligt René Kieffer visar Joh hur Jesus på ett andligt plan ersätter alla judiska fester. Liknelsen om den gode herden fullbordar både lövhyddo- och tempelinvigningsfestens innebörd.
På basen av de kommentarer som jag studerat delar jag in Joh 10:1-21 så här:
1-6 liknelsen
7-18 förklaringar av liknelsen
7-10 om grinden
11-18 om herden och fåren
19-21 judarnas reaktioner
Ingen av de kommentatorer som jag tagit del av analyserar verserna 17-18 skilt från verserna 11-16. I verserna 17-18 förklaras herdens, Jesu offer ytterligare. Jag väljer därför att förlänga min exeges till att även omfatta verserna 17-18. Ingen exegetisk analys av verserna 11-18 kan göras utan att beakta verserna innan, framförallt ”urliknelsen” i verserna 1-6.
Översättning – språket – textkritiska problem
Eftersom alla översättningar är tolkningar av grundtexten har jag valt att själv översätta texten från grekiska. I den här uppsatsen kommer jag att använda mig av min egen översättning.
Översättning av Joh 10:11-18
11 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. 12 Den som är lejd och inte är herde och inte har egna får, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar dem. 13 [Detta gör han] därför att han är lejd och har inte omsorg om fåren. 14 Jag är den gode herden och jag känner de mina och de mina känner mig, 15 såsom fadern känner mig och jag känner fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. 16 Jag har också andra får som inte är från denna fålla: dem måste jag också leda och de skall lyssna till min röst och de ska bli en flock, en herde. 17 På grund av detta älskar fadern mig: för att jag ger mitt liv, för att sedan få det igen. 18 Ingen har tagit det ifrån mig, utan jag ger det av mig själv. Jag har rätten att ge det, och jag har rätten att få det igen. Detta uppdrag har jag fått av min fader.
Textkritiska problem och översättningsfrågor
Perikopen har inga stora textkritiska problem. Ingen av de frågetecken som finns ändrar innebörden i texten. Jag kommer dock att nämna några textkritiska frågetecken och alternativa översättningar.
Vers 11
I en del manuskript står ordet ”διδωσιν” istället för ”τιθησιν”. ”διδωμι” betyder ”ge” vilket också ordet ”τιθημι” översätts som när det har ”η ψυχη” som objekt. Uttrycket är vanligt i Joh. Den engelska översättningen, New International Version, väljer dock att översätta ”τιθημι” med ”lay down” vilket är ”τιθημι”:s ”vanliga” betydelse.
Vers 12
I slutet av meningen har en del manuskript tillägget ”τα προβατα” = ”fåren”. Fåren är oberoende underförstådda i texten som den nu står i Novum.
Vers 13
I början av versen har en del manuskript frasen: ”ο δε μισθωτοσ φευγει” = ”den lejde flyr
nämligen”.
Vers 16
I en del manuskript står ”γενησεται” (3 sg) istället för ”γενησονται” (3 pl). Bibel 2000 översätter i singularis: det skall bli.
Herdesymboliken i GT och NT
Herden som bild för en ledare eller för Gud är både naturlig och vanlig i det antika främre orienten. Så är det också i Bibeln.
Hesekiel 34
Den i särklass viktigaste gammaltestamentliga bakgrundstexten till liknelsen om den gode herden är Hes 34. Under exiltiden döms ledarna i Israel för att ha försummat, slaktat och lämnat fåren. Istället deklarerar Herren att han ska ta hand om, valla och samla in sina förskingrade får. Gud ska ge fåren en enda herde, ”min tjänare David”, dvs. Messias. I Joh 10 anspelas, dock inte så tydligt, på dessa förväntningar på en kommande Messias.
Övriga GT-texter
Talet i Hes 34 om att Gud själv skulle bli Israels herde (se även Jes 40:11 och Jer 31:10) kan också överföras på David (som redan antyddes ovan). David vallade får innan han blev Israels herde, se t.ex. 2 Sam 7:7- och Jer 23:4-8.
En text, som också troligtvis har influerat Joh 10 och framförallt vers 15, är Jes 53. I Jes 53 finns tanken på den lidande tjänaren som slaktats liksom ett får (Jfr 1 Petr 2:23-25).
Ytterligare en text som nämns i kommentarerna är Sak 13:7-9 där Herden dräps och fåren skingras.
Liknelsen om det förlorade fåret
Den nytestamentliga text som överlägset mest refereras till i kommentarer och predikningar om liknelsen om den gode herden är liknelsen om det förlorade fåret (Luk 15:1-7 och Matt 18:12-14). T.ex. skriver René Kieffer att herdens omsorg om sina får, som han känner vart och ett vid namn, liknar den omsorg som herden har för sitt förlorade får. Däremot söker herden i Joh inte upp ett förlorat får utan han skyddar flocken från faror. Många av kommentatorerna drar alltså paralleller till herden i liknelsen om det förlorade fåret. Så gör också kyrkofäderna och säkert de allra flesta förkunnare. Men i liknelsen om det förlorade fåret finns ingen herde trots att vi läser in en sådan i berättelsen. Utan i Luk 15 frågar Jesus fariséerna: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det?”. Herden finns inte överhuvudtaget nämnd i liknelsen utan möjligtvis en ägare. I parallelltexten i Matt. 18 finns heller ingen herde utan här talas om ”om en man [som] har hundra får”, dvs. en ägare. Hundra får behöver säkerligen fler än en herde.
