söndag 11 september 2011

Predikan på den 13 sön e pingst

”Det berättas om den ryske författaren Leo Tolstoj att han en gång passerade en tiggare på gatan. Tolstoj ville gärna ge mannen något och kände efter i sina fickor. Men de var tomma – det fanns inte ens ett litet mynt att hjälpa tiggaren med. ’Jag beklagar, min broder’, sa Tolstoj till mannen. ’Jag har ingenting att ge dig.’ Tiggaren lyste upp. ’Du har gett mig mer än jag kunde önska – du kallade mig broder.’” (Kristina Reftel – Alltid älskad samlingsvolym)

Igår gjorde jag en liten gallup på Facebook. Jag frågade mina facebookvänner vilket ord som är det vackraste de vet. Jag fick ungefär ett dussin svar: mamma, vi, huld, kärlek, förlåt, vänskap, uppmuntran, underbart, juninatt och försjunkenhet. Vilket ord tycker du är det vackraste som finns?

Som ni kanske lade märke till är nästan alla orden som jag fick relationsord. Ord som vi använder i våra relationer eller när vi talar om relationer. Relationsorden är laddade med positiva känslor, tankar och minnen. Ta bara ordet mamma. De tre kvinnor som valde ordet mamma förknippar säkert ordet med sina barn. Hur det känns när barnen säger mamma. Hur mycket kärlek ryms det inte i ett enda ord!

Våra ord är laddade. Laddade med känslor, tankar och minnen. Känslor, tankar och minnen som kommer inifrån oss. Från det som Jesus, i dagens evanglium, kallar vårt förråd. När vi uttalar dem för vi våra känslor, tankar och minnen vidare till dem vi möter. Men också de som tar emot våra ord laddar dem men sina känslor, sina tankar och sina minnen. Därför kan ord ibland få en annan reaktion än den vi avsåg när vi uttalade dem. Eller så kan de missförstås därför att vi inte menar samma sak med dem.

Efter att orden uttalats lever orden sitt eget liv. Då kan vi inte längre ta dem tillbaka. Och det är därför det är så viktigt att tänka efter före vi uttalar dem. Om vi sårar någon med våra ord kan vi och ska vi förstås be om ursäkt. Men det betyder inte att känslorna går över med detsamma. Ord kan såra länge efter att vi bett om ursäkt.

Och ord kan också glädja någon länge efter att den som uttalat dem glömt bort dem.

Dagens bibeltexter handlar alltså om orden som vi använder, om deras makt och ursprung. Att orden berättar om vem och hurudana vi innerst inne är. Orden avslöjar oss.

Jesus avbildar vårt inre som ett förråd varifrån vi öser vår godhet eller vår ondska. Och då måste vi fråga oss hur vi fyller vårt förråd och ännu mera vad vi fyller vårt förråd med.

Allt det som vi tar emot, alla intryck, impulser, lärdomar och allt det som vi gör, våra vanor, vår tidsandväning, våra handlingar, fyller vårt inre. Och vi färgas, präglas och förvandlas av dem. Om vi tar emot godhet, glädje, hopp, värme, sanning, trofasthet, kärlek, omsorg, vänlighet, fred fylls vårt förråd av godhet och våra hjärtan växer. Vi bär god frukt och våra ord blir vänligare, vackrare, godare.

Om vi tar emot ondska, hopplöshet, kyla, lögner, hat, förtryck, fördomar, likgiltighet, ytlighet, missunnsamhet, illvilja krymper våra hjärtan och vi bär rutten och dålig frukt.

Det är en mycket viktig fråga som dagens evaglium ställer oss: Vad fyller vi vårt förråd med?

Vad utsätter vi oss för? Vilka vanor har vi? Vilka böcker och tidningar läser vi? Vilka människor påverkas vi av? Vilka förebilder har vi? Vad ser vi och vad lyssnar vi på? Vilka bloggar läser vi och var surfar vi på Internet? Vad använder vi vår tid till?

Alla impulser, alla intryck, alla känslor som vi tar emot förvandlar oss som människor.

