”Lyssna, värld, till ängelns ord.
Gud har kommit till vår jord!
Nyfött barn vår konung är,
frid åt människor han bär.
Folk, stäm in i himlens kör
med en sång som aldrig dör!
Han som fötts i Betlehem
är vår frälsare och vän.
Lyssna, värld, till ängelns ord:
Gud har kommit till vår jord!”
Våra älskade julpsalmer, våra stämningsfulla jultraditioner och våra vackra julpynt förmedlar julens glada budskap.
Ett av mina favoritjulpynt är tro, hopp och kärlek. De handgjorda, röda och gröna, fönsterdekorationerna som både påminner mig om julens budskap och om de hemtrakter jag härstammar från.
TRO
Den första symbolen är trons symbol, korset.
Den kristna tron genomsyrar vår jultraditioner och julsymboler. Släkte efter släkte har berättat den stora julberättelsen. Om det ofattbara och förunderliga miraklet att Gud blev människa och föddes i ett stall för ungefär 2000 år sedan. Vårt julfirande visar på en längtan efter något större, något mera meningsfullt. En längtan efter en himmelsk frid. En längtan efter gemenskap med Honom som skapat universum och som julens budskap kretsar kring, Jesus Kristus.
HOPP
Den andra symbolen är hoppets symbol, ankaret.
Gud sände sin son som ett ljus till världens mörker. Ett ljus som ger oss hopp. Ett hopp om att vi inte någonsin behöver vara ensamma. Ett hopp om vi att alltid är sedda och älskade. Ett hopp om att livet bär och att vi vilar i Guds omsorgsfulla händer. Ett hopp om ett himmelrike utan tårar, sorg, smärta, och död. Ett himmelrike där släkten åter igen ska få träffas. Ett himmelrike där vi inte längre ska se en gåtfull spegelbild, utan ansikte mot ansikte.
KÄRLEK
Den tredje symbolen är kärlekens symbol, hjärtat.
Tänk att det finns en kärlek så stor att den skapar liv! Tänk att det finns en kärlek så stor att den ville dig och mig! Tänk att det finns en kärlek så stor att den ger sitt eget liv! Tänk att det finns en kärlek så stor att den aldrig söker sitt! Det är den kärleken vi möter när vi knäböjer inför barnet i krubban. I mötet med Kärleken förkroppsligad i Jesus Kristus får vi vårt kall. Att gå ut i världen och visa samma kärlek till varandra.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken!
söndag 15 januari 2012
Predikan på julbönen 2011
”Gläns över sjö och strand, stjärna i fjärran.
Du som i österland, tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem, leder ej bort men hem.
Barnen och herdarna följa dig gärna.
Strålande stjärna, strålande stjärna.”
I toppen av julgranen, i pyntade fönster, i händerna på stjärngossar, fastklistrad eller målad på julkort, som pepparkakor med glasyr strålar hon så vackert. Betlehemsstjärnan. Hon som vittnar om julens budskap och visar vägen till krubban i stallet.
Sedan födelsenatten, undrens natt, för ungefär 2000 år sedan strålar Betlehemsstjärnan. Hon tindrar och glittrar framförallt på julen men också året om. Visst har du sett henne? I tindrande barnaögon, i tårar rörda av omtanke, i blommor som omringar en kär människas kista, i det helande ordet förlåt, i dopvattnet som hälls över babyns huvud, i glädjen över en nyfunnen vän, i kramen som omsluter en bruten människa, i soppkastrullen som mättar fattiga och hemlösa. Betlehemsstjärnan lyser i varje händelse, i varje ögonblick som präglas av tro, hopp och kärlek.
Hon glittrar när vi känner längtan efter frid, julefrid, himlafrid. Och då visar hon vägen till Honom som föddes och lindades och lades i en krubba, till Honom som valde lidandets och smärtornas väg, till Honom som segrade över mörkret och döden. När vi följer vägen som leder oss till Kristus fylls vi av den frid som världen inte kan ge, av den frid som övergår allt förstånd.
Betlehemsstjärnan inbjuder oss till en pilgrimsfärd. En resa som inte går härifrån och dit. Utan utifrån och in. En resa från ytan till djupet. En resa från det som gör oss ofokuserade och splittrade till ett närvarande och helhjärtat liv. Ett liv där rättvisan och medmänskligheten segrar över ondskan och likgiltigheten.
