söndag 31 oktober 2010

Exeges - Johannes 10:11-16

För ett par månader sedan lovade jag att sätta in min exegetiska text-interpretation över texten om den gode herden. Här kommer den nu. Jag har tagit bort fotnotsapparaten men litteraturförteckningen finns i slutet.

DEN GODE HERDEN
Kort om Johannesevangeliet
Johannesevangeliet är det yngsta evangeliet och dateras ofta till 90-talet e.Kr., men har antagligen en lång tillkomsthistoria. Som möjlig författare nämns ofta Johannes Sebedaiden, det finns dock flera skäl till att ifrågasätta detta. Evangeliet är skrivet på en enkel grekiska, fylld med bilder och meditativa framställningssätt. Med sannolikhet har författaren till Johannesevangeliet känt till den synoptiska traditionen, särskilt Mark och Luk, endera i nerskriven eller traderad form. Eftersom evangeliet är yngre än de synoptiska evangelierna är teologin, t.ex. kristologin, mera genomreflekterad. Evangeliet är tydligt präglat av den unga kyrkans tro och bekännelse.

Till Johannesevangeliets egenart hör bl.a. att kyrkan är en fungerande och självklar verklighet. Genom Andens verk kommer människor i gemenskap med Sonen och Fadern. Dopet och nattvarden utläggs och kyrkans väsen förklaras ingående i texter som t.ex. tempelrensningen, vinstocken och herden, d.v.s. den text som ligger som grund för denna exeges. Lars Hartman delar in evangeliet i två huvuddelar. Före den första huvuddelen finns den välkända johannesprologen och efter den andra huvuddelen en efterskrift (kap 21). Den första huvuddelen(kap. 1:19-12:50) handlar om Jesu offentliga verksamhet, där Guds Son med allt större anspråk, kapitel för kapitel, uppenbarar sitt väsen för världen. Texten om den gode herden kommer mot slutet av detta crescendo. Den andra huvuddelen innehåller avskedstalen och passions- och uppståndelseberättelserna.

Perikopens avgränsning, uppbyggnad och sammanhang
I kyrkohandboken har texten om den gode herden en längd på sju verser. Dessa verser hör till en längre herdetext i Joh 10. Många exegeter är överens om att herdetexten, som omfattar verserna 1- 21 (eller 1-18), bör indelas i tre delar. I de första verserna (v 1-5/6) finns liknelsen om herden, flocken och rövaren. Verserna som följer (v 7-18) är en förklaring/meditation över denna liknelse. Förklaringen kan likaså delas i in avsnitt (2, 3 eller 4) enligt ”urliknelsens” olika delar (tjuven, grinden, fåren, herden). Till sist följer verserna 19-21 som består av judarnas reaktioner. Dessa reaktioners plats är omtvistade. Endera är de judarnas reaktioner på herdeliknelsen och ska stå där de nu är placerade, eller så hör de enbart till berättelsen om helandet av den blindfödde mannen och borde stå i slutet av kap. 9.

En del forskare anser att hela herdetexten, bl.a. p.g.a. verserna 19-21, hör ihop med föregående kapitel och helandet av den blinde mannen, vilket skulle placera liknelsen till tiden efter lövhyddohögtiden. Andra forskare hävdar att liknelsen hör samman med resten av kap. 10 eftersom Jesus talar om fåren i vers 27 och då placeras liknelsen till tiden under tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Är det viktigt att veta vilka av dessa högtider som författaren förknippar med liknelsen? Enligt René Kieffer visar Joh hur Jesus på ett andligt plan ersätter alla judiska fester. Liknelsen om den gode herden fullbordar både lövhyddo- och tempelinvigningsfestens innebörd.

På basen av de kommentarer som jag studerat delar jag in Joh 10:1-21 så här:

1-6 liknelsen
7-18 förklaringar av liknelsen
7-10 om grinden
11-18 om herden och fåren
19-21 judarnas reaktioner

Ingen av de kommentatorer som jag tagit del av analyserar verserna 17-18 skilt från verserna 11-16. I verserna 17-18 förklaras herdens, Jesu offer ytterligare. Jag väljer därför att förlänga min exeges till att även omfatta verserna 17-18. Ingen exegetisk analys av verserna 11-18 kan göras utan att beakta verserna innan, framförallt ”urliknelsen” i verserna 1-6.