Om man däremot gör en allegorisk tolkning av liknelsen av det förlorade fåret kan man mycket väl sätta in Jesus eller Gud som den som räddar det förlorade fåret. Men i en strikt exegetisk synvinkel finns ingen herde i den texten.
Övriga NT-texter
Det är i huvudsak fyra andra nytestamentliga texter, som forskarna i de kommentarer som jag läst, tar upp i analysen av Joh 10.
1. I Mark 6:34 och Matt 9:36 liknar Jesus människorna som han möter vid får som är utan herde.
2. I Luk 12:32 tilltalar Jesu lärjungarna som ”du lilla hjord”.
3. I Mark 14:27 och Matt 26:31 citerar Jesus Sak 13:7 ”Jag skall dräpa herden, och fåren skall
skingras”.
4. I Joh 21:15-17 uppmanar Jesus Petrus att föra hans lamm på bete. Herdestaven går vidare.
Textens autenticitet
Eftersom bilden av herden och fåren tas upp flera gånger i de synoptiska evangelierna är det tänkbart att herdebilden går tillbaka till Jesus själv eller åtminstone har en grund i äkta minnen av Jesu undervisning.
Analys vers för vers
Vers 11
11 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.
I vers 11 identifierar sig Jesus, enligt Joh, som den herde som han berättar om i den första liknelsen i verserna 1-6 men han preciserar att han är den ”gode” herden. Det att Jesus beskrivs som god ska relateras till herdens beredskap att offra sitt liv för fåren. Uttrycket ”jag är den gode herden” kan jämföras med andra Jesusord i Joh: ”Jag är den sanna vinstocken”, ”Jag är det sanna brödet”.
Barnabas Lindars anser att Joh har en helt ny idé i sin tolkning av herdeliknelsen och det är herdens offrande av sitt liv för fårens skull. Han menar att denna tolkning kommer från den tidiga kyrkans utläggning av fåren i profetian om den lidande tjänaren (Jes 53).
Vers 12-13
12 Den som är lejd och inte är herde och inte har egna får, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar dem. 13 [Detta gör han] därför att han är lejd och har inte omsorg om fåren.
I vers 12 introduceras en ny person, ”den som är lejd”, i utläggningen av liknelsen i verserna 1-6. Denna person är inte identisk med tjuvarna eller rövarna i verserna 8-10. Den gode herden ställs i motsats till den som är lejd. Samma lags motsatsförhållande mellan Gud/herden och ledarna/dem som skadar fårhjorden finns i Hes 34. Vargen förklaras inte i texten men parallellen ska säkert dras till de som förskingrade det israeliska folket, Hes 34.
Vers 14-15
14 Jag är den gode herden och jag känner de mina och de mina känner mig, 15 såsom fadern känner mig och jag känner fadern. Och jag ger mitt liv för fåren.
Georg R. Beasley-Murray menar att den här versen ska förstås med vetskapen om att kunskap om Gud i det hebreiska språkbruket innebär att ha en relation med Gud (se Amos 3:1-2). Den
ömsesidiga kännedomen/kunskapen om varandra, som herden och fåren har, tyder på ett intimt förhållande som reflekterar den kärleksfulla relationen mellan fadern och sonen. Fadern älskar
Jesus därför att han av kärlek till fåren ger sitt liv.
Vers 16
16 Jag har också andra får som inte är från denna fålla: dem måste jag också leda och de skall lyssna till min röst och de ska bli en flock, en herde.
I den sextonde versen vidareutvecklar evangelisten den första liknelsen (v 1-6). Jesus berättar att han har andra får som står i kontrast mot dem som tillhör denna fålla. Denna fålla är det judiska folket. I Hes 34 är det de judar som lever i exil som Gud skall samla ur förskingringen men här står de andra fåren för hedningarna (jfr Joh 7:35- och 11:52). Fåren kan samlas i en enda flock p.g.a Jesu ensamma offer och hans unika relation till både Gud och människan.
Vers 17-18
17 På grund av detta älskar fadern mig: för att jag ger mitt liv, för att sedan få det igen. 18 Ingen har tagit det ifrån mig, utan jag ger det av mig själv. Jag har rätten att ge det, och jag har rätten att få det igen. Detta uppdrag har jag fått av min fader.
I verserna 11 och 15 talas om Herdens död. Detta tema utvecklas i de två sista verserna men herdebilden används inte härt. Huvudpoängen finns i vers 17 och förstärks i vers 18. Faderns kärlek till sonen sammankopplas med sonens död för världen och Jesus offrar sitt liv för att sedan få det tillbaka, d.v.s. uppståndelsen antyds. Hela Jesu handlande som herde i Faderns plan förankras i verserna 17-18.
