Predikan på 20 sön e pingst 2011

I år är det tjugo år sedan jag konfirmerades. Under alla dessa tjugo år har jag varit aktiv i kyrkan och i över hälften av åren har jag jobbat som ungdomsledare, diakoniarbetare eller teolog. När jag har undervisat om kyrkan och församlingsverksamheten har jag ofta sagt så här: högmässan är hjärtat i församlingens verksamhet. Så har jag sagt. Och så har jag tänkt. Men ändå inte riktigt. Mina ord uttryckte kyrkans lära som den formuleras i bekännelseskrifterna, kyrkolagen och kyrkoordningen. Men orden hade nog inte blivit kött i mig. Jag hade en åsikt som jag inte levde efter. Inte ens fastän jag själv gick ganska regelbundet i kyrkan förstod jag vad uttrycket: högmässan är hjärtat i församlingens verksamhet, egentligen betyder.

Det var först efter att min prästvigning, och efter att jag kom i kontakt med den gudstjänstväckelse som äger rum på flera håll i kyrkan, som mina ögon öppnades. Och som orden så småningom blev kött. Framförallt var det mötet med kyrkoherden Fredrik Modéus från Lund som gjorde att mina ögon öppnades för gudstjänstens betydelse och plats i församlingen. Han vittnar i sina böcker och sina föreläsningar om en församling som lever så som kyrkan lär. En församling som sammanbinder teologi och praktiskt församlingsliv. Och reslutatet är ett levande och rikt gudstjänstliv. Så som kyrkan lär och stadgar att det ska vara.

Vi säger ofta att gudstjänsten är hjärtat i församlingens verksamhet och i en kristen människas liv men vi lever sällan så. Vi prioriterar inte så i våra församlingar och i våra fullspäckade liv. Vi säger det men vi tror det egentligen inte. Orden förblir ord och får aldrig bli kött. Åtminstone var det så för mig innan mina ögon öppnades.

Precis som för den blindfödde mannen i dagens evangelium behöver våra ögon öppnas så att vi kan se. Se det som är viktigt på riktigt. Se vad lärjungaskap och efterföljelse faktiskt innebär.

När har du upplevt att dina ögon har öppnats i ditt liv? Hur har dessa aha-upplevelser eller metakognitiva insikter förändrat dig? Har det hänt att din ögon öppnats och du inte längre kan gå tillbaka till den som du var innan det hände? Har det hänt att dina ögon öppnats men att du har valt att sluta dem igen?

Om våra aha-upplevelser leder till befrielse från sådant som binder oss och våra medmänniskor får vi förtrösta på att det är Människosonen som genom den heliga Anden handlar i vårt liv.

En rörelse som arbetar för att flera människors ögon ska öppnas och se orättvisorna i världen är den ekumeniska ansvarsveckan som avslutas idag. Den ekumeniska ansvarsveckan är de finländska kyrkornas gemensamma kampanj för en rättvisare värld med betoning på internationell diakoni. I år hålls Ansvarveckan för 34:e gången. På Anvarsveckans hemsida www.ansvarsveckan.fi berättas att ”Ansvarsveckans syfte är främja en livstil där Gud och medmänniskan står i centrum. Till den kristna kyrkans tro och liv hör arbete för en hållbar utveckling, rättvisa, mänskliga rättigheter, fred, försoning och skapelsens integritet”… ”

I år och nästa år är temat religionsfrihet. Årets slogan lyder: Tänk själv – tro fritt. Tänk själv – tro fritt. I år vill man särkilt lyfta fram sambandet mellan religionsfrihet, demokrati och utvecklig. ”Religionsfrihet och övriga mänskliga rättigheter är en förutsättning för ett fritt och demokratiskt samhälle där alla människor äger tillhörighet och likvärdighet.” (Ansvarsveckans kampanjhäfte, s. 4)

I vårt land tar vi det som en självklar rättighet att vi får tro som vi själva vill. Vi blir inte förföljda för vår tro. Vi behöver inte vara rädda för straffas, fängslas eller dödas för vår tros skull. ”Men omkring 70 procent av jordens befolkning lever i länder med kraftigt begränsad religionsfrihet. Hoten mot religionsfriheten utgörs dels av statliga begränsningar och dels av socialt tryck, ibland bäggedera. Diskriminerande religionslagar och antiterrorlagar används av stater för att kontrollera medborgarna. Konfiskering av litteratur, hot, fängslanden och tortyr kan förekomma. I en del länder vänder sig befolkningen mot religiösa och etniska minoriteter. Helgedomar bränns, troende trakaseras och det förkommer attentat, våld eller hot om våld… I fall som dessa hotas de mänskliga rättigheterna och den demokratiska utvecklingen i samhället. Kränkningar av religionsfriheten drabbar också andra mänskliga rättigheter, människors identitet, personliga säkerhet och delaktighet i samhälle och kultur.” (Kampanjhäftet, s. 4-5)

Vad kan vi som enskilda och som församling göra för att hjälpa människor som lever i länder med begränsad religionsfrihet? Hur kan vi hjälpa dem att få rätt att tänka själva och tro fritt.?

Ansvarsveckan lyfter fram sex saker som vi kan göra.

1. För det första kan vi be för dem som förföljs och trakasseras för sin tro och övertygelse.
2. För det andra kan vi informera om religionsfrihet där vi finns och verkar. T.ex. kan vi ordna kanpanjer om religionsfrihet och föra de förföljda religiösa minoriteternas talan.
3. För det tredje kan vi påverka våra beslutsfattare. T.ex. genom att skriva brev till politiker, insändare eller ta ställning i våra organisationers, församlingars namn.
4. För det fjärde kan vi granska politiska åtgärder och bli mera medvetna.
5. För det femte kan vi diskutera hur vi i vår egen kyrka, församling eller vårt eget samfund kan bäst verka för religionsfrihet.
6. För det sjätte kan vi kontakta och stöda organisationer som främjar religionsfrihet. T.ex. Martyrkyrkans vänner eller Stefanusmissionen.