Vi kallas att stiga in i våra hjärtan. Där är julens krubba, där är julens konung Jesus Kristus.
Varje söndag och helgdag spelar stjärnan för oss. När kyrkklockorna ringer till gudstjänst hör vi henne. Allra starkast lyser hon nämligen när vi knäböjer vid nattvardsbordet och delar kärleksmåltid tillsammans. Tillsammans med församlingen och Kristus själv.
Betlehemsstjärnans viktigaste uppdrag äger rum under julnatten då Gud blir människa i Jesus. Om detta uppdrag sjunger vi i många, många älskade julsånger. Andra versen av ”Gläns över sjö och strand” med text av Viktor Rydberg lyder så här:
”Natt över judaland, natt över Sion.
Borta vid västerland slocknar Orion.
Herden som sover trött, barnet som slumrar sött.
Vakna vid underbar korus av röster.
Stråla så härligt klar, stjärna i öster.”
Vi ber.
Den fullkomliga kärleken förkroppsligad i Kristus bor i mitt hjärta. Gud, öppna mitt hjärta så att jag kan glädjas över julnattens under. Att du kommer till oss. Tänk att du kommer till oss! Amen.
Du som i österland, tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem, leder ej bort men hem.
Barnen och herdarna följa dig gärna.
Strålande stjärna, strålande stjärna.”
I toppen av julgranen, i pyntade fönster, i händerna på stjärngossar, fastklistrad eller målad på julkort, som pepparkakor med glasyr strålar hon så vackert. Betlehemsstjärnan. Hon som vittnar om julens budskap och visar vägen till krubban i stallet.
Sedan födelsenatten, undrens natt, för ungefär 2000 år sedan strålar Betlehemsstjärnan. Hon tindrar och glittrar framförallt på julen men också året om. Visst har du sett henne? I tindrande barnaögon, i tårar rörda av omtanke, i blommor som omringar en kär människas kista, i det helande ordet förlåt, i dopvattnet som hälls över babyns huvud, i glädjen över en nyfunnen vän, i kramen som omsluter en bruten människa, i soppkastrullen som mättar fattiga och hemlösa. Betlehemsstjärnan lyser i varje händelse, i varje ögonblick som präglas av tro, hopp och kärlek.
Hon glittrar när vi känner längtan efter frid, julefrid, himlafrid. Och då visar hon vägen till Honom som föddes och lindades och lades i en krubba, till Honom som valde lidandets och smärtornas väg, till Honom som segrade över mörkret och döden. När vi följer vägen som leder oss till Kristus fylls vi av den frid som världen inte kan ge, av den frid som övergår allt förstånd.
Betlehemsstjärnan inbjuder oss till en pilgrimsfärd. En resa som inte går härifrån och dit. Utan utifrån och in. En resa från ytan till djupet. En resa från det som gör oss ofokuserade och splittrade till ett närvarande och helhjärtat liv. Ett liv där rättvisan och medmänskligheten segrar över ondskan och likgiltigheten.
Vi kallas att stiga in i våra hjärtan. Där är julens krubba, där är julens konung Jesus Kristus.
Varje söndag och helgdag spelar stjärnan för oss. När kyrkklockorna ringer till gudstjänst hör vi henne. Allra starkast lyser hon nämligen när vi knäböjer vid nattvardsbordet och delar kärleksmåltid tillsammans. Tillsammans med församlingen och Kristus själv.
Betlehemsstjärnans viktigaste uppdrag äger rum under julnatten då Gud blir människa i Jesus. Om detta uppdrag sjunger vi i många, många älskade julsånger. Andra versen av ”Gläns över sjö och strand” med text av Viktor Rydberg lyder så här:
”Natt över judaland, natt över Sion.
Borta vid västerland slocknar Orion.
Herden som sover trött, barnet som slumrar sött.
Vakna vid underbar korus av röster.
Stråla så härligt klar, stjärna i öster.”
Vi ber.
Den fullkomliga kärleken förkroppsligad i Kristus bor i mitt hjärta. Gud, öppna mitt hjärta så att jag kan glädjas över julnattens under. Att du kommer till oss. Tänk att du kommer till oss! Amen.