Översättning – språket – textkritiska problem
Eftersom alla översättningar är tolkningar av grundtexten har jag valt att själv översätta texten från grekiska. I den här uppsatsen kommer jag att använda mig av min egen översättning.

Översättning av Joh 10:11-18
11 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. 12 Den som är lejd och inte är herde och inte har egna får, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar dem. 13 [Detta gör han] därför att han är lejd och har inte omsorg om fåren. 14 Jag är den gode herden och jag känner de mina och de mina känner mig, 15 såsom fadern känner mig och jag känner fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. 16 Jag har också andra får som inte är från denna fålla: dem måste jag också leda och de skall lyssna till min röst och de ska bli en flock, en herde. 17 På grund av detta älskar fadern mig: för att jag ger mitt liv, för att sedan få det igen. 18 Ingen har tagit det ifrån mig, utan jag ger det av mig själv. Jag har rätten att ge det, och jag har rätten att få det igen. Detta uppdrag har jag fått av min fader.

Textkritiska problem och översättningsfrågor
Perikopen har inga stora textkritiska problem. Ingen av de frågetecken som finns ändrar innebörden i texten. Jag kommer dock att nämna några textkritiska frågetecken och alternativa översättningar.

Vers 11
I en del manuskript står ordet ”διδωσιν” istället för ”τιθησιν”. ”διδωμι” betyder ”ge” vilket också ordet ”τιθημι” översätts som när det har ”η ψυχη” som objekt. Uttrycket är vanligt i Joh. Den engelska översättningen, New International Version, väljer dock att översätta ”τιθημι” med ”lay down” vilket är ”τιθημι”:s ”vanliga” betydelse.

Vers 12
I slutet av meningen har en del manuskript tillägget ”τα προβατα” = ”fåren”. Fåren är oberoende underförstådda i texten som den nu står i Novum.

Vers 13
I början av versen har en del manuskript frasen: ”ο δε μισθωτοσ φευγει” = ”den lejde flyr
nämligen”.

Vers 16
I en del manuskript står ”γενησεται” (3 sg) istället för ”γενησονται” (3 pl). Bibel 2000 översätter i singularis: det skall bli.

Herdesymboliken i GT och NT
Herden som bild för en ledare eller för Gud är både naturlig och vanlig i det antika främre orienten. Så är det också i Bibeln.

Hesekiel 34
Den i särklass viktigaste gammaltestamentliga bakgrundstexten till liknelsen om den gode herden är Hes 34. Under exiltiden döms ledarna i Israel för att ha försummat, slaktat och lämnat fåren. Istället deklarerar Herren att han ska ta hand om, valla och samla in sina förskingrade får. Gud ska ge fåren en enda herde, ”min tjänare David”, dvs. Messias. I Joh 10 anspelas, dock inte så tydligt, på dessa förväntningar på en kommande Messias.

Övriga GT-texter
Talet i Hes 34 om att Gud själv skulle bli Israels herde (se även Jes 40:11 och Jer 31:10) kan också överföras på David (som redan antyddes ovan). David vallade får innan han blev Israels herde, se t.ex. 2 Sam 7:7- och Jer 23:4-8.

En text, som också troligtvis har influerat Joh 10 och framförallt vers 15, är Jes 53. I Jes 53 finns tanken på den lidande tjänaren som slaktats liksom ett får (Jfr 1 Petr 2:23-25).

Ytterligare en text som nämns i kommentarerna är Sak 13:7-9 där Herden dräps och fåren skingras.

Liknelsen om det förlorade fåret
Den nytestamentliga text som överlägset mest refereras till i kommentarer och predikningar om liknelsen om den gode herden är liknelsen om det förlorade fåret (Luk 15:1-7 och Matt 18:12-14). T.ex. skriver René Kieffer att herdens omsorg om sina får, som han känner vart och ett vid namn, liknar den omsorg som herden har för sitt förlorade får. Däremot söker herden i Joh inte upp ett förlorat får utan han skyddar flocken från faror. Många av kommentatorerna drar alltså paralleller till herden i liknelsen om det förlorade fåret. Så gör också kyrkofäderna och säkert de allra flesta förkunnare. Men i liknelsen om det förlorade fåret finns ingen herde trots att vi läser in en sådan i berättelsen. Utan i Luk 15 frågar Jesus fariséerna: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det?”. Herden finns inte överhuvudtaget nämnd i liknelsen utan möjligtvis en ägare. I parallelltexten i Matt. 18 finns heller ingen herde utan här talas om ”om en man [som] har hundra får”, dvs. en ägare. Hundra får behöver säkerligen fler än en herde.