Alla av oss kan inte göra alla dessa sex saker utan vi får börja i de sammanhang som vi lever och verkar i. Genom att rannsaka och förändra vårt eget liv och hur vi bemöter människor med annorlunda livsåskådning och tro kan vi verka för större religionsfrihet. Här, som i allt annant värdsförbättrande, gäller Gandhis ord. Vi måste vara den förändring vi vill se. Vi måste vara den förändring vi vill se.

Må Gud välsigna dig med obehag,
obehag för enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer
så att du må leva djupt i ditt hjärta.

Må Gud välsigna dig med ilska,
ilska mot orättvisa, förtryck och exploatering av människor
så att du må arbeta för rättvisa, frihet och fred.

Må Gud välsigna dig med tårar,
tårar att gråta för dem som lider av smärta, utstötning, svält och krig
så att du må sträcka ut dina händer för att trösta dem och vända deras lidande till glädje.

Må Gud välsigna dig med dårskap,
tillräckligt med dårskap för att tro att du kan göra en skillnad i denna värld
så att du kan göra det som andra hävdar att inte kan bli gjort.

Må Guds frid som övergår allt förstånd
bevara ditt hjärta och tankar hos Gud och hans son Jesus Kristus, vår Herre.

Må Gud, den allsmäktige och nådige,
Fader (+), Son och helig Ande,
välsigna och bevara dig.
Amen

Predikan på den 13 sön e pingst

”Det berättas om den ryske författaren Leo Tolstoj att han en gång passerade en tiggare på gatan. Tolstoj ville gärna ge mannen något och kände efter i sina fickor. Men de var tomma – det fanns inte ens ett litet mynt att hjälpa tiggaren med. ’Jag beklagar, min broder’, sa Tolstoj till mannen. ’Jag har ingenting att ge dig.’ Tiggaren lyste upp. ’Du har gett mig mer än jag kunde önska – du kallade mig broder.’” (Kristina Reftel – Alltid älskad samlingsvolym)

Igår gjorde jag en liten gallup på Facebook. Jag frågade mina facebookvänner vilket ord som är det vackraste de vet. Jag fick ungefär ett dussin svar: mamma, vi, huld, kärlek, förlåt, vänskap, uppmuntran, underbart, juninatt och försjunkenhet. Vilket ord tycker du är det vackraste som finns?

Som ni kanske lade märke till är nästan alla orden som jag fick relationsord. Ord som vi använder i våra relationer eller när vi talar om relationer. Relationsorden är laddade med positiva känslor, tankar och minnen. Ta bara ordet mamma. De tre kvinnor som valde ordet mamma förknippar säkert ordet med sina barn. Hur det känns när barnen säger mamma. Hur mycket kärlek ryms det inte i ett enda ord!

Våra ord är laddade. Laddade med känslor, tankar och minnen. Känslor, tankar och minnen som kommer inifrån oss. Från det som Jesus, i dagens evanglium, kallar vårt förråd. När vi uttalar dem för vi våra känslor, tankar och minnen vidare till dem vi möter. Men också de som tar emot våra ord laddar dem men sina känslor, sina tankar och sina minnen. Därför kan ord ibland få en annan reaktion än den vi avsåg när vi uttalade dem. Eller så kan de missförstås därför att vi inte menar samma sak med dem.

Efter att orden uttalats lever orden sitt eget liv. Då kan vi inte längre ta dem tillbaka. Och det är därför det är så viktigt att tänka efter före vi uttalar dem. Om vi sårar någon med våra ord kan vi och ska vi förstås be om ursäkt. Men det betyder inte att känslorna går över med detsamma. Ord kan såra länge efter att vi bett om ursäkt.

Och ord kan också glädja någon länge efter att den som uttalat dem glömt bort dem.

Dagens bibeltexter handlar alltså om orden som vi använder, om deras makt och ursprung. Att orden berättar om vem och hurudana vi innerst inne är. Orden avslöjar oss.

Jesus avbildar vårt inre som ett förråd varifrån vi öser vår godhet eller vår ondska. Och då måste vi fråga oss hur vi fyller vårt förråd och ännu mera vad vi fyller vårt förråd med.

Allt det som vi tar emot, alla intryck, impulser, lärdomar och allt det som vi gör, våra vanor, vår tidsandväning, våra handlingar, fyller vårt inre. Och vi färgas, präglas och förvandlas av dem. Om vi tar emot godhet, glädje, hopp, värme, sanning, trofasthet, kärlek, omsorg, vänlighet, fred fylls vårt förråd av godhet och våra hjärtan växer. Vi bär god frukt och våra ord blir vänligare, vackrare, godare.

Om vi tar emot ondska, hopplöshet, kyla, lögner, hat, förtryck, fördomar, likgiltighet, ytlighet, missunnsamhet, illvilja krymper våra hjärtan och vi bär rutten och dålig frukt.

Det är en mycket viktig fråga som dagens evaglium ställer oss: Vad fyller vi vårt förråd med?

Vad utsätter vi oss för? Vilka vanor har vi? Vilka böcker och tidningar läser vi? Vilka människor påverkas vi av? Vilka förebilder har vi? Vad ser vi och vad lyssnar vi på? Vilka bloggar läser vi och var surfar vi på Internet? Vad använder vi vår tid till?

Alla impulser, alla intryck, alla känslor som vi tar emot förvandlar oss som människor.

Det som vi fyller vårt förråd med kan vi sedan ösa ur i mötet med våra medmänniskor. Och det fina är att desto mer vi öser av det goda som finns inom oss desto mer finns det att ösa av. Det samma gäller också det onda som finns inom oss. Ju mer vi öser ur det onda förrådet desto mer finns det att ösa av.

Vilka goda vanor behöver vi för att förrådet ska bli vackrare och orden vi använder godare?

Här kommer några exempel:

En god vana är att fira högmässa. I högmässan får vi känna gemenskap med varandra. I högmässan blir vi gång på gång påminda om att lyfta blicken och se vår medmänniska. I högmässan blir vi medvetna om målet med våra liv. Vart vi är på väg och vad som är viktigt under färden.

