På söndag är det den tionde söndagen efter pingst och temat för dagen är "Trofast förvaltning av Guds gåvor". Bibeltexterna kan du läsa här (årg 1).
Nu när jag håller på och förbereder predikan måste jag erkänna att jag har svårt att förstå evangelietexten. Evangelietexten är liknelsen om den ohederliga förvaltaren. Vad är egentligen poängen med den?
fredag 30 juli 2010
torsdag 29 juli 2010
Andrum
En förkortad version av en av vårens predikningar kan man höra på arenan just nu. Den sändes som morgonandakt idag torsdag. Tyvärr börjar andakten mitt i den första meningen.
söndag 25 juli 2010
Predikan på 9 sön e pingst 2010
Idag har jag predikat i skarpskyttekapellet i Åbo domkyrka. Söndagens tema är "Sanning och sken" och helgdagens texter hittar du här (årg. 1). Predikan:
I Kronoby församlingshem hänger längst bak i festsalen en stor och vacker pastellfärgad tavla av konstnären Anne Krokfors. Längst ner på tavlan står de kända Jesusorden från Johannes evangeliets 14 kapitel: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. I det gamla församlingshemmet som revs för några år sedan hängde tavlan längst framme i salen bakom talarstolen och altaret och det är där jag ser den när jag tänker på den. Den tavlan har jag suttit och betraktat många gånger under körövningar, möten och minnesstunder. Vad betyder det att Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet?
Vi ska idag fundera på det andra ordet i meningen. Sanningen. Vad betyder det att Jesus säger att han är sanningen? Jag tänker mig att det betyder åtminstone tre saker.
För det första så betonar Bibeln att sanningen finns hos Gud och att livet och tron bör beskådas genom jesusglasögon. Att det finns en kärlek så stor att den vill liv. Att det finns en kärlek så stor att den inte söker sitt. Att det finns en kärlek så stor att den ger sitt eget liv. Att det finns en kärlek så stor att den alltid förlåter och tar emot oss med öppna armar när vi vänder om hem igen. När vi betraktar livet genom jesusglasögonen blir dess skönhet och rikedom häpnandsväckande.
För det andra så tror jag att jesusordet innebär att vi inte behöver vara rädda för att söka sanningen utan tvärtom att sanningen är vägen till Gud. Destu närmare vi kommer sanningen, destu närmare kommer vi Jesus. Därför är det inte farligt att ifrågasätta, kritisera, debattera eller diskutera. Därför behöver vi inte vara rädda för att söka det sanna eller för att undersöka, filosofera och fundera över olika sätt att förstå livet, verkligheten, vad det innebär att vara människa och att tro? Därför behöver vi inte vara rädda för andra människors sätt att greppa tillvaron och tillvarons mening. Vi ska vara ärliga och uppriktiga och aldrig upphöra att söka. Eller med Jesu egna ord: ”Be så skall du få, sök så skall du finna, bulta så skall dörren öppnas. Ty den som ber han får och den som söker han finner och för den som bultar skall dörren öppnas.”
För det tredje så tror jag att det betyder att en sann och äkta tro är kristuslik. I jesuscitatet förstår vi att sanningen inte enbart handlar om kunskap och rätt lära utan att sanningen först och främst handlar om en person, Jesus Kristus, och ett liv i hans efterföljd. Det är Jesus själv som är saninngen. Och det här är en tro som man känner igen på den goda frukten. Det är när vi lever som Jesu lärjungar och handlar enligt hans kärleksfulla bud som vi bär frukt. Och det är en frukt som berättar vad vårt hjärta på riktigt är fyllt av.
Låt oss säga att vi får lära känna två aktiva kristna. Båda två har starka åsikter om tro och moral. Båda två har starka åsikter om vad som är sant och vad som är falskt. Oftast tycker de precis tvärtemot varandra. Den ena tycker si och den andra tycker så. Men det som är gemensamt för dem båda att de har ett stort hjärta för människor i deras närhet som har det svårt. Den ena besöker ensamma och sjuka människor medan den andra jobbar med samla in pengar och förnödenheter till fattiga och hjälpbehövande. Båda är beredda att när som helst strecka ut en hjälpande hand. De bär frukt. Den kärlek till Jesus som brinner i deras hjärtan flödar över och formar deras liv och människor som de möter. Den sanna och äkta tron är inte i huvudsak kunskap eller dogmatik, troslära, de här två hade ju ofta precis motsatt åsikt, utan den sanna och äkta tron bär frukt i form av kärlek till nästan.