Det som vi fyller vårt förråd med kan vi sedan ösa ur i mötet med våra medmänniskor. Och det fina är att desto mer vi öser av det goda som finns inom oss desto mer finns det att ösa av. Det samma gäller också det onda som finns inom oss. Ju mer vi öser ur det onda förrådet desto mer finns det att ösa av.

Vilka goda vanor behöver vi för att förrådet ska bli vackrare och orden vi använder godare?

Här kommer några exempel:

En god vana är att fira högmässa. I högmässan får vi känna gemenskap med varandra. I högmässan blir vi gång på gång påminda om att lyfta blicken och se vår medmänniska. I högmässan blir vi medvetna om målet med våra liv. Vart vi är på väg och vad som är viktigt under färden.

En annan god vana är att umgås med människor som har ett gott hjärta och som vill andra väl. I umgänget med god människor inspireras vi till att göra gott och vi blir medvetna om våra dåliga sidor.

En tredje god vana är bönen. När vi umgås med Gud och ber för oss själva och andra människor förändras vi inifrån.

När vi fyller vårt förråd med det som är gott och samtidigt hjälper andra att fylla på det goda i sina förråd förhindrar vi mycket ondska i världen. Och det är viktigt att påminnas om idag då vi kommer ihåg det som hände den 11 september 2001.

Vilka ord vi använder förändrar världen!

Vi ber.

Gud, tack för att vi med våra ord kan göra världen vackrare och kärleksfullare. Hjälp oss att skapa goda vanor som formar oss till goda medmänniskor. I Jesu namn. Amen.

söndag 4 september 2011

Sommarandrum: Med kroppen mot jorden

I mitten av rummet står en vattenfylld kristallskål. Ett brinnande värmeljus flyter i vattnet omgärdat av mörkröda rosenblad. Stämningsfull musik ljuder genom högtalarna och en doftlampa sprider lavendeldoft. Kvinnorna anländer en efter en. Hänger av sig ytterrocken och vardagsbekymren. De tunga promenadskorna byts ut mot lätta tossor. Stämningen är förväntansfull fastän en del av ansiktena har ganska trötta blickar.

En kvinna ställer sig någon meter från mittskålen. Hon samlar sig. Tar ett djup andetag. Känner efter att båda fötterna har lika mycket tyngd. Hittar centrum i rummet och i sig själv. I takt med musiken börjar hennes fötter långsamt röra sig motsols. Hon sträcker ut den högra handflatan, vänd upp mot himmelen och den vänstra, vänd ner mot jorden. En stund dansar hon ensam tills en annan kvinna tar emot den utsträckta handen och imiterar fotstegen och kroppsrörelserna. Snart bildar kvinnorna en cirkel runt ljuset i skålen. Dansen är meditativ och enkel. Den passar alla kroppar. Stegen repeteras tills de sitter i kroppen och kroppen dansar intuitivt. Huvudet töms på tankar. Bekymren, de obesvarade frågorna, drömmarna, relationerna, känslorna, ja allt, strömmar ner genom kroppen, genom benen, och blir till böner i dansens rytmiska steg. När själen tömmer sig bereder den plats. Plats för ett möte med det mysterium vi kallar Gud. Ljuset i skålen strömmar in i kroppen och friden infinner sig.

Nästa dans är snabbare. Musiken är livfull och fötterna stampar takten i ett urgammalt mönster. Kvinnorna håller en tätare handfattning så att det ska bli lättare att följa med. Kroppen reagerar omedelbart och glädjen strömmar till. Vilken lycka! Vilken lovprisning! Kvinnorna känner varandras rytm och den allt häftigare andningen. Med kroppen mot jorden och blicken i det eviga blå möter de Gud i en ordlös och jublande bön.

Kvinnorna hämtar andan efter den snabba stampdansen. Någon dricker ett glas vatten men stunden är för helig för samtal. Musiken blir långsammare igen och kvinnorna använder nu hela rummet när de dansar i en spiraldans. Själen dricker av livets källa och kroppen får kraft. De trötta blickarna har försvunnit och de spända axlarna har sjunkit ner.

Under kvällen dansar kvinnorna både nyskapade danser och danser som är tusentals år gamla. Danser som kanske jungfru Maria kände till och dansade. När Maria i mötet med Elisabet kände anden vibrera och hon brast ut i lovsång så brast nog hennes kropp också ut i dans. De dansade nog alla de kvinnor vi känner till från Bibeln.