En annan god vana är att umgås med människor som har ett gott hjärta och som vill andra väl. I umgänget med god människor inspireras vi till att göra gott och vi blir medvetna om våra dåliga sidor.

En tredje god vana är bönen. När vi umgås med Gud och ber för oss själva och andra människor förändras vi inifrån.

När vi fyller vårt förråd med det som är gott och samtidigt hjälper andra att fylla på det goda i sina förråd förhindrar vi mycket ondska i världen. Och det är viktigt att påminnas om idag då vi kommer ihåg det som hände den 11 september 2001.

Vilka ord vi använder förändrar världen!

Vi ber.

Gud, tack för att vi med våra ord kan göra världen vackrare och kärleksfullare. Hjälp oss att skapa goda vanor som formar oss till goda medmänniskor. I Jesu namn. Amen.

Sommarandrum: Med kroppen mot jorden

I mitten av rummet står en vattenfylld kristallskål. Ett brinnande värmeljus flyter i vattnet omgärdat av mörkröda rosenblad. Stämningsfull musik ljuder genom högtalarna och en doftlampa sprider lavendeldoft. Kvinnorna anländer en efter en. Hänger av sig ytterrocken och vardagsbekymren. De tunga promenadskorna byts ut mot lätta tossor. Stämningen är förväntansfull fastän en del av ansiktena har ganska trötta blickar.

En kvinna ställer sig någon meter från mittskålen. Hon samlar sig. Tar ett djup andetag. Känner efter att båda fötterna har lika mycket tyngd. Hittar centrum i rummet och i sig själv. I takt med musiken börjar hennes fötter långsamt röra sig motsols. Hon sträcker ut den högra handflatan, vänd upp mot himmelen och den vänstra, vänd ner mot jorden. En stund dansar hon ensam tills en annan kvinna tar emot den utsträckta handen och imiterar fotstegen och kroppsrörelserna. Snart bildar kvinnorna en cirkel runt ljuset i skålen. Dansen är meditativ och enkel. Den passar alla kroppar. Stegen repeteras tills de sitter i kroppen och kroppen dansar intuitivt. Huvudet töms på tankar. Bekymren, de obesvarade frågorna, drömmarna, relationerna, känslorna, ja allt, strömmar ner genom kroppen, genom benen, och blir till böner i dansens rytmiska steg. När själen tömmer sig bereder den plats. Plats för ett möte med det mysterium vi kallar Gud. Ljuset i skålen strömmar in i kroppen och friden infinner sig.

Nästa dans är snabbare. Musiken är livfull och fötterna stampar takten i ett urgammalt mönster. Kvinnorna håller en tätare handfattning så att det ska bli lättare att följa med. Kroppen reagerar omedelbart och glädjen strömmar till. Vilken lycka! Vilken lovprisning! Kvinnorna känner varandras rytm och den allt häftigare andningen. Med kroppen mot jorden och blicken i det eviga blå möter de Gud i en ordlös och jublande bön.

Kvinnorna hämtar andan efter den snabba stampdansen. Någon dricker ett glas vatten men stunden är för helig för samtal. Musiken blir långsammare igen och kvinnorna använder nu hela rummet när de dansar i en spiraldans. Själen dricker av livets källa och kroppen får kraft. De trötta blickarna har försvunnit och de spända axlarna har sjunkit ner.

Under kvällen dansar kvinnorna både nyskapade danser och danser som är tusentals år gamla. Danser som kanske jungfru Maria kände till och dansade. När Maria i mötet med Elisabet kände anden vibrera och hon brast ut i lovsång så brast nog hennes kropp också ut i dans. De dansade nog alla de kvinnor vi känner till från Bibeln.

Danskvällen avslutas med ”Veni sancte spiritus”, kom helige ande. En dans om välsignelse som dansas stillastående. Händerna lyfts upp mot taket för att ta emot den välsignelse himlen ger för att sedan föras ner mot golvet för att ta emot den välsignelse jorden ger. Rörelsen görs om och om igen i egen takt tills musiken tystnar. Kvinnorna har fått kraft i mötet med det mysterium som vi kallar Gud. Deras ansikten utstrålar vissheten om att vara älskade och utvalda. Med kroppen mot jorden och blicken i det eviga blå har de mött Gud i en ordlös och jublande bön.

Sommarandrum: Tjejsnack på skribaläger

Vi sitter i en ring. Åtta konfirmandtjejer, två hjälpisflickor och jag. Vi känner varandra ganska bra vid det här laget. Vi är inne på skribalägrets nästsista dag och det är över ett halvt år sedan konfirmationsäventyret började.

En av tjejerna tittar sin kompis i ögonen och säger: ”Du är sååå fin! Jag älskar ditt skratt och skrattgropen du har på kinden. Varje gång du skrattar börjar jag också skratta. Jag kan inte låta bli.” En annan tjej fortsätter: ”Jag tycker också om ditt skratt och att man kan prata med dig om allt. Vi har inte känt varandra så värst länge, bara i två år, men du har blivit en av mina allra bästa vänner. Jag älskar dig.” Nu börjar tårarna rinna. Både hos den tjej som säger de kärleksfulla orden men också hos den tjej som får ta emot dem.

En tredje tjej får harkla sig innan hon kan börja: ”Du säger alltid att du är ful men det är inte sant. Du är jätte, jätte vacker. Du vet bara inte om det. Särskilt mycket gillar jag dina himmelsblåa ögon som liksom glittrar. Jag blir så himla glad varje gång jag ser dig!”. Nu gråter nästan alla tjejer i ringen. Vi är djupt berörda. Det känns så otroligt fint att få höra att man är omtyckt och uppskattad. Och det känns minst lika fint att få säga att man tycker om någon. Ja, man blir berörd av att bara lyssna på kärleksförklaringarna och de vänliga orden.

Efter de snälla orden säger vi tack till varandra. Och när orden inte räcker till kramas vi. När alla elva i gruppen blivit bekräftade och översvämmade med affirmationer och uppmuntrande ord är gruppen inte längre den samma. Vi har alla fått lite rakare ryggradar och vi liksom bubblar av glädje och framtidstro. Vi har knytit starka band till varandra och gemenskapen har fördjupats.