Ett sant och äkta liv i Jesu efterföljd handlar om att försöka älska min nästa så att min kärlek inte i första hand söker mitt.
Alla de här tre betydelserna av jesusordet att han är sanningen kan appliceras på vårt sätt att läsa Bibeln, Guds ord.
Ett. Vi ska läsa Bibeln med jesusglasögon och tolka den så att den driver Kristus. Två. Vi behöver inte vara rädda för att ifrågasätta och forska i bibelordet med hjälp av modern vetenskap och sunt förnuft. Destu närmare sanningen vi kommer destu närmare kommer vi Jesus själv. Tre. Vi behöver lära oss av Jesus och gå ut i världen och leva ut den kärlek som Jesus predikar om. Annars är vår tro inte sann och äkta utan vi blir falska profeter.
Vi ber.
Gud, hjälp oss att aldrig sluta söka efter det som är sant och gott. Sänd din heliga Ande som är sanningens ande till att vägleda oss. I Jesu namn. Amen.
I Kronoby församlingshem hänger längst bak i festsalen en stor och vacker pastellfärgad tavla av konstnären Anne Krokfors. Längst ner på tavlan står de kända Jesusorden från Johannes evangeliets 14 kapitel: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. I det gamla församlingshemmet som revs för några år sedan hängde tavlan längst framme i salen bakom talarstolen och altaret och det är där jag ser den när jag tänker på den. Den tavlan har jag suttit och betraktat många gånger under körövningar, möten och minnesstunder. Vad betyder det att Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet?
Vi ska idag fundera på det andra ordet i meningen. Sanningen. Vad betyder det att Jesus säger att han är sanningen? Jag tänker mig att det betyder åtminstone tre saker.
För det första så betonar Bibeln att sanningen finns hos Gud och att livet och tron bör beskådas genom jesusglasögon. Att det finns en kärlek så stor att den vill liv. Att det finns en kärlek så stor att den inte söker sitt. Att det finns en kärlek så stor att den ger sitt eget liv. Att det finns en kärlek så stor att den alltid förlåter och tar emot oss med öppna armar när vi vänder om hem igen. När vi betraktar livet genom jesusglasögonen blir dess skönhet och rikedom häpnandsväckande.
För det andra så tror jag att jesusordet innebär att vi inte behöver vara rädda för att söka sanningen utan tvärtom att sanningen är vägen till Gud. Destu närmare vi kommer sanningen, destu närmare kommer vi Jesus. Därför är det inte farligt att ifrågasätta, kritisera, debattera eller diskutera. Därför behöver vi inte vara rädda för att söka det sanna eller för att undersöka, filosofera och fundera över olika sätt att förstå livet, verkligheten, vad det innebär att vara människa och att tro? Därför behöver vi inte vara rädda för andra människors sätt att greppa tillvaron och tillvarons mening. Vi ska vara ärliga och uppriktiga och aldrig upphöra att söka. Eller med Jesu egna ord: ”Be så skall du få, sök så skall du finna, bulta så skall dörren öppnas. Ty den som ber han får och den som söker han finner och för den som bultar skall dörren öppnas.”
För det tredje så tror jag att det betyder att en sann och äkta tro är kristuslik. I jesuscitatet förstår vi att sanningen inte enbart handlar om kunskap och rätt lära utan att sanningen först och främst handlar om en person, Jesus Kristus, och ett liv i hans efterföljd. Det är Jesus själv som är saninngen. Och det här är en tro som man känner igen på den goda frukten. Det är när vi lever som Jesu lärjungar och handlar enligt hans kärleksfulla bud som vi bär frukt. Och det är en frukt som berättar vad vårt hjärta på riktigt är fyllt av.
Låt oss säga att vi får lära känna två aktiva kristna. Båda två har starka åsikter om tro och moral. Båda två har starka åsikter om vad som är sant och vad som är falskt. Oftast tycker de precis tvärtemot varandra. Den ena tycker si och den andra tycker så. Men det som är gemensamt för dem båda att de har ett stort hjärta för människor i deras närhet som har det svårt. Den ena besöker ensamma och sjuka människor medan den andra jobbar med samla in pengar och förnödenheter till fattiga och hjälpbehövande. Båda är beredda att när som helst strecka ut en hjälpande hand. De bär frukt. Den kärlek till Jesus som brinner i deras hjärtan flödar över och formar deras liv och människor som de möter. Den sanna och äkta tron är inte i huvudsak kunskap eller dogmatik, troslära, de här två hade ju ofta precis motsatt åsikt, utan den sanna och äkta tron bär frukt i form av kärlek till nästan.