Predikan på andra advent 2011
Förra söndagen, på första advent, ställde vi oss i folkskaran som tog emot Jesus när han kom ridande på åsnan in i Jerusalem och vi stämde in i jubelropet och lovprisningen: ”Hosianna! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn!” Vi hälsade Jesus som vår Konung och gladde oss åt att han har kommit för att befria oss till gemenskap med Gud och med varandra. Vi lyfte blicken mot påsken och Jesu försoningsverk. Julen och påsken kan inte skiljas åt. Julens evangelium om att Gud blev människa, att Ordet blev kött, får sin klangbotten i Jesu lidande, död och uppståndelse.
Idag, på andra advent, lyfter vi blicken mot framtiden och gläder oss över Bibelns löfte att Jesus en gång skall komma tillbaka. Inte i ödmjukhet ridande på en åsna utan i härlighet: ”Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag.” Bibelns ord är trösterika. Trösterika på flera sätt. Även om det finns mycket lidande, orättvisor och ondska i världen får vi se fram emot den dag då Kristus skall komma för att slutgiltigt befria världen. Och vi behöver inte oroa oss för att vi ska missa det, eller oroa oss för att någon av alla dessa messiasar och frälsare som dyker upp ska vara Människosonen som vi väntar på. Nej, när Människosonens dag är inne ska alla knän böjas och alla tungor bekänna att Jesus är Herre.
I väntan på Människosonens dag har vi fått vår kallelse att älska Gud över allting och vår medmänniska som oss själva. När vi gör detta tillkommer Guds rike. I evangeliet säger Jesus idag: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”
Guds rike finns inom oss! När vi längtar efter gemenskap med Gud och när vi förbereder oss under adventsfastan för att ta emot Kristus på julen och en gång vid hans återkomst behöver vi bege oss på en pilgrimsresa inåt. En resa från ytan till djupet. En resa från det som gör oss ofokuserade och splittrade till ett närvarande och helhjärtat liv. En resa från det som lockar oss till egocentrism och fåfänglighet till ett gemenskapsskapande och kärleksfullt liv.
Man kan på olika sätt, genom olika andliga övningar, träna sig i att leva mera närvarande, helhjärtat och kärleksfullt. Vår högmässa är fylld av andliga övningar. En sådan andlig övning är fridshälsningen, pax. Fridshälsningen som kommer just före nattvardssången Agnus dei, O Guds lamm, och nattvarden. När vi hälsar varandra med Guds frid möts vi som systrar och bröder i Kristus. Vi bär på samma längtan efter en fridfullare och fredligare värld. Vi får känna gemenskap med varandra och vi ges en möjlighet att be om förlåtelse av varandra ifall det behövs. I Matt. 5:23 läser vi: ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom, kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.”
Fridshälsningen har funnits med i de kristna gudstjänsterna ända sedan fornkyrkans tid. Redan i Nya testamentet nämner Paulus i sina brev seden att utväxla en ”helig kyss”. På den tiden hörde fridshälsningen ihop med offertoriet och den allmänna förbönen som ett tecken på de döptas samhörighet. Av någon anledning, som man inte känner till, flyttades fridshälsningen senast i början av 400-talet till omedelbart innan kommunionen, nattvarden.
Fridshälsningen symboliserar samhörigheten, friden och freden mellan oss människor men också den frid och fred som Gud önskar oss och lämnar till oss. När Jesus visade sig för lärjungarna efter uppståndelsen hälsade han dem med orden: ”Frid åt er alla”.
Fridshälsningen blir en konkret, handfast påminnelse om det dubbla kärleksbudet. Vi är kallade att leva i fred med Gud, i fred med våra medmänniskor och i fred med oss själva. Med en enkel handskakning påminns vi om detta. I fridshälsningen får vi också vår kallelse att efter högmässan gå ut i världen och skapa fred.
Andliga övningar är inte lätta. De kräver träning och ibland också mod. En del av oss upplever att fridshälsningen i kyrkan känns obekväm och att den stör rytmen och avbryter upplevelsen av tillbedjan. Det är okej att känna så. Att skapa fred i världen är inte lätt och kräver mycket av oss. Att önska våra medmänniskor Guds frid genom det vi säger och gör kräver att vi måste stiga ut ur vår egen bekvämlighet. Och det får vi öva i högmässan.