Innan vi började bekräftelseövningen hade vi samtalat om självkännedom, självförtroende och självkänsla. Om hur viktigt det är att komma ihåg att säga åt familjemedlemmar och vänner att vi tycker om dem. Och att det inte räcker att berömma färdigheter och ytliga egenskaper. Utan att vi också behöver säga att vi tycker om våra nära och kära för dem de är. Inte för hur de ser ut eller vad de presterar. Utan för att de finns till.

Varje gång som vi bekräftar och ser varandra blir vi en aning helare och livet en aning vackrare. Vi får smaka på himmelriket och hoppet växer starkare i våra hjärtan.

Vi ber.
Gud. Hjälp mig att se och bekräfta en kär vän idag. Amen.

Musik: India Arie – Beautiful Flower

Predikan på konfirmationshögmässa 280811

Dagens tema och bibeltexter berättar om att det finns tider, situationer och platser i livet då vi på ett alldeles särskilt sätt ställs inför avgöranden. Det kan vara fråga om livskriser eller livsomvälvande händelser. Under dessa kallelsetider är det som om Gud talar till oss starkare och tydligare än vanligt. Skriftskolan är för många en sådan kallelsetid. Under de här tiderna av livet tvingas vi fundera över vad vi bygger vårt liv på och om vi vill lyssna till Guds röst och följa Guds vilja.

En del av dessa kallelsetider kulminerar i en övergångsrit, en rit de passage. Rit de passage eller övergångsriter kallas riter som markerar stora händelser i livet. De är förknippade med födelse, namngivning, vuxenblivande, kärlek och död. Tider då livet övergår från ett stadium till ett annat. Konfirmationen är en sådan övergångsrit. En rit som markerar övergången från barn till vuxen.

Övergångsriterna och kallelsetiderna är ihopbundna med de stora livsfrågorna. Vad är meningen med livet? Vad är meningen med mitt liv? Vem är jag? Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg? Vad händer efter döden? Finns det en Gud? Vad är gott och vad är ont?

Skriftskolan handlar just om dessa stora livsfrågor och under er skriftskola, konfirmander, har vi funderat, ritat, lekt, läst och värderingsövat om livet och kristen tro. Och våra många fina och berörande samtal om livets stora frågor är ett av de många guldkorn som jag tar med mig från era skribaläger. Ni har minsann varit konfirmander som tyckt om att diskutera och samtala om sådant som är viktigt på riktigt.

På vårt första skribaläger i somras frågade jag er konfirmander varför det är så viktigt att lära känna sig själv, vem man är och vad man tror på och lever för. Då svarade en av er ungefär så här: ”Du kan springa undan eller gå bort från alla andra människor men fastän du gräver en grop i skogen och sätter dig i den så kan du inte springa undan eller gå bort från dig själv”. Så är det och så tror jag att man upplever det på ett alldeles särskilt sätt under vissa tider livet, som vi i dagens gudstjänst kallas för kallelsetider. Hur man än försöker kan man inte fly från sig själv.

Konfirmander, idag avslutas er skriftskola och ni har valt att höra på Guds kall och fortsätta att vara en del av den tro och tradition som ni har blivit döpta till. Det firar vi med den finaste festen som finns på vår jord. Herrens heliga nattvard.

Högmässans delar fick vara en röd tråd på våra läger i somras. Vi fick lära oss de olika delarnas betydelse och hur de hjälper oss att möta Gud. Med hjälp av ett böneband, ett radband, kunde vi koncentrera oss på att fira andakt och att be. Varje dag fick vi också dela med oss av vårt kyrie och vår gloria. Kyrie är en bön för allt det som är jobbigt, tungt just nu och Gloria är lovprisning och tacksång för allt det om är fint, fantastiskt just nu och att Gud aldrig lämnar oss ensamma.

Jag tänkte att jag ska dela med mig av mitt kyrie och min gloria just nu.

Mitt kyrie är att er skriftskola tar slut idag. Va tråkigt att vi inte ska träffas lika ofta i framtiden. Va tråkigt att vi inte kan fara på flera skribaläger med er. Vi hade ju så roligt tillsammans.

Mitt kyrie är också det att jag vet att det finns en del av er som kämpar lite extra mycket med att orka med allt det som livet innebär. Ni ska veta att ni finns i mina böner.

Min gloria är att ni konfirmeras idag! Vilken högtidsdag, vilken glädje, vilken lovsång! Ni är så fina ungdomar! Fantastiska, godhjärtade, kloka och fulla av humor.

Min gloria är också alla fina mina minnen från era läger. Jag är tacksam för varje skratt, lilla ollen och funky chicken. Jag är tacksam för den goda gemenskapen och de stämningsfulla och berörande andakterna. Jag är tacksam för nya tankar och aha-upplevelser. Jag är tacksam för fritiden, det vackra vädret och de roliga sketcherna. Jag är tacksam för tjej- och killsnackens berörande samtal och alla nya frågor som arbetspassen och samtalen gett upphov till. Jag är tacksam över sångerna och känslan av Guds heliga nävaro.

Min gloria är framförallt att Gud, som är större än vi någonsin kan förstå, älskar er gränslöst och att den famn som ni lades i i dopet bär er genom hela era liv!

Även om skriftskolan tar slut idag så hoppas vi, ledare och hjälpledare, att vi ska få se er många gånger igen. Kanske i högmässan på söndagar? Kanske i hjälpisutbildningen? Kanske i Café aderton? Kanske i en tjej- eller killgrupp? Men åtminstone vill vi se er på skribaåterträffen i början av oktober! Må Gud välsigna ert fortsatta livsäventyr!

Tjejsnack på skribaläger

Förra veckan bandade jag två radioandakter. Den första sändes idag. Du kan lyssna på den här. Nästa vecka sätter jag in texten här på bloggen.