Ett sant och äkta liv i Jesu efterföljd handlar om att försöka älska min nästa så att min kärlek inte i första hand söker mitt.
Alla de här tre betydelserna av jesusordet att han är sanningen kan appliceras på vårt sätt att läsa Bibeln, Guds ord.
Ett. Vi ska läsa Bibeln med jesusglasögon och tolka den så att den driver Kristus. Två. Vi behöver inte vara rädda för att ifrågasätta och forska i bibelordet med hjälp av modern vetenskap och sunt förnuft. Destu närmare sanningen vi kommer destu närmare kommer vi Jesus själv. Tre. Vi behöver lära oss av Jesus och gå ut i världen och leva ut den kärlek som Jesus predikar om. Annars är vår tro inte sann och äkta utan vi blir falska profeter.
Vi ber.
Gud, hjälp oss att aldrig sluta söka efter det som är sant och gott. Sänd din heliga Ande som är sanningens ande till att vägleda oss. I Jesu namn. Amen.
söndag 6 juni 2010
Predikan på andra söndagen efter pingst 2010
(Dagens predikan är en fortsättning på förra söndagens predikan)
På lägrets andra dag diskuterar jag och konfirmanderna berättelsen om syndafallet. Vi läser bibeltexten högt tillsammans, en vers var. Sedan ritar vi det vi läst och hört och diskuterar kunskapens träd, syndens lön och äpplet som inte alls var ett äppel. Vi ritar samma människor och skapelse som i bilden om skapelseberättelsen men nu finns det en avgrund mellan Gud och människan. Synd är allt som skiljer människan från Gud, skriver vi under bilden. Jag citerar en klok man som sagt: ”Hur syndafallet gick till vet jag inte, men att det har ägt rum vet jag genom att se till mitt eget hjärta”.
Jag försöker förklara att man kan läsa urberättelserna på olika sätt. Att många kristna köper hela paketet. Både hur och varför och vad det innebär. Och att många andra kristna har svårt för hur och ibland också för varför och vad det innebär. Och istället försöker fokusera på vad det här säger om människan och om det heliga som vi kallar Gud. Vi vet att vi inte klarar av att leva heligt och kärleksfullt. Vi vet att vi behöver hjälp, förlåtelse, försoning, nåd.
För en del av konfirmanderna går det inte att se längre än till ormen och frukten och Adam och Eva. Och gott så! Medan en del av konfirmanderna behöver få ett vidare perspektiv så att bokstaven inte blir ett hinder utan får liv.
Efter syndafallet tar vi ett litet kliv i den bibliska historien. Vi talar om Gud, han som också kallas Kärleken, som aldrig lämnade människan fastän människan lämnade Gud. Gud som gav människan de tio buden, trafikreglerna för ett gott och tryggt liv. Kanske Gud gav buden på stentavlor på ett berg eller kanske Gud gav buden genom rösten som talar i hjärtat när vi som människor möter varandra?
Vi ordnar stolar i en ring. En stol för varje konfirmand och så en extra stol. Åt konfirmanderna brukar jag säga att det är Molgans stol. Ni känner väl Molgan? Buden behandlar vi genom lek, allvarliga samtal och genom att ta ställning. När jag säger ett påstående ska konfirmanderna ta ställning till om de håller med om det jag säger. Om de håller med ska de byta plats och om de inte håller med ska de sitta kvar. Med sina kroppar uttrycker de sina värderingar.
Det är bra att butikerna är uppe på söndagarna påstår jag och konfirmanderna reagerar. En del religioner utför fler brott i sin Guds namn än andra religioner. Dödsstraff borde varar tillåtet. Om man bara dricker på helgerna så kan man inte bli alkoholist. Föräldrar ska vara stränga. Det är mera på riktigt om man är gift än om man bor sambo. Man kan döda en människa på flera sätt än att fysiskt ta livet av henne.
Påståendena är medvetet provokativa och reflekterar överhuvudtaget inte mina personliga väderingar. Påståendena föder aktiva diskussioner om gott och ont, rätt och fel. Bokstaven får liv och buden blir plötsligt dagsaktuella och livsnödvändiga.
Det viktigaste av de tio buden är det första buden. Hur lyder det, frågar jag av konfirmanderna. ”Jag är Herren, din Gud, du skall inte ha andra gudar” är det någon som vet. Vad betyder det? Att vi bara ska tro på en Gud, den kristna guden, säger någon av konfirmanderna. Ett självklart bud. Enkelt.