Scopus
Textens huvudpoäng är enkel. Eftersom herden har omsorg för fåren, både dem som finns i den judiska fållan men också andra hedniska får, är han beredd att offra sitt liv för dem, ett liv som han sedan ska få tillbaka.
Texten i sitt liturgiska sammanhang
Texten om den gode herden är första årgångens evangelium på andra söndagen efter påsk. Söndagen kallas också Den gode herdens söndag. Som första läsningen i samma årgång har man satt Hes 34 som är den gammaltestamentliga förebilden för evangeliet. Eftersom bilden av Jesus som den gode herden är en omtyckt och typisk Jesusbild är det både tacksamt och otacksamt att predika över texten. Det svåra är att kunna förnya sig i sin predikan över temat men samtidigt är det en mycket själavårdande gudsbild som ger tröst och hopp. I predikan är det viktigast att huvudpoängen i texten och påsken budskap kommer fram, att Jesus gav sitt liv för vår skull och fick det åter igen.
Litteraturförteckning
Lindars, Barnabas - The New Century Bible Commentary. The Gospel of John.
Beasley-Murray, Georg R - Word Biblical Commentary. Volume 36, John.
Gerhardsson, Birger - En bok om Nya testamentet. 5:e upplagan.
Kieffer, René - 4A Johannesevangeliet 1-10.
Handbok
Kyrkohandboken I-II. Gudstjänstboken antagen 2000 och Evangelieboken antagen 1999 av kyrkomötet.
Internet
www.biblica.com (New International Version)
DEN GODE HERDEN
Kort om Johannesevangeliet
Johannesevangeliet är det yngsta evangeliet och dateras ofta till 90-talet e.Kr., men har antagligen en lång tillkomsthistoria. Som möjlig författare nämns ofta Johannes Sebedaiden, det finns dock flera skäl till att ifrågasätta detta. Evangeliet är skrivet på en enkel grekiska, fylld med bilder och meditativa framställningssätt. Med sannolikhet har författaren till Johannesevangeliet känt till den synoptiska traditionen, särskilt Mark och Luk, endera i nerskriven eller traderad form. Eftersom evangeliet är yngre än de synoptiska evangelierna är teologin, t.ex. kristologin, mera genomreflekterad. Evangeliet är tydligt präglat av den unga kyrkans tro och bekännelse.
Till Johannesevangeliets egenart hör bl.a. att kyrkan är en fungerande och självklar verklighet. Genom Andens verk kommer människor i gemenskap med Sonen och Fadern. Dopet och nattvarden utläggs och kyrkans väsen förklaras ingående i texter som t.ex. tempelrensningen, vinstocken och herden, d.v.s. den text som ligger som grund för denna exeges. Lars Hartman delar in evangeliet i två huvuddelar. Före den första huvuddelen finns den välkända johannesprologen och efter den andra huvuddelen en efterskrift (kap 21). Den första huvuddelen(kap. 1:19-12:50) handlar om Jesu offentliga verksamhet, där Guds Son med allt större anspråk, kapitel för kapitel, uppenbarar sitt väsen för världen. Texten om den gode herden kommer mot slutet av detta crescendo. Den andra huvuddelen innehåller avskedstalen och passions- och uppståndelseberättelserna.
Perikopens avgränsning, uppbyggnad och sammanhang
I kyrkohandboken har texten om den gode herden en längd på sju verser. Dessa verser hör till en längre herdetext i Joh 10. Många exegeter är överens om att herdetexten, som omfattar verserna 1- 21 (eller 1-18), bör indelas i tre delar. I de första verserna (v 1-5/6) finns liknelsen om herden, flocken och rövaren. Verserna som följer (v 7-18) är en förklaring/meditation över denna liknelse. Förklaringen kan likaså delas i in avsnitt (2, 3 eller 4) enligt ”urliknelsens” olika delar (tjuven, grinden, fåren, herden). Till sist följer verserna 19-21 som består av judarnas reaktioner. Dessa reaktioners plats är omtvistade. Endera är de judarnas reaktioner på herdeliknelsen och ska stå där de nu är placerade, eller så hör de enbart till berättelsen om helandet av den blindfödde mannen och borde stå i slutet av kap. 9.
En del forskare anser att hela herdetexten, bl.a. p.g.a. verserna 19-21, hör ihop med föregående kapitel och helandet av den blinde mannen, vilket skulle placera liknelsen till tiden efter lövhyddohögtiden. Andra forskare hävdar att liknelsen hör samman med resten av kap. 10 eftersom Jesus talar om fåren i vers 27 och då placeras liknelsen till tiden under tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Är det viktigt att veta vilka av dessa högtider som författaren förknippar med liknelsen? Enligt René Kieffer visar Joh hur Jesus på ett andligt plan ersätter alla judiska fester. Liknelsen om den gode herden fullbordar både lövhyddo- och tempelinvigningsfestens innebörd.