Predikan på midfastosöndagen 2011

Alla evangelietexter på midfastosöndagen är hämtade från Johannes evangeliets sjätte kapitel som ibland kallas brödkapitlet. Den första årgångens evangelium är från början av kapitlet. Där berättas det om brödundret. Hur Jesus mättade femtusen män + kvinnor och barn med hjälp av fem kornbröd och två fiskar. Den andra årgångens evangelium, som vi just hörde, är från mitten av kapitlet. Jesus berättar att han är livets bröd. Att den som kommer till honom skall aldrig hungra, och att den som tror på honom skall aldrig någonsin törsta. Den tredje årgångens evangelium kommer från slutet av kapitlet och handlar om nattvarden. Om att den som äter Jesu kött och dricker hans blod har evigt liv. Kapitlet utgör en helhet som vi behöver läsa för att förstå poängerna i texten.

Ni vet hur det är. Man läser en bibeltext för femte gången eller för femtonde gången eller kanske t.o.m. för hundrafemtiondegången och så plötsligt står något ord eller någon mening ut. Hur har jag inte sett det här tidigare? Hur har jag inte förstått det här förr? Nämen, står det faktiskt så här?

När jag förberedde den här predikan hände det just så. Jag läste berättelsen om brödundret i början av kapitlet och några ord brände till.

Lärjungen Andreas hade just sagt att här är en pojke med fem kornbröd och två fiskar. Och så fortsätter berättelsen med att han uppgivet frågar: ”Men vad föreslår det till så många?”.

Andreas fråga går rakt in. Jag känner igen mig. ”Men vad föreslår det till så många?” Vad har jag att bidra med? Fem bröd och två fiskar? Om ens det? Vad föreslår det till så många?

Varför ska jag rösta i demokratiska val? Jag är ju bara en röst bland så många… Vad föreslår det till?

Varför ska jag sopsortera? Jag är ju bara en av sex miljarder sopproducenter… Vad föreslår det till?

Varför ska jag låta bli att flyga? De flesta andra flyger ju… Vad föreslår det till?

Varför ska jag dela med mig av det lilla jag har? Det är ju så många som behöver hjälp, mat, kläder, husrum…Vad föreslår det till?

Vad har jag att bidra med? Fem bröd och två fiskar? Om ens det? Vad föreslår det till så många?

Det är mänskligt att känna så här tror jag. Att vara lite uppgiven och hjälplös inför allt som skulle behöva göras för att världen skall förändras till det bättre.

Och säkert har också många av världshistoriens hjältar känt så här. Martin Luther King och Nelson Mandela t.ex. Säkert suckade de ibland och tänkte: ”Men vad föreslår det till så många? Det finns ju så många som är diskriminerade och förtryckta. Det finns just så mycket hat, så många fördomar. Jag har ju bara mina fem kornbröd och mina två fiskar. Vad föreslår det till så många”.

Huvudsaken är att vi inte låter vår uppgivenhet och vår känsla av hjälplöshet växa och bli till likgiltighet. Att vi blir likgiltiga och slutar bry oss, slutar dela med oss. För likgiltighet är ondskans moder. Eller som Edmund Burke uttryckte det: ”Allt som behövs för att ondskan ska segra är att goda män (och kvinnor) ingenting gör.”

Nej, trots att vi känner oss små och obetydliga ska vi fortsätta med att dela med oss av våra fem bröd och våra två fiskar. För berättelsen slutade ju inte där med lärjungen Andreas ord. Utan Jesus gjorde under! När pojken kom med sin matsäck, när Martin Luther King öppnade sin mun och talade, när Nelson Mandela kämpade och satt i fängelse, då gjorde Jesus under!

När läraren i skolan, när ungdomsarbetaren i församlingen, när tränaren i fotbollslaget ser barn och ungdomar som mår dåligt och griper in – då gör Jesus under!

När kompisen som talat illa bakom ryggen, när grannen som fört vidare skvaller, när arbetskamraten som varit orättvis ber om förlåtelse - då gör Jesus under!

Vi kan inte med våra fem bröd och två fiskar förändra världen men Jesus kan!

Under fastan har vi möjlighet att fundera över vilka gåvor, vilka matsäckar, vi har fått och som vi kan dela med oss av.

Det här är en viktigt poäng i berättelsen om brödundret, att vi ska dela med oss av de gåvor vi har fått, men det är ändå inte huvudpoängen. Huvudpoängen i berättelsen och i hela kapitlet, ja i hela Johannesevangeliet, är att berätta om vem Jesus är. Att Jesus kan göra under. Att Jesus är Guds son. Att Jesus är världens frälsare. Att Jesus gick lidandets väg och dog för vår skull. Att Jesus förlåter oss varje gång vi själviskt äter upp vår matsäck. Att Jesus segrade över döden och öppnade himmelens portar. Att Jesus är det bröd som ger världen liv. Det är poängen i dagens evangelium. Att Jesus är det bröd som ger världen liv.

När vi äter av det levande brödet får vi evigt liv. När vi äter av det levande brödet blir vi delar av Kristi kropp. När vi äter det levande brödet får vi kärlek och kraft att tjäna och dela våra bröd och fiskar med varandra. Under fastan ska vi framförallt äta av livets bröd.

När vi idag bryter bröd vid nattvardsbordet får vi del av det himmelska brödet. Vi får möta Herren Jesus Kristus som både är givaren av de saliga gåvorna och gåvan själv. När vi kommer till honom skall vi aldrig hungra och när vi tror på honom skall vi aldrig någonsin törsta.

Vi ber. Jesus, tack för att du gav ditt liv och blev livets bröd. Mätta oss. Hjälp oss att se de gåvor vi har fått av dig och att dela med oss av dem. Gör sedan under med dem. För vi kan inte. Bara du kan. Vi ber i ditt namn. Amen.

Predikan på Marie bebådelsedag 2010

För tre år sedan samlades präster och lekmän från hela vårt stift i Helsingfors för att fira att det gått 20 år sedan de första kvinnorna blev prästvigda. Den sjätte mars 1988 prästvigdes 11 kvinnor och ytterligare en kvinna fick rätt att fungera som präst i Finland.