Är det så enkelt frågar jag? Att sätta Gud som det viktigaste i livet? Kan det finnas annat som blir viktigare? Nu förstår konfirmanderna min poäng och börjar rada upp sådant som kan bli som en gud i ens liv. Pengar. Sex. Makt. Skönhet. Arbete. Prestationer. Ära. Idoler. Kändisskap. Ens älskade. Jag själv.
Då blir min följdfråga. Håller dessa när livet sluttar? När livet bokstavligen blir till ett helvete? Kanske någon blir sjuk? Kanske man förlorar sitt arbete eller sin arbetsförmåga? Kanske man förlorar sin partner? Vad finns då kvar av det som man bygger sitt liv på? Hjälper pengarna, skönheten, idolen, jag själv?
Första budet, och dagens bibeltexter på den andra söndagen efter pingst, påminner om hur viktigt det är att prioritera rätt i livet, att hitta en grund som håller. Tron på Gud är en klippa som håller att stå på när det blåser. Gud gråter med dig när du är ledsen. Gud är ingen lyckoautomat eller trollkarl som fixar allt, men han lider med dig när du lider. Att vi tror på en Gud som själv blev människa, som själv vet hur det är att lida och dö, det är kärnan i kristendomen. Kristendomen är den enda religionen med en Gud som har sår.
När man prioriterar som bud ett kräver då får man leva utan samhällets krav på framgång och skönhet. Ytliga saker förlorar värde och man behöver inte prestera något för att ha rätt att finnas till. Livet är en gåva som man fått av Gud. Då blir det istället oerhört viktigt att tron på Gud bär frukt. Frukt som består. Då blir det oerhört viktigt att ta hand om sin familj, sina nära och kära och att älska sin nästa. När man prioriterar som bud ett kräver då bygger man sitt hus på en klippa som håller även när regnet öser ner, floden kommer och vindarna blåser och kastar sig mot huset. Amen.
På lägrets andra dag diskuterar jag och konfirmanderna berättelsen om syndafallet. Vi läser bibeltexten högt tillsammans, en vers var. Sedan ritar vi det vi läst och hört och diskuterar kunskapens träd, syndens lön och äpplet som inte alls var ett äppel. Vi ritar samma människor och skapelse som i bilden om skapelseberättelsen men nu finns det en avgrund mellan Gud och människan. Synd är allt som skiljer människan från Gud, skriver vi under bilden. Jag citerar en klok man som sagt: ”Hur syndafallet gick till vet jag inte, men att det har ägt rum vet jag genom att se till mitt eget hjärta”.
Jag försöker förklara att man kan läsa urberättelserna på olika sätt. Att många kristna köper hela paketet. Både hur och varför och vad det innebär. Och att många andra kristna har svårt för hur och ibland också för varför och vad det innebär. Och istället försöker fokusera på vad det här säger om människan och om det heliga som vi kallar Gud. Vi vet att vi inte klarar av att leva heligt och kärleksfullt. Vi vet att vi behöver hjälp, förlåtelse, försoning, nåd.
För en del av konfirmanderna går det inte att se längre än till ormen och frukten och Adam och Eva. Och gott så! Medan en del av konfirmanderna behöver få ett vidare perspektiv så att bokstaven inte blir ett hinder utan får liv.
Efter syndafallet tar vi ett litet kliv i den bibliska historien. Vi talar om Gud, han som också kallas Kärleken, som aldrig lämnade människan fastän människan lämnade Gud. Gud som gav människan de tio buden, trafikreglerna för ett gott och tryggt liv. Kanske Gud gav buden på stentavlor på ett berg eller kanske Gud gav buden genom rösten som talar i hjärtat när vi som människor möter varandra?
Vi ordnar stolar i en ring. En stol för varje konfirmand och så en extra stol. Åt konfirmanderna brukar jag säga att det är Molgans stol. Ni känner väl Molgan? Buden behandlar vi genom lek, allvarliga samtal och genom att ta ställning. När jag säger ett påstående ska konfirmanderna ta ställning till om de håller med om det jag säger. Om de håller med ska de byta plats och om de inte håller med ska de sitta kvar. Med sina kroppar uttrycker de sina värderingar.