Om man däremot gör en allegorisk tolkning av liknelsen av det förlorade fåret kan man mycket väl sätta in Jesus eller Gud som den som räddar det förlorade fåret. Men i en strikt exegetisk synvinkel finns ingen herde i den texten.

Övriga NT-texter
Det är i huvudsak fyra andra nytestamentliga texter, som forskarna i de kommentarer som jag läst, tar upp i analysen av Joh 10.

1. I Mark 6:34 och Matt 9:36 liknar Jesus människorna som han möter vid får som är utan herde.
2. I Luk 12:32 tilltalar Jesu lärjungarna som ”du lilla hjord”.
3. I Mark 14:27 och Matt 26:31 citerar Jesus Sak 13:7 ”Jag skall dräpa herden, och fåren skall
skingras”.
4. I Joh 21:15-17 uppmanar Jesus Petrus att föra hans lamm på bete. Herdestaven går vidare.

Textens autenticitet
Eftersom bilden av herden och fåren tas upp flera gånger i de synoptiska evangelierna är det tänkbart att herdebilden går tillbaka till Jesus själv eller åtminstone har en grund i äkta minnen av Jesu undervisning.

Analys vers för vers
Vers 11
11 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.

I vers 11 identifierar sig Jesus, enligt Joh, som den herde som han berättar om i den första liknelsen i verserna 1-6 men han preciserar att han är den ”gode” herden. Det att Jesus beskrivs som god ska relateras till herdens beredskap att offra sitt liv för fåren. Uttrycket ”jag är den gode herden” kan jämföras med andra Jesusord i Joh: ”Jag är den sanna vinstocken”, ”Jag är det sanna brödet”.

Barnabas Lindars anser att Joh har en helt ny idé i sin tolkning av herdeliknelsen och det är herdens offrande av sitt liv för fårens skull. Han menar att denna tolkning kommer från den tidiga kyrkans utläggning av fåren i profetian om den lidande tjänaren (Jes 53).

Vers 12-13
12 Den som är lejd och inte är herde och inte har egna får, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar dem. 13 [Detta gör han] därför att han är lejd och har inte omsorg om fåren.

I vers 12 introduceras en ny person, ”den som är lejd”, i utläggningen av liknelsen i verserna 1-6. Denna person är inte identisk med tjuvarna eller rövarna i verserna 8-10. Den gode herden ställs i motsats till den som är lejd. Samma lags motsatsförhållande mellan Gud/herden och ledarna/dem som skadar fårhjorden finns i Hes 34. Vargen förklaras inte i texten men parallellen ska säkert dras till de som förskingrade det israeliska folket, Hes 34.

Vers 14-15
14 Jag är den gode herden och jag känner de mina och de mina känner mig, 15 såsom fadern känner mig och jag känner fadern. Och jag ger mitt liv för fåren.

Georg R. Beasley-Murray menar att den här versen ska förstås med vetskapen om att kunskap om Gud i det hebreiska språkbruket innebär att ha en relation med Gud (se Amos 3:1-2). Den
ömsesidiga kännedomen/kunskapen om varandra, som herden och fåren har, tyder på ett intimt förhållande som reflekterar den kärleksfulla relationen mellan fadern och sonen. Fadern älskar
Jesus därför att han av kärlek till fåren ger sitt liv.

Vers 16
16 Jag har också andra får som inte är från denna fålla: dem måste jag också leda och de skall lyssna till min röst och de ska bli en flock, en herde.

I den sextonde versen vidareutvecklar evangelisten den första liknelsen (v 1-6). Jesus berättar att han har andra får som står i kontrast mot dem som tillhör denna fålla. Denna fålla är det judiska folket. I Hes 34 är det de judar som lever i exil som Gud skall samla ur förskingringen men här står de andra fåren för hedningarna (jfr Joh 7:35- och 11:52). Fåren kan samlas i en enda flock p.g.a Jesu ensamma offer och hans unika relation till både Gud och människan.