Jubileumsdagen är en dag som jag länge ska bära med mig i mitt hjärta. Det var en helig stund att tillsammans med ca 40 andra kvinnliga präster dela erfarenheter och vägar till ämbetet. Redan då vi stämde in med inledningspsalmen 389 insåg jag att aldrig någonsin tidigare har så många kvinnliga präster varit samlade i Borgå stift. Psalmen klingade vackert och berörde mig.

Men det vackraste av allt var jubileumsmässan som vi firade, män och kvinnor tillsammans, i Gamla kyrkan i Helsingfors.

När prästämbetet öppnades för kvinnor 1986 var jag bara tio år gammal och lyckligt omedveten om debatterna som fördes i kyrkan. Men ändå var det ingen självklarhet för mig när jag började studera teologi tio år senare, år 1996, att kvinnor kunde fungera som präster. Det hade ingenting att göra med ämbetssyn eller bibeltolkning utan helt enkelt på det faktum att jag inte kände en enda präst som var kvinna. Som för många andra var prästen för mig en auktoritär äldre man som predikade och predikade och predikade med en lite konstlad, sjungande röst. Dessutom talade prästen högsvenska och det gjorde ingen annan än han och lärarna i skolan. Därför fanns det inte i min föreställningsvärld att jag kunde eller skulle bli präst.

När prästkvinnorna på jubileumsträffen i Helsingfors berättade om sin väg till prästämbetet var det några saker som ofta lyftes fram. Det ena var att många så starkt hade känt sig kallade. De kände tydligt att Gud kallade dem att bli präster. Vissa av dem hade upplevt sig kallade redan länge innan det blev möjligt för kvinnor att bli präster. Det andra var att många kände det som om det hade varit som att komma hem att bli präst. Pusselbitarna hade fallit på plast. Det var ingen tvekan om att de valt rätt väg. Och det tredje, som en efter en vittnade om, var att de tyckte att det var fantastiskt roligt, givande och fint att vara präst. Även om det krävs mod av var och en som följer sin kallelse så förstod jag att det hade krävt ett särskilt mod av första kvinnliga prästerna. De fick utstå en hel del konkret motstånd på sin väg till prästämbetet. Men de valde ändå att följa kallelsen.

När Maria fick kallelsen att bära Guds Son fylldes hon säkert med många slags känslor och frågor. Men hon svarade ändå på kallelsen som ängeln Gabriel kom med: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och allt sedan dess har kyrkan hyllat Maria för hennes lydnad - men hon var ingen undergiven kvinna som man ibland porträtterat henne som. Tvärtom vittnar hennes handlande och hennes lovsång om att hon var villig att bryta samhällets konventioner och att hon hade ett gott självförtroende. Maria är ödmjuk och lydig men inte mot människor utan mot Gud. Martin Modéus skriver: ”Kombinationen av att ha funnit en plats i livet och något att leva för, med vilja och mod att genomföra det även i motvind, är Marias särmärke, men detta går inte att förstå skilt från hennes lyssnande sinne, som är lyhört både mot henne själv och mot Gud. Det är i mötet mellan människan som är självmedveten och stark och Gud som tillvarons skapare och hennes egen skapare som människans livsuppgift får form och mening.”

Men Marie bebådelsedag är inte bara berättelsen om den modige Maria. Maria är inte det viktiga. Marie bebådelsedag handlar om barnet som Maria fått kallelsen att bära. Vi firar den första förberedelsedagen inför julen, och den handlar om Jesus. Jag hoppas att vi en dag kan sluta prata om kvinnoprästfrågan. Att vi istället kan fokusera på vad kallelsen innebär. Kallelsen att förkunna det barn som Maria bar. Att det handlar om Jesus.

Vi ber: Maria, barnet grep in i ditt liv. Barnet uppfyllde dig först men sin närvaro och en gång med sin frånvaro. Du måste orka för ingen annan kunde bära barnet i ditt ställe. Herre, du behövde Maria, hennes kropp, hennes mjuka händer och bröst. Herre, behöver du mig också? Gör mig lyhörd när någon av dina minsta kvider. Ge mig ömhet nog att kunna vagga och trösta. Ge mig mod att ta det sakta, mod att inte hinna allt, orka allt. Herre, kom till mig. Kom saktmodig, mild och god. Amen.

Predikan på 2 sön före fastetiden

I dagens evangelietext (årg 2) är vi tillbaka vid Jakobs källa vid staden Sykar och till mötet mellan Jesus och den samariska kvinnan. Vi har varit där två gånger tidigare i år.

Första gången var på den andra söndagen efter trettondagen. Då fick vi höra Jesus tala om det levande vattnet och om hur han samtalade med kvinnan och kunde berätta saker om henne. Kvinnan kom till tro.

Andra gången var på den tredje söndagen efter trettondagen. Då berättades det att många samarier kom till tro på Jesus genom kvinnans ord när hon berättade om sitt möte med Jesus och vad han hade sagt till henne.

Vid Jakobs källa samtalar Jesus och den samariska kvinnan en stund. Om sådant som är viktigt på riktigt. Kvinnan blir sedd och älskad trots att Jesus vet allt om henne. Samtalet förändrar kvinnan. Och hon går därifrån pånyttfödd och hel. När hon salig delar sin erfarenhet med människorna i staden blir också de pånyttfödda och börjar tro att Jesus är Messias.

Den samariska kvinnan hade hört talas om Messias som skulle komma. Hon hade fått ta del av skrifterna och profetorden. Trons frö hade redan planterats i hennes hjärta. Men livet hade gjort att fröet inte fått växa. I mötet med Herren Jesus blev jordmånen helad, fröet fick liv och blev till ett stort himmelskt träd som bar frukt.

Vi som har kommit hit idag har kommit för att möta Herren Jesus och dricka av livets vatten. Vi har kommit för att ta del av den himmelska måltiden. Och när vi går härifrån har vi fått samma uppdrag som kvinnan att dela våra erfarenheter och våra liv så att vi bär frukt och Guds rike tillkommer.

Dagens evangelium handlar om mission. Om att vi sänds ut både för att så och för att skörda. Det här kan vi göra på olika sätt.