På basen av de kommentarer som jag studerat delar jag in Joh 10:1-21 så här:
1-6 liknelsen
7-18 förklaringar av liknelsen
7-10 om grinden
11-18 om herden och fåren
19-21 judarnas reaktioner
Ingen av de kommentatorer som jag tagit del av analyserar verserna 17-18 skilt från verserna 11-16. I verserna 17-18 förklaras herdens, Jesu offer ytterligare. Jag väljer därför att förlänga min exeges till att även omfatta verserna 17-18. Ingen exegetisk analys av verserna 11-18 kan göras utan att beakta verserna innan, framförallt ”urliknelsen” i verserna 1-6.
Översättning – språket – textkritiska problem
Eftersom alla översättningar är tolkningar av grundtexten har jag valt att själv översätta texten från grekiska. I den här uppsatsen kommer jag att använda mig av min egen översättning.
Översättning av Joh 10:11-18
11 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. 12 Den som är lejd och inte är herde och inte har egna får, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar dem. 13 [Detta gör han] därför att han är lejd och har inte omsorg om fåren. 14 Jag är den gode herden och jag känner de mina och de mina känner mig, 15 såsom fadern känner mig och jag känner fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. 16 Jag har också andra får som inte är från denna fålla: dem måste jag också leda och de skall lyssna till min röst och de ska bli en flock, en herde. 17 På grund av detta älskar fadern mig: för att jag ger mitt liv, för att sedan få det igen. 18 Ingen har tagit det ifrån mig, utan jag ger det av mig själv. Jag har rätten att ge det, och jag har rätten att få det igen. Detta uppdrag har jag fått av min fader.
Textkritiska problem och översättningsfrågor
Perikopen har inga stora textkritiska problem. Ingen av de frågetecken som finns ändrar innebörden i texten. Jag kommer dock att nämna några textkritiska frågetecken och alternativa översättningar.
Vers 11
I en del manuskript står ordet ”διδωσιν” istället för ”τιθησιν”. ”διδωμι” betyder ”ge” vilket också ordet ”τιθημι” översätts som när det har ”η ψυχη” som objekt. Uttrycket är vanligt i Joh. Den engelska översättningen, New International Version, väljer dock att översätta ”τιθημι” med ”lay down” vilket är ”τιθημι”:s ”vanliga” betydelse.
Vers 12
I slutet av meningen har en del manuskript tillägget ”τα προβατα” = ”fåren”. Fåren är oberoende underförstådda i texten som den nu står i Novum.
Vers 13
I början av versen har en del manuskript frasen: ”ο δε μισθωτοσ φευγει” = ”den lejde flyr
nämligen”.
Vers 16
I en del manuskript står ”γενησεται” (3 sg) istället för ”γενησονται” (3 pl). Bibel 2000 översätter i singularis: det skall bli.
Herdesymboliken i GT och NT
Herden som bild för en ledare eller för Gud är både naturlig och vanlig i det antika främre orienten. Så är det också i Bibeln.
Hesekiel 34
Den i särklass viktigaste gammaltestamentliga bakgrundstexten till liknelsen om den gode herden är Hes 34. Under exiltiden döms ledarna i Israel för att ha försummat, slaktat och lämnat fåren. Istället deklarerar Herren att han ska ta hand om, valla och samla in sina förskingrade får. Gud ska ge fåren en enda herde, ”min tjänare David”, dvs. Messias. I Joh 10 anspelas, dock inte så tydligt, på dessa förväntningar på en kommande Messias.
Övriga GT-texter
Talet i Hes 34 om att Gud själv skulle bli Israels herde (se även Jes 40:11 och Jer 31:10) kan också överföras på David (som redan antyddes ovan). David vallade får innan han blev Israels herde, se t.ex. 2 Sam 7:7- och Jer 23:4-8.
En text, som också troligtvis har influerat Joh 10 och framförallt vers 15, är Jes 53. I Jes 53 finns tanken på den lidande tjänaren som slaktats liksom ett får (Jfr 1 Petr 2:23-25).
Ytterligare en text som nämns i kommentarerna är Sak 13:7-9 där Herden dräps och fåren skingras.
Liknelsen om det förlorade fåret
Den nytestamentliga text som överlägset mest refereras till i kommentarer och predikningar om liknelsen om den gode herden är liknelsen om det förlorade fåret (Luk 15:1-7 och Matt 18:12-14). T.ex. skriver René Kieffer att herdens omsorg om sina får, som han känner vart och ett vid namn, liknar den omsorg som herden har för sitt förlorade får. Däremot söker herden i Joh inte upp ett förlorat får utan han skyddar flocken från faror. Många av kommentatorerna drar alltså paralleller till herden i liknelsen om det förlorade fåret. Så gör också kyrkofäderna och säkert de allra flesta förkunnare. Men i liknelsen om det förlorade fåret finns ingen herde trots att vi läser in en sådan i berättelsen. Utan i Luk 15 frågar Jesus fariséerna: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det?”. Herden finns inte överhuvudtaget nämnd i liknelsen utan möjligtvis en ägare. I parallelltexten i Matt. 18 finns heller ingen herde utan här talas om ”om en man [som] har hundra får”, dvs. en ägare. Hundra får behöver säkerligen fler än en herde.