Danskvällen avslutas med ”Veni sancte spiritus”, kom helige ande. En dans om välsignelse som dansas stillastående. Händerna lyfts upp mot taket för att ta emot den välsignelse himlen ger för att sedan föras ner mot golvet för att ta emot den välsignelse jorden ger. Rörelsen görs om och om igen i egen takt tills musiken tystnar. Kvinnorna har fått kraft i mötet med det mysterium som vi kallar Gud. Deras ansikten utstrålar vissheten om att vara älskade och utvalda. Med kroppen mot jorden och blicken i det eviga blå har de mött Gud i en ordlös och jublande bön.

Sommarandrum: Tjejsnack på skribaläger

Vi sitter i en ring. Åtta konfirmandtjejer, två hjälpisflickor och jag. Vi känner varandra ganska bra vid det här laget. Vi är inne på skribalägrets nästsista dag och det är över ett halvt år sedan konfirmationsäventyret började.

En av tjejerna tittar sin kompis i ögonen och säger: ”Du är sååå fin! Jag älskar ditt skratt och skrattgropen du har på kinden. Varje gång du skrattar börjar jag också skratta. Jag kan inte låta bli.” En annan tjej fortsätter: ”Jag tycker också om ditt skratt och att man kan prata med dig om allt. Vi har inte känt varandra så värst länge, bara i två år, men du har blivit en av mina allra bästa vänner. Jag älskar dig.” Nu börjar tårarna rinna. Både hos den tjej som säger de kärleksfulla orden men också hos den tjej som får ta emot dem.

En tredje tjej får harkla sig innan hon kan börja: ”Du säger alltid att du är ful men det är inte sant. Du är jätte, jätte vacker. Du vet bara inte om det. Särskilt mycket gillar jag dina himmelsblåa ögon som liksom glittrar. Jag blir så himla glad varje gång jag ser dig!”. Nu gråter nästan alla tjejer i ringen. Vi är djupt berörda. Det känns så otroligt fint att få höra att man är omtyckt och uppskattad. Och det känns minst lika fint att få säga att man tycker om någon. Ja, man blir berörd av att bara lyssna på kärleksförklaringarna och de vänliga orden.

Efter de snälla orden säger vi tack till varandra. Och när orden inte räcker till kramas vi. När alla elva i gruppen blivit bekräftade och översvämmade med affirmationer och uppmuntrande ord är gruppen inte längre den samma. Vi har alla fått lite rakare ryggradar och vi liksom bubblar av glädje och framtidstro. Vi har knytit starka band till varandra och gemenskapen har fördjupats.

Innan vi började bekräftelseövningen hade vi samtalat om självkännedom, självförtroende och självkänsla. Om hur viktigt det är att komma ihåg att säga åt familjemedlemmar och vänner att vi tycker om dem. Och att det inte räcker att berömma färdigheter och ytliga egenskaper. Utan att vi också behöver säga att vi tycker om våra nära och kära för dem de är. Inte för hur de ser ut eller vad de presterar. Utan för att de finns till.

Varje gång som vi bekräftar och ser varandra blir vi en aning helare och livet en aning vackrare. Vi får smaka på himmelriket och hoppet växer starkare i våra hjärtan.

Vi ber.
Gud. Hjälp mig att se och bekräfta en kär vän idag. Amen.

Musik: India Arie – Beautiful Flower

Predikan på konfirmationshögmässa 280811

Dagens tema och bibeltexter berättar om att det finns tider, situationer och platser i livet då vi på ett alldeles särskilt sätt ställs inför avgöranden. Det kan vara fråga om livskriser eller livsomvälvande händelser. Under dessa kallelsetider är det som om Gud talar till oss starkare och tydligare än vanligt. Skriftskolan är för många en sådan kallelsetid. Under de här tiderna av livet tvingas vi fundera över vad vi bygger vårt liv på och om vi vill lyssna till Guds röst och följa Guds vilja.