Det första jag, och säkert de flesta med mig, tänker på när jag hör ordet mission är de människor som osjälviskt och äventyrslystet åker ut till andra världsdelar för att sprida glädje och tro. Och så tänker jag på missionkretsarna och missionsbasarerna och på alla timmar arbete och bön som trogna missionsvänner sätter på att stöda utlandsmissionen.

Vår församling understöder två missionprojekt. Det ena i Nepal och det andra i Senegal. Och för ett par veckor sedan skickade våra senegalmissionärer Anna och Bertrand Tikum sitt första rundbrev. I rundbrevet berättade paret att Bertrand nu åkt i väg till Senegal för att inleda sitt arbete som ekonomisk rådgivare och att Anna åkt till Borgå för att fortsätta studera franska och för att föda krabaten som beslutat sig att komma med på deras kommande Senegaläventyr. Anna och babyn åker sedan till Senegal så fort babyn är stor nog att klara Afrikas realiteter. Om du vill få paret Tikums rundbrev kan du kontakta vår missionsekreterare Laura. Det första rundbrevet avslutas med hälsningen: Vi möts i bönen! Anna och Bertrand har tackat ja till kallelsen att jobba i missionens tjänst i Senegal och vårt uppdrag som församling är att be och understöda dem.

Det finns också många andra sätt att arbeta för Gud rikes tillkomst.

Amanda Audas-Kass delar sitt liv och sina erfarenheter via en blogg på Internet. En blogg är en slags offentlig dagbok där andra människor har möjlighet att kommentera bloggförfattarens tankar, kåserier och diskussionsinlägg. Amandas blogg är välbesökt och läses av både kyrkligt aktiva och kyrkligt passiva . Ja, också av sådana som valt att stiga ut ur kyrkans gemenskap och skapa egna riter och sammanhang för sina liv.

Amandas blogg handlar om allt från hennes vardag med sin prästmake och dotter till hennes tro. Och ett av de inlägg som hon skrev om sin tro och kyrkan, det som handlade om utskrivningarna ur kyrkan, blev ifjol nominerad till ett av årets viktigaste blogginlägg på svenskfinlands första bloggala. Jag tror att Amanda med sin blogg sår många frön och når ut till tusentals ja åter tusentals människor.

Det här var tre exempel på uppdrag. Utlandsmissionärens, missionsvännens och bloggarens.

Hur kan du och jag vara med och så och skörda för Guds rike? Vad är min kallelse och vad är din kallelse?

Kanske kan vi i år använda fastetidan till att be och fundera över vårt ansvar och våra uppgifter i Guds rike? Vi kan t.ex. fråga oss hur vi kan finnas till för vår nästa? Hur kan vi vara med och bygga kyrka? Hur kan vi vara redskap för Guds arbete? Hur kan vi möta varandra så att vi lyfter upp varandra?

Men det är viktigt att komma ihåg att vi ska vara både Marta och Maria. Vi ska både tjäna och lyssna. Vi ska både ge av oss själva och stilla oss i bön. Vi ska både arbeta och vila. Vi ska både gå ut och dela liv och komma till Jakobs källa, gudstjänsten och dricka av det levande vattnet.

Vi ber.

Jesus, tack för att vi får möta dig både i nattvardens bröd och vin och i medmänniskorna vi möter. Tack för att du ser och älskar oss. Precis sådana som vi är. Hjälp oss att hitta vår plats och vårt uppdrag i ditt rike och i din kyrka.

Jesus, idag vill vi också be för Anna & Bertrand Tikum. Välsigna Bertrand i Senegal och Anna i Borgå. Vi ber att deras arbete för ditt rike ska bära riklig frukt.

I ditt namn ber vi. Amen.

Betraktelse i KP nr4/11

Vi satt i en ring. En handfull unga kvinnor och jag. I handen höll vi varsitt snöre med knutar. Mitt snöre hade sin beskärda del av knutar och jag visste inte om jag skulle våga eller vilja berätta om dem alla. Snöret föreställde vårt liv och på livssnöret hade vi den här gången knutit knutar för varje gång vi erfarit sorg i våra liv. Sorg över någon som dött. Sorg över brustna relationer. Sorg över något som gått förlorat. Sorg över krossade drömmar. Sorg över att inte ha räckt till. Sorg över ensamhet och utanförskap.

Det blev en tung kväll. Stämningen var tät och luften nästan vibrerade omkring oss. Omvärlden existerade inte, utan vi var här och nu. Kvinna efter kvinna berättade vi om sorgerna i våra liv. Det var unga liv, men alla bar vi på sorger. Ingen lämnades oberörd av de livsberättelser vi fick ta del av. Tårarna brände under ögonlocken och rösten brast när sorgerna fick liv i orden. När alla fått berätta, och dela sina smärtsamma livserfarenheter, firade vi andakt tillsammans. Vi kramade om varandra, tände ljus för sorgerna och bad för varandra. Det var en helig stund. Hela kvällen var helig. Det var som om Kristus själv stod mitt ibland oss och fyllde oss med helande frid. Trots det tunga och svåra vi delat gick vi hem en aning helare och lättare.

När vi möter varandra på riktigt och samtalar om tro och liv med hjärtat börjar anden vibrera och Kristus uppstår. När vi möter varandra på riktigt så att vi delar både glädjen och smärtan känns det i hela kroppen och stunden blir helig. När vi får ta del av andras livsberättelser och gudserfarenheter växer vi. Vår tro blir starkare och vår kärlek blir större.

Den samariska kvinnan fick möta Jesus vid brunnen vid staden Sykar. Hon blev sedd och bekräftad. Hon fick samtala och dela sitt liv. Vi är kristna idag därför att kvinnan och andra som hon delade med sig av sina erfarenheter. Hennes möte med Herren berörde henne så djupt att hon ville dela det med dem hon mötte. Och många som hörde henne kom till tro.

Det är ju så lätt. Att bara låta samtalet stanna vid ytligheter och väderprat. Det är ju så lätt att låta bli att fråga om det som är viktigt på riktigt. Det är ju så lätt att låta bli att berätta om det som man funderar över, drömmer om, lever för. När vi talar om kristen tro är det lätt att föra en diskussion på ett ytligt plan. Vi bollar med dogmer och historiska händelser samt slänger in lite palestinsk hembygdkundskap. Vi talar om tro och om Gud. Som om Gud inte fanns här. Som om tron inte berörde oss.

