Betraktelse i KP nr4/11

Vi satt i en ring. En handfull unga kvinnor och jag. I handen höll vi varsitt snöre med knutar. Mitt snöre hade sin beskärda del av knutar och jag visste inte om jag skulle våga eller vilja berätta om dem alla. Snöret föreställde vårt liv och på livssnöret hade vi den här gången knutit knutar för varje gång vi erfarit sorg i våra liv. Sorg över någon som dött. Sorg över brustna relationer. Sorg över något som gått förlorat. Sorg över krossade drömmar. Sorg över att inte ha räckt till. Sorg över ensamhet och utanförskap.

Det blev en tung kväll. Stämningen var tät och luften nästan vibrerade omkring oss. Omvärlden existerade inte, utan vi var här och nu. Kvinna efter kvinna berättade vi om sorgerna i våra liv. Det var unga liv, men alla bar vi på sorger. Ingen lämnades oberörd av de livsberättelser vi fick ta del av. Tårarna brände under ögonlocken och rösten brast när sorgerna fick liv i orden. När alla fått berätta, och dela sina smärtsamma livserfarenheter, firade vi andakt tillsammans. Vi kramade om varandra, tände ljus för sorgerna och bad för varandra. Det var en helig stund. Hela kvällen var helig. Det var som om Kristus själv stod mitt ibland oss och fyllde oss med helande frid. Trots det tunga och svåra vi delat gick vi hem en aning helare och lättare.

När vi möter varandra på riktigt och samtalar om tro och liv med hjärtat börjar anden vibrera och Kristus uppstår. När vi möter varandra på riktigt så att vi delar både glädjen och smärtan känns det i hela kroppen och stunden blir helig. När vi får ta del av andras livsberättelser och gudserfarenheter växer vi. Vår tro blir starkare och vår kärlek blir större.

Den samariska kvinnan fick möta Jesus vid brunnen vid staden Sykar. Hon blev sedd och bekräftad. Hon fick samtala och dela sitt liv. Vi är kristna idag därför att kvinnan och andra som hon delade med sig av sina erfarenheter. Hennes möte med Herren berörde henne så djupt att hon ville dela det med dem hon mötte. Och många som hörde henne kom till tro.

Det är ju så lätt. Att bara låta samtalet stanna vid ytligheter och väderprat. Det är ju så lätt att låta bli att fråga om det som är viktigt på riktigt. Det är ju så lätt att låta bli att berätta om det som man funderar över, drömmer om, lever för. När vi talar om kristen tro är det lätt att föra en diskussion på ett ytligt plan. Vi bollar med dogmer och historiska händelser samt slänger in lite palestinsk hembygdkundskap. Vi talar om tro och om Gud. Som om Gud inte fanns här. Som om tron inte berörde oss.

För att kunna växa som människor och kristna behöver vi mötas på riktigt. Vi behöver samtala om vår längtan, om våra tvivel, om våra sår och om våra gudserfarenheter. När vi samtalar om tro och liv med hjärtat börjar anden vibrera och Kristus uppstår. När vi möter varandra på riktigt känns det i hela kroppen och stunden blir helig.

Läs hela tidningen här.