Om man däremot gör en allegorisk tolkning av liknelsen av det förlorade fåret kan man mycket väl sätta in Jesus eller Gud som den som räddar det förlorade fåret. Men i en strikt exegetisk synvinkel finns ingen herde i den texten.
Övriga NT-texter
Det är i huvudsak fyra andra nytestamentliga texter, som forskarna i de kommentarer som jag läst, tar upp i analysen av Joh 10.
1. I Mark 6:34 och Matt 9:36 liknar Jesus människorna som han möter vid får som är utan herde.
2. I Luk 12:32 tilltalar Jesu lärjungarna som ”du lilla hjord”.
3. I Mark 14:27 och Matt 26:31 citerar Jesus Sak 13:7 ”Jag skall dräpa herden, och fåren skall
skingras”.
4. I Joh 21:15-17 uppmanar Jesus Petrus att föra hans lamm på bete. Herdestaven går vidare.
Textens autenticitet
Eftersom bilden av herden och fåren tas upp flera gånger i de synoptiska evangelierna är det tänkbart att herdebilden går tillbaka till Jesus själv eller åtminstone har en grund i äkta minnen av Jesu undervisning.
Analys vers för vers
Vers 11
11 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.
I vers 11 identifierar sig Jesus, enligt Joh, som den herde som han berättar om i den första liknelsen i verserna 1-6 men han preciserar att han är den ”gode” herden. Det att Jesus beskrivs som god ska relateras till herdens beredskap att offra sitt liv för fåren. Uttrycket ”jag är den gode herden” kan jämföras med andra Jesusord i Joh: ”Jag är den sanna vinstocken”, ”Jag är det sanna brödet”.
Barnabas Lindars anser att Joh har en helt ny idé i sin tolkning av herdeliknelsen och det är herdens offrande av sitt liv för fårens skull. Han menar att denna tolkning kommer från den tidiga kyrkans utläggning av fåren i profetian om den lidande tjänaren (Jes 53).
Vers 12-13
12 Den som är lejd och inte är herde och inte har egna får, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar dem. 13 [Detta gör han] därför att han är lejd och har inte omsorg om fåren.
I vers 12 introduceras en ny person, ”den som är lejd”, i utläggningen av liknelsen i verserna 1-6. Denna person är inte identisk med tjuvarna eller rövarna i verserna 8-10. Den gode herden ställs i motsats till den som är lejd. Samma lags motsatsförhållande mellan Gud/herden och ledarna/dem som skadar fårhjorden finns i Hes 34. Vargen förklaras inte i texten men parallellen ska säkert dras till de som förskingrade det israeliska folket, Hes 34.
Vers 14-15
14 Jag är den gode herden och jag känner de mina och de mina känner mig, 15 såsom fadern känner mig och jag känner fadern. Och jag ger mitt liv för fåren.
Georg R. Beasley-Murray menar att den här versen ska förstås med vetskapen om att kunskap om Gud i det hebreiska språkbruket innebär att ha en relation med Gud (se Amos 3:1-2). Den
ömsesidiga kännedomen/kunskapen om varandra, som herden och fåren har, tyder på ett intimt förhållande som reflekterar den kärleksfulla relationen mellan fadern och sonen. Fadern älskar
Jesus därför att han av kärlek till fåren ger sitt liv.
Vers 16
16 Jag har också andra får som inte är från denna fålla: dem måste jag också leda och de skall lyssna till min röst och de ska bli en flock, en herde.
I den sextonde versen vidareutvecklar evangelisten den första liknelsen (v 1-6). Jesus berättar att han har andra får som står i kontrast mot dem som tillhör denna fålla. Denna fålla är det judiska folket. I Hes 34 är det de judar som lever i exil som Gud skall samla ur förskingringen men här står de andra fåren för hedningarna (jfr Joh 7:35- och 11:52). Fåren kan samlas i en enda flock p.g.a Jesu ensamma offer och hans unika relation till både Gud och människan.
Vers 17-18
17 På grund av detta älskar fadern mig: för att jag ger mitt liv, för att sedan få det igen. 18 Ingen har tagit det ifrån mig, utan jag ger det av mig själv. Jag har rätten att ge det, och jag har rätten att få det igen. Detta uppdrag har jag fått av min fader.
I verserna 11 och 15 talas om Herdens död. Detta tema utvecklas i de två sista verserna men herdebilden används inte härt. Huvudpoängen finns i vers 17 och förstärks i vers 18. Faderns kärlek till sonen sammankopplas med sonens död för världen och Jesus offrar sitt liv för att sedan få det tillbaka, d.v.s. uppståndelsen antyds. Hela Jesu handlande som herde i Faderns plan förankras i verserna 17-18.
Scopus
Textens huvudpoäng är enkel. Eftersom herden har omsorg för fåren, både dem som finns i den judiska fållan men också andra hedniska får, är han beredd att offra sitt liv för dem, ett liv som han sedan ska få tillbaka.