Det är bra att butikerna är uppe på söndagarna påstår jag och konfirmanderna reagerar. En del religioner utför fler brott i sin Guds namn än andra religioner. Dödsstraff borde varar tillåtet. Om man bara dricker på helgerna så kan man inte bli alkoholist. Föräldrar ska vara stränga. Det är mera på riktigt om man är gift än om man bor sambo. Man kan döda en människa på flera sätt än att fysiskt ta livet av henne.
Påståendena är medvetet provokativa och reflekterar överhuvudtaget inte mina personliga väderingar. Påståendena föder aktiva diskussioner om gott och ont, rätt och fel. Bokstaven får liv och buden blir plötsligt dagsaktuella och livsnödvändiga.
Det viktigaste av de tio buden är det första buden. Hur lyder det, frågar jag av konfirmanderna. ”Jag är Herren, din Gud, du skall inte ha andra gudar” är det någon som vet. Vad betyder det? Att vi bara ska tro på en Gud, den kristna guden, säger någon av konfirmanderna. Ett självklart bud. Enkelt.
Är det så enkelt frågar jag? Att sätta Gud som det viktigaste i livet? Kan det finnas annat som blir viktigare? Nu förstår konfirmanderna min poäng och börjar rada upp sådant som kan bli som en gud i ens liv. Pengar. Sex. Makt. Skönhet. Arbete. Prestationer. Ära. Idoler. Kändisskap. Ens älskade. Jag själv.
Då blir min följdfråga. Håller dessa när livet sluttar? När livet bokstavligen blir till ett helvete? Kanske någon blir sjuk? Kanske man förlorar sitt arbete eller sin arbetsförmåga? Kanske man förlorar sin partner? Vad finns då kvar av det som man bygger sitt liv på? Hjälper pengarna, skönheten, idolen, jag själv?
Första budet, och dagens bibeltexter på den andra söndagen efter pingst, påminner om hur viktigt det är att prioritera rätt i livet, att hitta en grund som håller. Tron på Gud är en klippa som håller att stå på när det blåser. Gud gråter med dig när du är ledsen. Gud är ingen lyckoautomat eller trollkarl som fixar allt, men han lider med dig när du lider. Att vi tror på en Gud som själv blev människa, som själv vet hur det är att lida och dö, det är kärnan i kristendomen. Kristendomen är den enda religionen med en Gud som har sår.
När man prioriterar som bud ett kräver då får man leva utan samhällets krav på framgång och skönhet. Ytliga saker förlorar värde och man behöver inte prestera något för att ha rätt att finnas till. Livet är en gåva som man fått av Gud. Då blir det istället oerhört viktigt att tron på Gud bär frukt. Frukt som består. Då blir det oerhört viktigt att ta hand om sin familj, sina nära och kära och att älska sin nästa. När man prioriterar som bud ett kräver då bygger man sitt hus på en klippa som håller även när regnet öser ner, floden kommer och vindarna blåser och kastar sig mot huset. Amen.
lördag 5 juni 2010
Predikan på lågstadiernas vårgudstjänster 2010
När man ber till Gud kan man göra på olika sätt. Man kan knäppa händerna, man kan blunda, man kan tänka bönen tyst inom sig, man säga högt det man vill be, man kan hitta på egna böner, man kan be färdiga böner osv. Det finns många olika sätt att be och Gud hör alla böner.
Ibland när jag ber använder jag mig av ett bönearmband, ett radband. Det här radbandet kallas frälsarkransen och består av 18 färggranna pärlor som betyder olika saker. Det finns t.ex. en Gudspärla, två kärlekspärlor, en doppärla och sex stycken tystnadspärlor.
När man ber med frälsarkransen kan man röra vid en pärla med sina fingrar och så kan man be den bön som man satt in i den pärlan. När jag rör i den ena kärlekspärlan ber jag om hjälp att vara snäll mot de människor som jag möter.
Idag vill jag berätta för er om den lilla, glänsande, pärlemorfärgade pärlan ”Jagpärlan”. Jagpärlan finns nära Gudspärlan och doppärlan. Jagpärlan är min egen pärla. När jag håller i jagpärlan ber jag för mig själv. Jagpärlan berättar att du och jag är värdefulla pärlor i Guds ögon.
Nu får du låtsas att du håller en pärla i din hand. Kan du göra det? Om du blundar så går det kanske enklare. Blunda och låtsas att du håller en pärla mellan dina fingrar. Du får själv välja hur stor den är och vilken färg den har. Pärlan som du håller i är din egen jagpärla. Den är vacker och glittrar och skimrar i ljuset. Nu måste du lyssna noga. Pärlan viskar till dig:
Du är fin
för Gud har skapat dig.