Vers 17-18
17 På grund av detta älskar fadern mig: för att jag ger mitt liv, för att sedan få det igen. 18 Ingen har tagit det ifrån mig, utan jag ger det av mig själv. Jag har rätten att ge det, och jag har rätten att få det igen. Detta uppdrag har jag fått av min fader.

I verserna 11 och 15 talas om Herdens död. Detta tema utvecklas i de två sista verserna men herdebilden används inte härt. Huvudpoängen finns i vers 17 och förstärks i vers 18. Faderns kärlek till sonen sammankopplas med sonens död för världen och Jesus offrar sitt liv för att sedan få det tillbaka, d.v.s. uppståndelsen antyds. Hela Jesu handlande som herde i Faderns plan förankras i verserna 17-18.

Scopus
Textens huvudpoäng är enkel. Eftersom herden har omsorg för fåren, både dem som finns i den judiska fållan men också andra hedniska får, är han beredd att offra sitt liv för dem, ett liv som han sedan ska få tillbaka.

Texten i sitt liturgiska sammanhang
Texten om den gode herden är första årgångens evangelium på andra söndagen efter påsk. Söndagen kallas också Den gode herdens söndag. Som första läsningen i samma årgång har man satt Hes 34 som är den gammaltestamentliga förebilden för evangeliet. Eftersom bilden av Jesus som den gode herden är en omtyckt och typisk Jesusbild är det både tacksamt och otacksamt att predika över texten. Det svåra är att kunna förnya sig i sin predikan över temat men samtidigt är det en mycket själavårdande gudsbild som ger tröst och hopp. I predikan är det viktigast att huvudpoängen i texten och påsken budskap kommer fram, att Jesus gav sitt liv för vår skull och fick det åter igen.

Litteraturförteckning
Lindars, Barnabas - The New Century Bible Commentary. The Gospel of John.
Beasley-Murray, Georg R - Word Biblical Commentary. Volume 36, John.
Gerhardsson, Birger - En bok om Nya testamentet. 5:e upplagan.
Kieffer, René - 4A Johannesevangeliet 1-10.

Handbok
Kyrkohandboken I-II. Gudstjänstboken antagen 2000 och Evangelieboken antagen 1999 av kyrkomötet.

Internet
www.biblica.com (New International Version)

fredag 29 oktober 2010

Predikan på reformationsdagen 2010 i Karleby sockenkyrka

”Mötet hade precis börjat när den unge mannen klev in i lokalen. Han noterade med viss förvåning att en tredjedel av deltagarna var vita, men det hindrade honom inte från att med artonåringens självklarhet begära ordet.

’Enligt min mening finns det inga vita människor i det här samhället som går att lita på.’

Tystnaden var total, och allas blickar vändes mot mötesledaren, en svart, äldre man vid namn Albert Luthuli. Uppenbarligen behövde den här unge mannen få lära sig lite hyfs och respekt. Nog skulle väl Luthuli förklara i skarpa ordalag att rasism inte tolererades här, varken mot svarta eller vita. Dessutom var väl en ursäkt det minsta man kunde begära.

Men Albert Luthuli var visare än så. Han visste att en skarp tillrättavisning bara skulle resultera i att den unge mannen lämnade mötet, förnedrad och ännu mer intolerant mot sina medmänniskor. Det är så terrorister skapas. Därför blev Luthulis svar ett helt annat:

’Jag hör vad du säger. Jag undrar bara en sak: Hur många vita människor känner du?’ Förläget fick den unge mannen erkänna att han inte kände några vita människor.

’Jag tror att vi är många som har en känsla av att underlaget för detta uttalande är något undermåligt’, fortsatte Luthuli. Tonen var saklig, men alla – inklusive den unge mannen – märkte glimten i ögat.

Långt senare skulle den unge mannen berätta om denna händelse som ett av de viktigaste ögonblicken i sitt liv. Och världen slapp en terrorist – istället fick vi en av vår tids största fredskämpar. Den unge mannens namn var Nelson Mandela.”