Fridshälsningen är en andlig övning där vi övar oss i att leva i fred med varandra. I väntan på Kristi återkomst är vi kallade att skapa fred i världen. Fred med Gud, fred med vår medmänniska och fred med oss själva. När vi skapar fred tillkommer Guds rike och fredens väg går utifrån in och från hjärta till hjärta.
Adventstiden är väntan på Kristi ankomst. Men egentligen är varje människomöte Kristi ankomst. Varje gång vi möter en människa utmanas vi att stiga in i vårt hjärta och handla i kärlek och fred. Vi behöver stiga in i våra hjärtan. Där är Jesus. Där är Gud rike. Amen.
(Den här predikan är inspirerad av Charlotta Rosman Nissens bok "Kyrie och gloria. Att levandegöra gudstjänsten för ungdomar.)
Idag, på andra advent, lyfter vi blicken mot framtiden och gläder oss över Bibelns löfte att Jesus en gång skall komma tillbaka. Inte i ödmjukhet ridande på en åsna utan i härlighet: ”Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag.” Bibelns ord är trösterika. Trösterika på flera sätt. Även om det finns mycket lidande, orättvisor och ondska i världen får vi se fram emot den dag då Kristus skall komma för att slutgiltigt befria världen. Och vi behöver inte oroa oss för att vi ska missa det, eller oroa oss för att någon av alla dessa messiasar och frälsare som dyker upp ska vara Människosonen som vi väntar på. Nej, när Människosonens dag är inne ska alla knän böjas och alla tungor bekänna att Jesus är Herre.
I väntan på Människosonens dag har vi fått vår kallelse att älska Gud över allting och vår medmänniska som oss själva. När vi gör detta tillkommer Guds rike. I evangeliet säger Jesus idag: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”
Guds rike finns inom oss! När vi längtar efter gemenskap med Gud och när vi förbereder oss under adventsfastan för att ta emot Kristus på julen och en gång vid hans återkomst behöver vi bege oss på en pilgrimsresa inåt. En resa från ytan till djupet. En resa från det som gör oss ofokuserade och splittrade till ett närvarande och helhjärtat liv. En resa från det som lockar oss till egocentrism och fåfänglighet till ett gemenskapsskapande och kärleksfullt liv.
Man kan på olika sätt, genom olika andliga övningar, träna sig i att leva mera närvarande, helhjärtat och kärleksfullt. Vår högmässa är fylld av andliga övningar. En sådan andlig övning är fridshälsningen, pax. Fridshälsningen som kommer just före nattvardssången Agnus dei, O Guds lamm, och nattvarden. När vi hälsar varandra med Guds frid möts vi som systrar och bröder i Kristus. Vi bär på samma längtan efter en fridfullare och fredligare värld. Vi får känna gemenskap med varandra och vi ges en möjlighet att be om förlåtelse av varandra ifall det behövs. I Matt. 5:23 läser vi: ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom, kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.”
Fridshälsningen har funnits med i de kristna gudstjänsterna ända sedan fornkyrkans tid. Redan i Nya testamentet nämner Paulus i sina brev seden att utväxla en ”helig kyss”. På den tiden hörde fridshälsningen ihop med offertoriet och den allmänna förbönen som ett tecken på de döptas samhörighet. Av någon anledning, som man inte känner till, flyttades fridshälsningen senast i början av 400-talet till omedelbart innan kommunionen, nattvarden.
Fridshälsningen symboliserar samhörigheten, friden och freden mellan oss människor men också den frid och fred som Gud önskar oss och lämnar till oss. När Jesus visade sig för lärjungarna efter uppståndelsen hälsade han dem med orden: ”Frid åt er alla”.
Fridshälsningen blir en konkret, handfast påminnelse om det dubbla kärleksbudet. Vi är kallade att leva i fred med Gud, i fred med våra medmänniskor och i fred med oss själva. Med en enkel handskakning påminns vi om detta. I fridshälsningen får vi också vår kallelse att efter högmässan gå ut i världen och skapa fred.