Texten i sitt liturgiska sammanhang
Texten om den gode herden är första årgångens evangelium på andra söndagen efter påsk. Söndagen kallas också Den gode herdens söndag. Som första läsningen i samma årgång har man satt Hes 34 som är den gammaltestamentliga förebilden för evangeliet. Eftersom bilden av Jesus som den gode herden är en omtyckt och typisk Jesusbild är det både tacksamt och otacksamt att predika över texten. Det svåra är att kunna förnya sig i sin predikan över temat men samtidigt är det en mycket själavårdande gudsbild som ger tröst och hopp. I predikan är det viktigast att huvudpoängen i texten och påsken budskap kommer fram, att Jesus gav sitt liv för vår skull och fick det åter igen.
Litteraturförteckning
Lindars, Barnabas - The New Century Bible Commentary. The Gospel of John.
Beasley-Murray, Georg R - Word Biblical Commentary. Volume 36, John.
Gerhardsson, Birger - En bok om Nya testamentet. 5:e upplagan.
Kieffer, René - 4A Johannesevangeliet 1-10.
Handbok
Kyrkohandboken I-II. Gudstjänstboken antagen 2000 och Evangelieboken antagen 1999 av kyrkomötet.
Internet
www.biblica.com (New International Version)
fredag 29 oktober 2010
Predikan på reformationsdagen 2010 i Karleby sockenkyrka
”Mötet hade precis börjat när den unge mannen klev in i lokalen. Han noterade med viss förvåning att en tredjedel av deltagarna var vita, men det hindrade honom inte från att med artonåringens självklarhet begära ordet.
’Enligt min mening finns det inga vita människor i det här samhället som går att lita på.’
Tystnaden var total, och allas blickar vändes mot mötesledaren, en svart, äldre man vid namn Albert Luthuli. Uppenbarligen behövde den här unge mannen få lära sig lite hyfs och respekt. Nog skulle väl Luthuli förklara i skarpa ordalag att rasism inte tolererades här, varken mot svarta eller vita. Dessutom var väl en ursäkt det minsta man kunde begära.
Men Albert Luthuli var visare än så. Han visste att en skarp tillrättavisning bara skulle resultera i att den unge mannen lämnade mötet, förnedrad och ännu mer intolerant mot sina medmänniskor. Det är så terrorister skapas. Därför blev Luthulis svar ett helt annat:
’Jag hör vad du säger. Jag undrar bara en sak: Hur många vita människor känner du?’ Förläget fick den unge mannen erkänna att han inte kände några vita människor.
’Jag tror att vi är många som har en känsla av att underlaget för detta uttalande är något undermåligt’, fortsatte Luthuli. Tonen var saklig, men alla – inklusive den unge mannen – märkte glimten i ögat.
Långt senare skulle den unge mannen berätta om denna händelse som ett av de viktigaste ögonblicken i sitt liv. Och världen slapp en terrorist – istället fick vi en av vår tids största fredskämpar. Den unge mannens namn var Nelson Mandela.”
Så berättar Kristina Reftel i boken Tänk om…
Idag avslutas den ekumeniska ansvarsveckan som i år har temat ”Bygg fred – sök försoning!”. Under veckan har man på olika sätt lyft fram fredsbyggare i krisdrabbade samhällen – människor som drabbats av våld, men som istället valt försoningens och fredens väg. Ansvarsveckan vill uppmuntra oss att stöda freden och rättvisan, att bli fredens sändebud där vi finns.
Idag firar vi Marthornas kyrksöndag här i Karleby och också Marthaförbundet arbetar för en bättre värld. En bättre värld som börjar i vår egen vardag, i vårt eget kvinnoliv. Så här skriver förbundet på sin hemsida: ”Vi jobbar med frågor som står dig och din vardag nära: mat, miljö, ekonomi, relationer, må bra och gör själv. Vi har kvinnoenergi, visioner och engagemang. Vi står för balans och hållbarhet i vardagen”. Marthornas verksamhetsbeskrivning passar utmärkt ihop med ansvarveckans grundtanke att engagera och påverka.
När man talar om att höja rösten när man ser något som inte är rätt, eller om poängen med att köpa rättvist märkta produkter, eller om miljöansvar, eller om att rösta i demokratiska val, möts man ofta av likgiltighet. Varför skulle jag bry mig? Och även om jag bryr mig så är ju jag bara en enda person. Det spelar väl ingen roll vad lilla jag gör? Eller jag kan nog tänka mig att göra något så länge det inte påverkar mitt liv eller min levnadsstandard.
Tänk om Nelson Mandela hade tänkt så? Eller Moder Teresa? Eller Mahatma Gandhi? Tänk om vår reformator Martin Luther hade tänkt så? Att Martin Luther när han på ett omvälvande sätt insett att allt är nåd. Nåd. Nåd! Att livet, Livet med stort L, fås i tro. Inga gärningar eller prestationer krävs bara nåd, nåd, nåd. Tänk om han då hade suckat och tänkt ”va, underbart!” men inte berättat det för någon, inte protesterat mot de missförhållanden som han såg i kyrkan. Tänk om han hade behållit sin upptäckt, sin frid, sin himmelska lycka, för sig själv? För varför skulle han spela någon roll? Han var ju bara en enda person. Tack och lov att han inte tänkte så! Istället ledde hans troserfarenhet till den reformation som vi idag firar.