Så berättar Kristina Reftel i boken Tänk om…

Idag avslutas den ekumeniska ansvarsveckan som i år har temat ”Bygg fred – sök försoning!”. Under veckan har man på olika sätt lyft fram fredsbyggare i krisdrabbade samhällen – människor som drabbats av våld, men som istället valt försoningens och fredens väg. Ansvarsveckan vill uppmuntra oss att stöda freden och rättvisan, att bli fredens sändebud där vi finns.

Idag firar vi Marthornas kyrksöndag här i Karleby och också Marthaförbundet arbetar för en bättre värld. En bättre värld som börjar i vår egen vardag, i vårt eget kvinnoliv. Så här skriver förbundet på sin hemsida: ”Vi jobbar med frågor som står dig och din vardag nära: mat, miljö, ekonomi, relationer, må bra och gör själv. Vi har kvinnoenergi, visioner och engagemang. Vi står för balans och hållbarhet i vardagen”. Marthornas verksamhetsbeskrivning passar utmärkt ihop med ansvarveckans grundtanke att engagera och påverka.

När man talar om att höja rösten när man ser något som inte är rätt, eller om poängen med att köpa rättvist märkta produkter, eller om miljöansvar, eller om att rösta i demokratiska val, möts man ofta av likgiltighet. Varför skulle jag bry mig? Och även om jag bryr mig så är ju jag bara en enda person. Det spelar väl ingen roll vad lilla jag gör? Eller jag kan nog tänka mig att göra något så länge det inte påverkar mitt liv eller min levnadsstandard.

Tänk om Nelson Mandela hade tänkt så? Eller Moder Teresa? Eller Mahatma Gandhi? Tänk om vår reformator Martin Luther hade tänkt så? Att Martin Luther när han på ett omvälvande sätt insett att allt är nåd. Nåd. Nåd! Att livet, Livet med stort L, fås i tro. Inga gärningar eller prestationer krävs bara nåd, nåd, nåd. Tänk om han då hade suckat och tänkt ”va, underbart!” men inte berättat det för någon, inte protesterat mot de missförhållanden som han såg i kyrkan. Tänk om han hade behållit sin upptäckt, sin frid, sin himmelska lycka, för sig själv? För varför skulle han spela någon roll? Han var ju bara en enda person. Tack och lov att han inte tänkte så! Istället ledde hans troserfarenhet till den reformation som vi idag firar.

Reformation behövs ständigt. Bland annat för att likgiltigheten inte ska få slå rot i våra hjärtan och i vårt samhälle. Därför firar vi ansvarsvecka. För att det behövs förändring, reformation.

Gandhi har, som känt, sagt: “You have to be the change you want”. Du måste vara den förändring du vill se. Om vi vill ha förändring i världen, om vi vill se rättvisa, försoning och fred, måste vi börja hos oss själva.

Vi behöver, var och en av oss, klä på oss Guds rustning, som vi hörde om i den andra läsningen ur Efesierbrevet, och gå ut i strid. Gå ut i strid och kämpa mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Vägra acceptera våld i relationer och mot barn. Vägra acceptera intolerans och förtryck av människor som är olika. Vägra acceptera ojämlikhet och maktmissbruk, hemma och på jobbet. Vägra acceptera konsumtionshysteri och miljölikgiltighet. Vägra acceptera stress och ekorrhjul som tar bort glädjen och livslusten.

Den vapenrustning som vi behöver för att gå ut i strid mot det onda i världen, fick vi i dopet, och den består av sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, beredvillighetens skor, trons sköld, frälsningens hjälm samt andens svärd som är Guds ord. Kanske vi framförallt behöver knyta på oss beredvillighetens skor. Villigheten att gå ut med fredens budskap. Villigheten att förändra världen genom att börja med oss själva. Utan villighet sker ingen förändring.

Vi ska gå ut i kampen och klä på oss Guds vapenrustning genom åkallan och bön. Kanske vi kan inleda vår dag genom att på morgonen be om Guds hjälp att vara fredens och evangeliets budbärare och på kvällen avsluta vår dag genom att reflektera, bekänna och överlämna allt tillbaka till Gud.