Andliga övningar är inte lätta. De kräver träning och ibland också mod. En del av oss upplever att fridshälsningen i kyrkan känns obekväm och att den stör rytmen och avbryter upplevelsen av tillbedjan. Det är okej att känna så. Att skapa fred i världen är inte lätt och kräver mycket av oss. Att önska våra medmänniskor Guds frid genom det vi säger och gör kräver att vi måste stiga ut ur vår egen bekvämlighet. Och det får vi öva i högmässan.
Fridshälsningen är en andlig övning där vi övar oss i att leva i fred med varandra. I väntan på Kristi återkomst är vi kallade att skapa fred i världen. Fred med Gud, fred med vår medmänniska och fred med oss själva. När vi skapar fred tillkommer Guds rike och fredens väg går utifrån in och från hjärta till hjärta.
Adventstiden är väntan på Kristi ankomst. Men egentligen är varje människomöte Kristi ankomst. Varje gång vi möter en människa utmanas vi att stiga in i vårt hjärta och handla i kärlek och fred. Vi behöver stiga in i våra hjärtan. Där är Jesus. Där är Gud rike. Amen.
(Den här predikan är inspirerad av Charlotta Rosman Nissens bok "Kyrie och gloria. Att levandegöra gudstjänsten för ungdomar.)
Predikan på 21 sön e pingst 2011
På första advent i år ställer vi till fest. Ett trefaldigt nyårskalas. Då firar vi kyrkans nyår och med glada hosiannarop hälsar vi Jesus Kristus som vår konung. Vi firar också att Åbo svenska församling fyller 90 år i år. Och för det tredje firar vi att arbetet med gudstjänstgrupper startar i vår församling. Och vi firar förstås med den finaste festen som finns på vår jord: Herrens heliga nattvard. Och kyrkkaffet förgylls med jubileumstårta, festtal och underbart vacker musik. Välkommen med!
Det kyrkliga nyåret för i år med sig ett slags nyårslöfte. Ett nyårslöfte som jag hoppas att vi alla kan och vill vara delaktiga i. Eller nyårslöfte är kanske inte rätt ord. Nyårsmålsättning är nog ett bättre ord. Vår nyårsmålsättning kunde beskrivas så här: vi vill arbeta för att det naturliga livsmönstret för en döpt människa är att tillsammans med församlingen fira gudstjänst på söndagen och sedan fortsätta gudstjänsten i sin vardag.
Och därför kommer vi att sätta fokus, resurser och arbete på att utveckla församlingens gudstjänstliv. Och när jag talar om vi avser jag inte vi som är anställda i församlingen utan med vi menar jag den gudstjänstfirande församlingen, dvs. vi som firar gudstjänst tillsammans. Om vi vill att hjärtat i församlingens verksamhet ska vara högmässan behöver vi alla vara med och jobba för att det ska vara så. Och det viktigaste vi kan göra i det arbetet är helt enkelt att komma till kyrkan och fira gudstjänst. Det är det absolut viktigaste.
Ett steg i vår gudstjänstutveckling, eller församlingsutveckling, är att starta gudstjänstgrupper. Inspirerade av Fredrik Modéus och Helgeands församling i Lund vill vi ge oss som firar gudstjänst möjlighet att vara med i planerandet och genomförandet av söndagens högmässor. Att vara med och verka som frivillig i gudstjänsten har redan länge varit möjligt i vår församling genom kyrkvärdarnas värdefulla och fina arbete. Gudstjänstgrupperna är nästa steg där ännu fler människor har möjlighet att bidra med sina gåvor och tjäna i gudstjänsten.
Vi kommer att starta sex stycken gudstjänstgrupper som under vinterhalvåret, med undantag för en del av jultiden, är med och planerar och genomför en gudstjänst var sjätte vecka. Och den första gruppen startar alltså på första advent. Om du vill vara med i en gudstjänstgrupp är du hjärtligt välkommen. Ta då kontakt med mig eller någon av församlingens anställda. Inom november månad kommmer det mera information om gudstjänstgrupperna på vår hemsida.
Fredrik Modéus och Helgeands församling i Lund har sex teser för sitt gudstjänstarbete och de lyder så här:
1. En församling bör i första hand förstås som människor som firar gudstjänst tillsammans.
2. Församlingsutveckling stavas gudstjänstutveckling.
3. Gudstjänstutveckling stavas delaktighet.
4. Delaktighet fungerar som bäst när gudstjänsten präglas av igenkännandets glädje.
5. En delaktighetsstruktur avslöjar en relationsvision.
6. Syftet är att världen skall leva.
Jag kommer inte idag att gå närmare in på dessa teser men jag vill lyfta upp den sjätte testen: Syftet är att världen skall leva. För det är detta som dagens evangelium och tema handlar om.