Du är fin
för Gud älskar dig.
Skön är du
i Guds ögon
en ädelsten
i hans hand.
Därför spelar det ingen roll
om någon säger
att du är värdelös
och dum.
I ditt hjärta viskar Gud sanningen:
att du är värd
mer än guld.
Du är Guds ögonsten
hans hemliga skatt.
Gud är glad
för att du finns till.
Du får tacka Gud
så länge du lever
och aldrig glömma
vem han är.
(En bön av Margareta Melin, jag tog mig friheten att ändra från ”jag” till ”du”.)
Vi ber Jagpärlans bön.
Jag är liten
men dock stor
för i mitt hjärta
Gud bor.
Nu får du öppna ögonen igen. Kanske du kan leta reda på en pärla hemma som du kallar Jagpärlan. Varje gång du ser på den och rör vid den får du komma ihåg att du är värdefull och fantastisk!
Ibland när jag ber använder jag mig av ett bönearmband, ett radband. Det här radbandet kallas frälsarkransen och består av 18 färggranna pärlor som betyder olika saker. Det finns t.ex. en Gudspärla, två kärlekspärlor, en doppärla och sex stycken tystnadspärlor.
När man ber med frälsarkransen kan man röra vid en pärla med sina fingrar och så kan man be den bön som man satt in i den pärlan. När jag rör i den ena kärlekspärlan ber jag om hjälp att vara snäll mot de människor som jag möter.
Idag vill jag berätta för er om den lilla, glänsande, pärlemorfärgade pärlan ”Jagpärlan”. Jagpärlan finns nära Gudspärlan och doppärlan. Jagpärlan är min egen pärla. När jag håller i jagpärlan ber jag för mig själv. Jagpärlan berättar att du och jag är värdefulla pärlor i Guds ögon.
Nu får du låtsas att du håller en pärla i din hand. Kan du göra det? Om du blundar så går det kanske enklare. Blunda och låtsas att du håller en pärla mellan dina fingrar. Du får själv välja hur stor den är och vilken färg den har. Pärlan som du håller i är din egen jagpärla. Den är vacker och glittrar och skimrar i ljuset. Nu måste du lyssna noga. Pärlan viskar till dig:
Du är fin
för Gud har skapat dig.
Du är fin
för Gud älskar dig.
Skön är du
i Guds ögon
en ädelsten
i hans hand.
Därför spelar det ingen roll
om någon säger
att du är värdelös
och dum.
I ditt hjärta viskar Gud sanningen:
att du är värd
mer än guld.
Du är Guds ögonsten
hans hemliga skatt.
Gud är glad
för att du finns till.
Du får tacka Gud
så länge du lever
och aldrig glömma
vem han är.
(En bön av Margareta Melin, jag tog mig friheten att ändra från ”jag” till ”du”.)
Vi ber Jagpärlans bön.
Jag är liten
men dock stor
för i mitt hjärta
Gud bor.
Nu får du öppna ögonen igen. Kanske du kan leta reda på en pärla hemma som du kallar Jagpärlan. Varje gång du ser på den och rör vid den får du komma ihåg att du är värdefull och fantastisk!
tisdag 1 juni 2010
Ny vecka, ny predikan
Dags för sista veckan före semestern, sista veckan av skolåret. Den här veckan ska jag förrätta två jordfästningar, en vigselvälsignelse och ett dop. Därtill skall jag fira två lågstadiegudsjänster och en högmässa, samt hålla tal på studentdimissionen.
Detta betyder åtta tal och predikningar. På svenska, finska och teckenspråk.
På söndag, den andra söndagen efter pingst, firar vi högmässa i Henrikskyrkan eftersom det är ärkebiskopsfestligheter i Domkyrkan. Söndagens tema är förgängliga och oförgängliga skatter och texterna kan du läsa här (först årg).
Min tanke just nu är att jag ska fortsätta på förra söndagens predikan. Här på hemsidan kommer jag också att publicera skolpredikningarna och kanske talet på studentdimissionen.
söndag 30 maj 2010
Predikan på treenighetssöndagen 2010
(Söndagens texter hittar du här - första årgången)
På lägrets första dag diskuterar jag och konfirmanderna skapelseberättelsen. Vi läser bibeltexten högt tillsammans, en vers var. Sedan ritar vi det vi läst och hört och diskuterar gudsbilder, religiösa symboler och olika sätt att förstå Bibeln. Gud blir på pappret en triangel, ibland med ett öga eller ett hjärta i, och någon av konfirmanderna förklarar att triangeln symboliserar treenigheten. Många av ungdomarna skulle hellre rita Gud som en gammal, skäggig gubbe på ett moln, som med blixtrar och dunder styr mänskligheten under sig.