För att kunna växa som människor och kristna behöver vi mötas på riktigt. Vi behöver samtala om vår längtan, om våra tvivel, om våra sår och om våra gudserfarenheter. När vi samtalar om tro och liv med hjärtat börjar anden vibrera och Kristus uppstår. När vi möter varandra på riktigt känns det i hela kroppen och stunden blir helig.

Läs hela tidningen här.

Predikan på 1 sön e trettondagen 2011

Varför behövde Jesus döpas? Jesus var ju redan syndfri, han behövde inte förlåtelse för sina synder. Fast Johannesdopet gav ingen avlösning, syndaförlåtelse utan var ett omvändelsedop, en början till ett bättre och godare liv. Kanske vi kan likna det vid en nyårsritual? Man lade det gamla bakom sig för att börja på något nytt. Men inte behövde Jesus heller omvändas eftersom han redan levde ett kärleksfullt och gott liv. Så varför döptes Jesus?

På ett sätt var det en slags nyårsritual. Nu inleddes Jesus aktiva år som förkunnare, helare, lärare, undergörare. Nu inleddes den konkreta vandringen mot Golgata kors, Jesus dödsdop. Dopet kan ses som en förberedelse för Jesu uppdrag. Och det berättas att Jesus fick bekräftelse på att han var utvald och älskad. Och så blev han smörjd av helig ande.

En del teologer föreställer sig Jesus dop som ett tvärtemotdop. Ett dop tvärtemot vårt dop. Istället för att Jesus blev befriad från synder i dopet blev han i dopet i floden Jorden översköljd av mänsklighetens synder. Av våra synder. Synder som han bar i sin kropp upp på korset och som han dog för.

Det är enklare att svara på frågan varför vi behöver döpas? Vi är inte syndfria, utan vi behöver förlåtelse för våra synder. I dopet får vi förlåtelse, himmelskt medborgaskap och helig ande. I dopet dör och uppstår vi med Kristus. Vi får gemenskap med Gud. Dopet är så stort att vi måste kalla det ett mysterium. Ett mysterium som gör oss till Guds barn och Kristi lärjungar.
Men varför döper vi små babysar? De har väl ändå inte syndat. Vad kan en två månaders baby ha gjort för ont? Så här förklarar prästen Bo Brander detta:

”Ibland spänner jag ögonen i föräldrarna och frågar: ’Tycker ni att barnet är mycket syndigt?’ ’Nej,’ säger de och undrar varför de inte valt en vettig präst till dopet. Då säger jag: ’Det håller jag fullständigt med om. Det här barnet är ett fantastiskt underverk som aldrig har gjort en enda ond gärning. Men vänta till nästa sommar, när det är ett och ett halvt år, och sitter i sandlådan med lilla kepsen, plasthinken och spaden. Det finns inte en förälder på jorden som behöver säga till sitt barn att om någon är dum så klipp till med spaden mellan ögonen. Det gör den lille Kalle alldeles av sig själv.’ I dopet tas inte förmågan att göra fel bort, den förlåtes. Guds önskan är att den döpte skall stanna och växa i Kyrkan som är förlåtelsens gemenskap. Kyrkan är den döptes kraftkälla där en helig motkraft mot det onda växer inom oss och gör oss till kärlekens, delaktighetens och medmänsklighetens människor.” (Skytte & Brander 2008: ”Ett år med Jesus”)

I dopet får vi himmelska gåvor. Så fantastiska att vi inte kan sätta ord på dem. Och vi har möjlighet att varje dag krypa upp i den famnen som vi bars till i dopet och tryggt vila i Guds gränslösa nåd och kärlek.

Men dopet är inte enbart ett passivt mottagande av gåvor. Utan också en kallelse, ett uppdrag. En aktiv uppmaning att använda våra gåvor. En kallelse att leva som Kristi lärjungar. En kallelse att gå ut i världen och frambära glädjebud till de betryckta, att ge de förkrossade bot, att förkunna frihet, befrielse och nåd, att trösta de sörjande och att ge lovsång åt de modlösa.

I dopet fick vi Anden så att vi kan tro men vi fick också Anden så att vi kan fira gudstjänst. Fira gudstjänst tillsammans med församlingen i kyrkan på söndagar och fira gudstjänst i vardagen i mötet med våra medmänniskor.

När vi döptes ikläddes vi i den vapenrustning som behövs för det uppdraget att fira gudstjänst och vi uppmanas att varje dag ta på oss rustningen i bön. Andens rustning kan vi läsa om i Ef. 6:10-18. Den består av sanning, rättfärdighet, villigheten att gå ut med buskapet om fred, tro, frälsning och Guds ord.

Vi har alla samma kall att leva som kristna och fira gudstjänst. Men vi har olika uppgifter. Idag ska vi be för våra nya förtroendevalda som har fått uppdraget att vara med och ansvara för vår församling. Det är ett viktigt uppdrag. Ett uppdrag som består av det som vi hört om i bibelläsningarna idag och som jag delvis redan nämnt i predikan. Ni får vara med och arbeta för en församling som förkunnar glädje, tröst och befrielse. En församling som liksom Filippos vägleder människor i deras sökande efter Gud. Och en församling som framförallt liksom Johannes visar på herren Jesus Kristus och säger ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”. Må Gud välsigna er i ert uppdrag.


Vi ber.

Kristus, tack för att du i dopet har gett oss samhörighet med dig. Vi är dina. Din närvaro hos oss, du levande, väver samman våra liv med ditt, vår död med din. Vår uppståndelse med din. Med dopets vatten har du rört vid oss med din heliga Ande. Låt dopets mönster, från död till liv, varje dag prägla oss, så att det som är dött i oss får nytt liv genom din uppståndelses kraft. Och när vi en dag lämnar livet på jorden låt oss då åter känna igen ditt tilltal i det eviga livets glädje.
Amen.