Modéus skriver så här: ”Till gudstjänsten kommer vi delaktiga i världens skuld och ansvar, med vår glädje och sorg, med nederlag och det ständiga misslyckandet att leva ett gott liv och fullgöra vår kallelse i vardagsuppgifterna. I syndabekännelsen ger vi ord åt bristen, åt vår längtan, vi erkänner oss beroende av det Gud ger genom Kristus. Genom ordet och nattvarden förnyas vi och sänds åter tillbaka till våra verkliga uppgifter. ’ Man går inte hem från gudstjänsten, man går hem och fortsätter den.’”
När vi firar gudstjänst möter vi Gud och våra medmänniskor. Vi blir en kropp i Kristus och övar oss i att leva som kristna. Gudstjänsten formar oss och ger mönstret för vårt kristna liv i vardagen. I varje gudstjänst får vi vårt uppdrag av Kristus. Samma uppdrag som Kristus gav lärjungarna som han sände ut. Uppdraget att gå ut i världen och vara hans sändebud. Gudstjänsten är platsen, centrumet, varifrån vi sänds in i världen. Gudstjänst och tjänst i vardagen hör samman. I den ortodoxa traditionen talar man om liturgin efter liturgin. I gudstjänsten delar vi bröd med varandra och efter gudstjänsten ska vi dela bröd, liv och existens med vår nästa. Om gudstjänsten inte fortsätter efter vi gått hem från kyrkan firas inte gudstjänsten rätt och blir bara ett skådespel.
Kyrkligt vardagsarbete är i första hand det som vi vanliga kristna människor gör i vardagen. Det är inte kyrkliga tjänstemäns programverksamhet i församlingshemmet. Något som föramlingsmedlemmarna konsumerar och som de anställda producerar. Nej, kyrkan finns inte till för att världen ska bli kyrkligare utan för att världen ska bli mänskligare. Vårt kall finns i den omgivning vi lever i. I varje människomöte får vi vår kallelse. Kallelsen att vara Jesu sändebud och tjänare. I varje människomöte. På jobbet, vid kaffebjudningen, i hundparken. I familjen, hos vänner, bland arbetskamrater.
Jag vill avsluta med två frågor som du får ta med dig hem idag:
1. På vilket sätt vill du vara med och bygga vår församling så att gudstjänsten blir hjärtat som pumpar ut Guds kärlek in i världen?
2. Hur fortsätter gudstjänsten i din vardag? Finns det något som du behöver arbeta med eller få hjälp med?
Vi ber.
Herre, visa oss din väg, och gör oss villiga att vandra den. Amen.
(Den här predikan är inspirerad av Fredrik Modéus bok "Mod att vara kyrka".)
Det kyrkliga nyåret för i år med sig ett slags nyårslöfte. Ett nyårslöfte som jag hoppas att vi alla kan och vill vara delaktiga i. Eller nyårslöfte är kanske inte rätt ord. Nyårsmålsättning är nog ett bättre ord. Vår nyårsmålsättning kunde beskrivas så här: vi vill arbeta för att det naturliga livsmönstret för en döpt människa är att tillsammans med församlingen fira gudstjänst på söndagen och sedan fortsätta gudstjänsten i sin vardag.
Och därför kommer vi att sätta fokus, resurser och arbete på att utveckla församlingens gudstjänstliv. Och när jag talar om vi avser jag inte vi som är anställda i församlingen utan med vi menar jag den gudstjänstfirande församlingen, dvs. vi som firar gudstjänst tillsammans. Om vi vill att hjärtat i församlingens verksamhet ska vara högmässan behöver vi alla vara med och jobba för att det ska vara så. Och det viktigaste vi kan göra i det arbetet är helt enkelt att komma till kyrkan och fira gudstjänst. Det är det absolut viktigaste.