Jag försöker förklara att många kristna tror på skapelseberättelsens hur medan många andra kristna betonar skapelseberättelsens varför. Vi smakar på de sju första orden i Bibeln: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Oberoende om man tror på skapelseberättelsens hur eller inte, så bekänner man som kristen de sju första orden. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Jag försöker förklara lovprisningen och tillbedjan i skapelseberättelsen. Samma lovprisning som ljuder i kyrkan varje gång vi samfällt stämmer in i kyrkans trosbeskännelse. Att trons mysterium inte är ett matematiskt mysterium. Vi kan inte få skapelseberättelsen och evolutionsteorin att gå ihop. Vi kan inte få tre att bli en. Gud övergår allt mänskligt förstånd. Trons mysterium är inte ett matematiskt mysterium utan ett kärlekens mysterium.
Hur kan det finnas en kärlek så så stor att den skapar liv? Hur kan det finnas en kärlek så stor att den ville dig och mig? Hur kan det finnas en kärlek så stor att den ger sitt liv? Hur kan det finnas en kärlek så stor att den inte söker sitt?
Jag frågar konfirmanderna varför Gud skapade världen. En svarar: "Därför att Gud hade tråkigt." En annan svarar: "Därför att Gud ville visa att han kunde." En tredje svarar: "Därför att Gud kände sig ensam." Vi bläddrar i Bibeln fram till första Johannesbrevet och läser att en av Bibelns vackraste gudsbilder. Gud är kärlek. Gud skapade dig och mig av kärlek.
Och när vi kommit så långt att jag tror att konfirmanderna har förstått eller åtminstone anat lovprisningen och tillbedjan i skapelseberättelsen finns det alltid en konfirmand som räcker upp handen och frågar: "Varför är inte dinosaurierna med i skapelseberättelsen?" Då får vi nästan börja om från början och försöka ge färg och nyanser till den svartvita världsbilden.
Vi kan inte med våra ord beskriva Gud och ändå kan vi inte låta bli, får vi inte låta bli. I skriftskolan måste vi använda ord för att ge konturer och vägbeskrivning. Men ännu viktigare än att vi talar om tro är att vi utövar tro. Vi gör korstecknet, sjunger sånger och firar andakt. Vi leker, njuter av naturen, sitter tysta och tänder ljus. Vi skriver böner, rör vid frälsarkransens pärlor och samtalar om sånt som berör på riktigt. Vi ser varandra i ögonen, uppmuntrar, berömmer och skrattar ofta.
När konfirmanderna erfar Gud i andakterna, i gemenskapen, i samtalen eller vid havsstranden när lägerkamraterna blir döpta, då föds lovsången och trosbekännelsen i deras hjärtan och kärleken vinner över matematiken. Bokstaven som kanske tidigare var ett hinder får liv. Nytt liv. Fröet som såddes i dopet börjar växa och bära ny frukt.
När Jesus i mötet med Nikodemos förklarar att människan måste bli född på nytt talar han om dopet. I dopet föds vi på nytt av vatten och ande. Men för att det nya livet ska få spira och bära frukt behöver vi skapa rum i vardagen för det heliga. Ett sådant heligt rum är konfirmandläger. Ett sådant heligt rum är högmässan. Och när vi skapar rum för det heliga kan anden blåsa vart den vill. Gudsvinden som i skapelseberättelsen svepte över vattnet.
I heliga vardagsrum där tron växer och vår gudslängtan blir hörd föds lovsången och tillbedjan. Vi kan inte låta bli att stämma in i serafernas rop: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet.” (Jes. 6:3) Och i lovsången vinner kärleken över matematiken. Då kan vi frimodigt bekänna kyrkans tro även om vi inte alltid får det att gå ihop. Tre bli inte en därför att vi förstår det utan tre bli en därför att en är Kärlek.
Vi ber.
Enkelt och nära
möts vi, Gud.
Marken blir helig
där du är.
Vardagens platser bär spår
av dig.
Jag stannar och tillber
förundrad.
Amen.
Låt oss resa oss och stämma in i kyrkans lovprisning och trosbekännelse.