Vi behöver inte bli nya Moder Teresor för att påverka eller bidra till en rättvisare och fredligare, helt enkelt mänskligare värld. Några av oss ska vara personerna som sitter i lokalen som nästa Nelson Mandela går in i. Några av oss ska vara mötesledaren som i sin vishet kunde säga de rätta orden. Några av oss ska vara personerna som ställer fram stolarna och kokar kaffet. Några av oss ska vara personerna som ber för mötet och artonåringen de möter.

Så låt oss, du och jag, snöra på oss beredvillighetens skor och vara den förändring vi vill se. Vi vill se en rättvisare och fredligare värld där trosgrunden är den samma som för Luther: nåd, nåd och åter nåd.

Tänk om Jesus skulle ha tänkt: Vad spelar det för roll vad jag gör? Jag är ju bara en enda person.

Låt oss be:

Gode Gud, omvänd världen
- och börja med mig.

Gud, ge fred i min själ,
så att hela jag med hjärna,
tunga och händer blir fredlig.

Gud, ge rättvisa i min själ,
så att hela jag med hjärna,
tunga och händer blir rättvis.

Gud, ge nåd i min själ,
så att hela jag med hjärna,
tunga och händer blir rättfärdig.

Gode Gud, omvänd världen
- och börja med mig.

Amen.

Predikan på familjemässa med temat "Kallad vid namn"

12 september 2010 - Henrikskyrkan

När vi döptes fick vi gåvor. Dopgåvorna påminner om dopets betydelse. Hela dopet är en gåva från Gud. Men dopets gåva består egentligen av fyra gåvor.

Den första gåvan som vi fick i dopet är inslagen i ett färggrant papper med blommor av alla de slag. Ska vi titta vad som finns inne i det? När vi öppnar paketet ser vi ett dopbrev med vårt eget namn på. I dopet blev vi en del av Guds familj. Vi blev barn i Guds rike och medlemmar i kyrkan och i församlingen. Gud kallade oss vid namn och han känner alla sin barn vid namn. Vi blev pusselbitar i det stora pussel som bildar Kristi kropp.

Den andra gåvan som vi fick i dopet är inslagen i ett grannrött och glänsande papper. När vi öppnar den gåvan hittar vi en vacker vit duva. I dopet fick vi den heliga Anden. Guds heliga ömhet och närhet. I dopet ingick Gud ett förbund med oss. Från dopets stund hör vi och Gud ihop. Gud är aldrig långt borta utan är närvarande i vårt inre. När Jesus döptes öppnades himlen och den heliga anden kom ner över honom som en duva och man kunde höra Fadern säga: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” När vi döps är samma treenige Gud verksam och han viskar i varje människa som döps: ”Du är mitt älskade barn, du är min utvalde”.

Den tredje gåvan som vi fick i dopet är inslagen i ett lilafärgat papper. När vi öppnar den gåvan hittar vi ett kors och vi ser framför oss korsfästelsen på Golgata. I dopet fick vi förlåtelsens gåva. När Jesus döptes av Johannes döparen vid Jordanfloden gjordes han beredd för sitt uppdrag. Sitt uppdrag att bära allt ont som människor orsakar. När han dog på korset dog också våra felsteg med honom. Detta innebär att vi aldrig behöver vara rädda för Gud när vi handlat fel. Gud vill alltid förlåta oss. Dopet är nåd.

Den fjärde gåvan som vi fick i dopet är inslagen i ett guldfärgat papper. När vi öppnar den fjärde gåvan så hittar vi en inbjudan till en himmelsk festmåltid. På inbjudan finns änglaglansbilder och när man öppnar kortet hör man trumpetfanfarer och lovsångsbrus. I dopet fick vi det eviga livets gåva. Dopet föder himmelskt hopp.

Dopets gåvor är värda att fira på vår dopdag och viktiga att komma ihåg varje dag. Varje dag får du komma ihåg att famnen som du bars fram till i dopet bär fortfarande. Din enda uppgift är att låta dig bäras. Du får lita på att Gud, livet vill dig väl. Du kan tänka: ”Vartenda andetag som jag tar här i livet är jag buren av Guds famn. Ingenting kan skilja oss åt”.

Även i nattvarden får vi del av dopets gåvor. Nattvarden är gemenskap med varandra och med Jesus själv. Nattvarden ger förlåtelse och försmak av den himmelske festmåltiden. Och även i nattvarden viskar Gud i våra hjärtan. Du är mitt älskade barn, du är min utvalde.