Reformation behövs ständigt. Bland annat för att likgiltigheten inte ska få slå rot i våra hjärtan och i vårt samhälle. Därför firar vi ansvarsvecka. För att det behövs förändring, reformation.
Gandhi har, som känt, sagt: “You have to be the change you want”. Du måste vara den förändring du vill se. Om vi vill ha förändring i världen, om vi vill se rättvisa, försoning och fred, måste vi börja hos oss själva.
Vi behöver, var och en av oss, klä på oss Guds rustning, som vi hörde om i den andra läsningen ur Efesierbrevet, och gå ut i strid. Gå ut i strid och kämpa mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Vägra acceptera våld i relationer och mot barn. Vägra acceptera intolerans och förtryck av människor som är olika. Vägra acceptera ojämlikhet och maktmissbruk, hemma och på jobbet. Vägra acceptera konsumtionshysteri och miljölikgiltighet. Vägra acceptera stress och ekorrhjul som tar bort glädjen och livslusten.
Den vapenrustning som vi behöver för att gå ut i strid mot det onda i världen, fick vi i dopet, och den består av sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, beredvillighetens skor, trons sköld, frälsningens hjälm samt andens svärd som är Guds ord. Kanske vi framförallt behöver knyta på oss beredvillighetens skor. Villigheten att gå ut med fredens budskap. Villigheten att förändra världen genom att börja med oss själva. Utan villighet sker ingen förändring.
Vi ska gå ut i kampen och klä på oss Guds vapenrustning genom åkallan och bön. Kanske vi kan inleda vår dag genom att på morgonen be om Guds hjälp att vara fredens och evangeliets budbärare och på kvällen avsluta vår dag genom att reflektera, bekänna och överlämna allt tillbaka till Gud.
Vi behöver inte bli nya Moder Teresor för att påverka eller bidra till en rättvisare och fredligare, helt enkelt mänskligare värld. Några av oss ska vara personerna som sitter i lokalen som nästa Nelson Mandela går in i. Några av oss ska vara mötesledaren som i sin vishet kunde säga de rätta orden. Några av oss ska vara personerna som ställer fram stolarna och kokar kaffet. Några av oss ska vara personerna som ber för mötet och artonåringen de möter.
Så låt oss, du och jag, snöra på oss beredvillighetens skor och vara den förändring vi vill se. Vi vill se en rättvisare och fredligare värld där trosgrunden är den samma som för Luther: nåd, nåd och åter nåd.
Tänk om Jesus skulle ha tänkt: Vad spelar det för roll vad jag gör? Jag är ju bara en enda person.
Låt oss be:
Gode Gud, omvänd världen
- och börja med mig.
Gud, ge fred i min själ,
så att hela jag med hjärna,
tunga och händer blir fredlig.
Gud, ge rättvisa i min själ,
så att hela jag med hjärna,
tunga och händer blir rättvis.
Gud, ge nåd i min själ,
så att hela jag med hjärna,
tunga och händer blir rättfärdig.
Gode Gud, omvänd världen
- och börja med mig.
Amen.
’Enligt min mening finns det inga vita människor i det här samhället som går att lita på.’
Tystnaden var total, och allas blickar vändes mot mötesledaren, en svart, äldre man vid namn Albert Luthuli. Uppenbarligen behövde den här unge mannen få lära sig lite hyfs och respekt. Nog skulle väl Luthuli förklara i skarpa ordalag att rasism inte tolererades här, varken mot svarta eller vita. Dessutom var väl en ursäkt det minsta man kunde begära.
Men Albert Luthuli var visare än så. Han visste att en skarp tillrättavisning bara skulle resultera i att den unge mannen lämnade mötet, förnedrad och ännu mer intolerant mot sina medmänniskor. Det är så terrorister skapas. Därför blev Luthulis svar ett helt annat:
’Jag hör vad du säger. Jag undrar bara en sak: Hur många vita människor känner du?’ Förläget fick den unge mannen erkänna att han inte kände några vita människor.
’Jag tror att vi är många som har en känsla av att underlaget för detta uttalande är något undermåligt’, fortsatte Luthuli. Tonen var saklig, men alla – inklusive den unge mannen – märkte glimten i ögat.
Långt senare skulle den unge mannen berätta om denna händelse som ett av de viktigaste ögonblicken i sitt liv. Och världen slapp en terrorist – istället fick vi en av vår tids största fredskämpar. Den unge mannens namn var Nelson Mandela.”
Så berättar Kristina Reftel i boken Tänk om…
Idag avslutas den ekumeniska ansvarsveckan som i år har temat ”Bygg fred – sök försoning!”. Under veckan har man på olika sätt lyft fram fredsbyggare i krisdrabbade samhällen – människor som drabbats av våld, men som istället valt försoningens och fredens väg. Ansvarsveckan vill uppmuntra oss att stöda freden och rättvisan, att bli fredens sändebud där vi finns.