På lägrets första dag diskuterar jag och konfirmanderna skapelseberättelsen. Vi läser bibeltexten högt tillsammans, en vers var. Sedan ritar vi det vi läst och hört och diskuterar gudsbilder, religiösa symboler och olika sätt att förstå Bibeln. Gud blir på pappret en triangel, ibland med ett öga eller ett hjärta i, och någon av konfirmanderna förklarar att triangeln symboliserar treenigheten. Många av ungdomarna skulle hellre rita Gud som en gammal, skäggig gubbe på ett moln, som med blixtrar och dunder styr mänskligheten under sig.
Jag försöker förklara att många kristna tror på skapelseberättelsens hur medan många andra kristna betonar skapelseberättelsens varför. Vi smakar på de sju första orden i Bibeln: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Oberoende om man tror på skapelseberättelsens hur eller inte, så bekänner man som kristen de sju första orden. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Jag försöker förklara lovprisningen och tillbedjan i skapelseberättelsen. Samma lovprisning som ljuder i kyrkan varje gång vi samfällt stämmer in i kyrkans trosbeskännelse. Att trons mysterium inte är ett matematiskt mysterium. Vi kan inte få skapelseberättelsen och evolutionsteorin att gå ihop. Vi kan inte få tre att bli en. Gud övergår allt mänskligt förstånd. Trons mysterium är inte ett matematiskt mysterium utan ett kärlekens mysterium.
Hur kan det finnas en kärlek så så stor att den skapar liv? Hur kan det finnas en kärlek så stor att den ville dig och mig? Hur kan det finnas en kärlek så stor att den ger sitt liv? Hur kan det finnas en kärlek så stor att den inte söker sitt?
Jag frågar konfirmanderna varför Gud skapade världen. En svarar: "Därför att Gud hade tråkigt." En annan svarar: "Därför att Gud ville visa att han kunde." En tredje svarar: "Därför att Gud kände sig ensam." Vi bläddrar i Bibeln fram till första Johannesbrevet och läser att en av Bibelns vackraste gudsbilder. Gud är kärlek. Gud skapade dig och mig av kärlek.
Och när vi kommit så långt att jag tror att konfirmanderna har förstått eller åtminstone anat lovprisningen och tillbedjan i skapelseberättelsen finns det alltid en konfirmand som räcker upp handen och frågar: "Varför är inte dinosaurierna med i skapelseberättelsen?" Då får vi nästan börja om från början och försöka ge färg och nyanser till den svartvita världsbilden.
Vi kan inte med våra ord beskriva Gud och ändå kan vi inte låta bli, får vi inte låta bli. I skriftskolan måste vi använda ord för att ge konturer och vägbeskrivning. Men ännu viktigare än att vi talar om tro är att vi utövar tro. Vi gör korstecknet, sjunger sånger och firar andakt. Vi leker, njuter av naturen, sitter tysta och tänder ljus. Vi skriver böner, rör vid frälsarkransens pärlor och samtalar om sånt som berör på riktigt. Vi ser varandra i ögonen, uppmuntrar, berömmer och skrattar ofta.
När konfirmanderna erfar Gud i andakterna, i gemenskapen, i samtalen eller vid havsstranden när lägerkamraterna blir döpta, då föds lovsången och trosbekännelsen i deras hjärtan och kärleken vinner över matematiken. Bokstaven som kanske tidigare var ett hinder får liv. Nytt liv. Fröet som såddes i dopet börjar växa och bära ny frukt.
När Jesus i mötet med Nikodemos förklarar att människan måste bli född på nytt talar han om dopet. I dopet föds vi på nytt av vatten och ande. Men för att det nya livet ska få spira och bära frukt behöver vi skapa rum i vardagen för det heliga. Ett sådant heligt rum är konfirmandläger. Ett sådant heligt rum är högmässan. Och när vi skapar rum för det heliga kan anden blåsa vart den vill. Gudsvinden som i skapelseberättelsen svepte över vattnet.
I heliga vardagsrum där tron växer och vår gudslängtan blir hörd föds lovsången och tillbedjan. Vi kan inte låta bli att stämma in i serafernas rop: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet.” (Jes. 6:3) Och i lovsången vinner kärleken över matematiken. Då kan vi frimodigt bekänna kyrkans tro även om vi inte alltid får det att gå ihop. Tre bli inte en därför att vi förstår det utan tre bli en därför att en är Kärlek.
Vi ber.
Enkelt och nära
möts vi, Gud.
Marken blir helig
där du är.
Vardagens platser bär spår
av dig.
Jag stannar och tillber
förundrad.
Amen.
Låt oss resa oss och stämma in i kyrkans lovprisning och trosbekännelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)