En del av dessa kallelsetider kulminerar i en övergångsrit, en rit de passage. Rit de passage eller övergångsriter kallas riter som markerar stora händelser i livet. De är förknippade med födelse, namngivning, vuxenblivande, kärlek och död. Tider då livet övergår från ett stadium till ett annat. Konfirmationen är en sådan övergångsrit. En rit som markerar övergången från barn till vuxen.

Övergångsriterna och kallelsetiderna är ihopbundna med de stora livsfrågorna. Vad är meningen med livet? Vad är meningen med mitt liv? Vem är jag? Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg? Vad händer efter döden? Finns det en Gud? Vad är gott och vad är ont?

Skriftskolan handlar just om dessa stora livsfrågor och under er skriftskola, konfirmander, har vi funderat, ritat, lekt, läst och värderingsövat om livet och kristen tro. Och våra många fina och berörande samtal om livets stora frågor är ett av de många guldkorn som jag tar med mig från era skribaläger. Ni har minsann varit konfirmander som tyckt om att diskutera och samtala om sådant som är viktigt på riktigt.

På vårt första skribaläger i somras frågade jag er konfirmander varför det är så viktigt att lära känna sig själv, vem man är och vad man tror på och lever för. Då svarade en av er ungefär så här: ”Du kan springa undan eller gå bort från alla andra människor men fastän du gräver en grop i skogen och sätter dig i den så kan du inte springa undan eller gå bort från dig själv”. Så är det och så tror jag att man upplever det på ett alldeles särskilt sätt under vissa tider livet, som vi i dagens gudstjänst kallas för kallelsetider. Hur man än försöker kan man inte fly från sig själv.

Konfirmander, idag avslutas er skriftskola och ni har valt att höra på Guds kall och fortsätta att vara en del av den tro och tradition som ni har blivit döpta till. Det firar vi med den finaste festen som finns på vår jord. Herrens heliga nattvard.

Högmässans delar fick vara en röd tråd på våra läger i somras. Vi fick lära oss de olika delarnas betydelse och hur de hjälper oss att möta Gud. Med hjälp av ett böneband, ett radband, kunde vi koncentrera oss på att fira andakt och att be. Varje dag fick vi också dela med oss av vårt kyrie och vår gloria. Kyrie är en bön för allt det som är jobbigt, tungt just nu och Gloria är lovprisning och tacksång för allt det om är fint, fantastiskt just nu och att Gud aldrig lämnar oss ensamma.

Jag tänkte att jag ska dela med mig av mitt kyrie och min gloria just nu.

Mitt kyrie är att er skriftskola tar slut idag. Va tråkigt att vi inte ska träffas lika ofta i framtiden. Va tråkigt att vi inte kan fara på flera skribaläger med er. Vi hade ju så roligt tillsammans.

Mitt kyrie är också det att jag vet att det finns en del av er som kämpar lite extra mycket med att orka med allt det som livet innebär. Ni ska veta att ni finns i mina böner.

Min gloria är att ni konfirmeras idag! Vilken högtidsdag, vilken glädje, vilken lovsång! Ni är så fina ungdomar! Fantastiska, godhjärtade, kloka och fulla av humor.

Min gloria är också alla fina mina minnen från era läger. Jag är tacksam för varje skratt, lilla ollen och funky chicken. Jag är tacksam för den goda gemenskapen och de stämningsfulla och berörande andakterna. Jag är tacksam för nya tankar och aha-upplevelser. Jag är tacksam för fritiden, det vackra vädret och de roliga sketcherna. Jag är tacksam för tjej- och killsnackens berörande samtal och alla nya frågor som arbetspassen och samtalen gett upphov till. Jag är tacksam över sångerna och känslan av Guds heliga nävaro.

Min gloria är framförallt att Gud, som är större än vi någonsin kan förstå, älskar er gränslöst och att den famn som ni lades i i dopet bär er genom hela era liv!

Även om skriftskolan tar slut idag så hoppas vi, ledare och hjälpledare, att vi ska få se er många gånger igen. Kanske i högmässan på söndagar? Kanske i hjälpisutbildningen? Kanske i Café aderton? Kanske i en tjej- eller killgrupp? Men åtminstone vill vi se er på skribaåterträffen i början av oktober! Må Gud välsigna ert fortsatta livsäventyr!