Idag firar vi Marthornas kyrksöndag här i Karleby och också Marthaförbundet arbetar för en bättre värld. En bättre värld som börjar i vår egen vardag, i vårt eget kvinnoliv. Så här skriver förbundet på sin hemsida: ”Vi jobbar med frågor som står dig och din vardag nära: mat, miljö, ekonomi, relationer, må bra och gör själv. Vi har kvinnoenergi, visioner och engagemang. Vi står för balans och hållbarhet i vardagen”. Marthornas verksamhetsbeskrivning passar utmärkt ihop med ansvarveckans grundtanke att engagera och påverka.
När man talar om att höja rösten när man ser något som inte är rätt, eller om poängen med att köpa rättvist märkta produkter, eller om miljöansvar, eller om att rösta i demokratiska val, möts man ofta av likgiltighet. Varför skulle jag bry mig? Och även om jag bryr mig så är ju jag bara en enda person. Det spelar väl ingen roll vad lilla jag gör? Eller jag kan nog tänka mig att göra något så länge det inte påverkar mitt liv eller min levnadsstandard.
Tänk om Nelson Mandela hade tänkt så? Eller Moder Teresa? Eller Mahatma Gandhi? Tänk om vår reformator Martin Luther hade tänkt så? Att Martin Luther när han på ett omvälvande sätt insett att allt är nåd. Nåd. Nåd! Att livet, Livet med stort L, fås i tro. Inga gärningar eller prestationer krävs bara nåd, nåd, nåd. Tänk om han då hade suckat och tänkt ”va, underbart!” men inte berättat det för någon, inte protesterat mot de missförhållanden som han såg i kyrkan. Tänk om han hade behållit sin upptäckt, sin frid, sin himmelska lycka, för sig själv? För varför skulle han spela någon roll? Han var ju bara en enda person. Tack och lov att han inte tänkte så! Istället ledde hans troserfarenhet till den reformation som vi idag firar.
Reformation behövs ständigt. Bland annat för att likgiltigheten inte ska få slå rot i våra hjärtan och i vårt samhälle. Därför firar vi ansvarsvecka. För att det behövs förändring, reformation.
Gandhi har, som känt, sagt: “You have to be the change you want”. Du måste vara den förändring du vill se. Om vi vill ha förändring i världen, om vi vill se rättvisa, försoning och fred, måste vi börja hos oss själva.
Vi behöver, var och en av oss, klä på oss Guds rustning, som vi hörde om i den andra läsningen ur Efesierbrevet, och gå ut i strid. Gå ut i strid och kämpa mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Vägra acceptera våld i relationer och mot barn. Vägra acceptera intolerans och förtryck av människor som är olika. Vägra acceptera ojämlikhet och maktmissbruk, hemma och på jobbet. Vägra acceptera konsumtionshysteri och miljölikgiltighet. Vägra acceptera stress och ekorrhjul som tar bort glädjen och livslusten.
Den vapenrustning som vi behöver för att gå ut i strid mot det onda i världen, fick vi i dopet, och den består av sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, beredvillighetens skor, trons sköld, frälsningens hjälm samt andens svärd som är Guds ord. Kanske vi framförallt behöver knyta på oss beredvillighetens skor. Villigheten att gå ut med fredens budskap. Villigheten att förändra världen genom att börja med oss själva. Utan villighet sker ingen förändring.
Vi ska gå ut i kampen och klä på oss Guds vapenrustning genom åkallan och bön. Kanske vi kan inleda vår dag genom att på morgonen be om Guds hjälp att vara fredens och evangeliets budbärare och på kvällen avsluta vår dag genom att reflektera, bekänna och överlämna allt tillbaka till Gud.
Vi behöver inte bli nya Moder Teresor för att påverka eller bidra till en rättvisare och fredligare, helt enkelt mänskligare värld. Några av oss ska vara personerna som sitter i lokalen som nästa Nelson Mandela går in i. Några av oss ska vara mötesledaren som i sin vishet kunde säga de rätta orden. Några av oss ska vara personerna som ställer fram stolarna och kokar kaffet. Några av oss ska vara personerna som ber för mötet och artonåringen de möter.
Så låt oss, du och jag, snöra på oss beredvillighetens skor och vara den förändring vi vill se. Vi vill se en rättvisare och fredligare värld där trosgrunden är den samma som för Luther: nåd, nåd och åter nåd.
Tänk om Jesus skulle ha tänkt: Vad spelar det för roll vad jag gör? Jag är ju bara en enda person.
Låt oss be:
Gode Gud, omvänd världen
- och börja med mig.
Gud, ge fred i min själ,
så att hela jag med hjärna,
tunga och händer blir fredlig.
Gud, ge rättvisa i min själ,
så att hela jag med hjärna,
tunga och händer blir rättvis.
Gud, ge nåd i min själ,
så att hela jag med hjärna,
tunga och händer blir rättfärdig.
Gode Gud, omvänd världen
- och börja med mig.
Amen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)