Ett steg i vår gudstjänstutveckling, eller församlingsutveckling, är att starta gudstjänstgrupper. Inspirerade av Fredrik Modéus och Helgeands församling i Lund vill vi ge oss som firar gudstjänst möjlighet att vara med i planerandet och genomförandet av söndagens högmässor. Att vara med och verka som frivillig i gudstjänsten har redan länge varit möjligt i vår församling genom kyrkvärdarnas värdefulla och fina arbete. Gudstjänstgrupperna är nästa steg där ännu fler människor har möjlighet att bidra med sina gåvor och tjäna i gudstjänsten.
Vi kommer att starta sex stycken gudstjänstgrupper som under vinterhalvåret, med undantag för en del av jultiden, är med och planerar och genomför en gudstjänst var sjätte vecka. Och den första gruppen startar alltså på första advent. Om du vill vara med i en gudstjänstgrupp är du hjärtligt välkommen. Ta då kontakt med mig eller någon av församlingens anställda. Inom november månad kommmer det mera information om gudstjänstgrupperna på vår hemsida.
Fredrik Modéus och Helgeands församling i Lund har sex teser för sitt gudstjänstarbete och de lyder så här:
1. En församling bör i första hand förstås som människor som firar gudstjänst tillsammans.
2. Församlingsutveckling stavas gudstjänstutveckling.
3. Gudstjänstutveckling stavas delaktighet.
4. Delaktighet fungerar som bäst när gudstjänsten präglas av igenkännandets glädje.
5. En delaktighetsstruktur avslöjar en relationsvision.
6. Syftet är att världen skall leva.
Jag kommer inte idag att gå närmare in på dessa teser men jag vill lyfta upp den sjätte testen: Syftet är att världen skall leva. För det är detta som dagens evangelium och tema handlar om.
Modéus skriver så här: ”Till gudstjänsten kommer vi delaktiga i världens skuld och ansvar, med vår glädje och sorg, med nederlag och det ständiga misslyckandet att leva ett gott liv och fullgöra vår kallelse i vardagsuppgifterna. I syndabekännelsen ger vi ord åt bristen, åt vår längtan, vi erkänner oss beroende av det Gud ger genom Kristus. Genom ordet och nattvarden förnyas vi och sänds åter tillbaka till våra verkliga uppgifter. ’ Man går inte hem från gudstjänsten, man går hem och fortsätter den.’”
När vi firar gudstjänst möter vi Gud och våra medmänniskor. Vi blir en kropp i Kristus och övar oss i att leva som kristna. Gudstjänsten formar oss och ger mönstret för vårt kristna liv i vardagen. I varje gudstjänst får vi vårt uppdrag av Kristus. Samma uppdrag som Kristus gav lärjungarna som han sände ut. Uppdraget att gå ut i världen och vara hans sändebud. Gudstjänsten är platsen, centrumet, varifrån vi sänds in i världen. Gudstjänst och tjänst i vardagen hör samman. I den ortodoxa traditionen talar man om liturgin efter liturgin. I gudstjänsten delar vi bröd med varandra och efter gudstjänsten ska vi dela bröd, liv och existens med vår nästa. Om gudstjänsten inte fortsätter efter vi gått hem från kyrkan firas inte gudstjänsten rätt och blir bara ett skådespel.
Kyrkligt vardagsarbete är i första hand det som vi vanliga kristna människor gör i vardagen. Det är inte kyrkliga tjänstemäns programverksamhet i församlingshemmet. Något som föramlingsmedlemmarna konsumerar och som de anställda producerar. Nej, kyrkan finns inte till för att världen ska bli kyrkligare utan för att världen ska bli mänskligare. Vårt kall finns i den omgivning vi lever i. I varje människomöte får vi vår kallelse. Kallelsen att vara Jesu sändebud och tjänare. I varje människomöte. På jobbet, vid kaffebjudningen, i hundparken. I familjen, hos vänner, bland arbetskamrater.
Jag vill avsluta med två frågor som du får ta med dig hem idag:
1. På vilket sätt vill du vara med och bygga vår församling så att gudstjänsten blir hjärtat som pumpar ut Guds kärlek in i världen?
2. Hur fortsätter gudstjänsten i din vardag? Finns det något som du behöver arbeta med eller få hjälp med?
Vi ber.
Herre, visa oss din väg, och gör oss villiga att vandra den. Amen.
(Den här predikan är inspirerad av Fredrik Modéus bok "Mod att vara kyrka".)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)