Predikan på tredje advent 2010

"Mellan tredje och fjärde adventssöndagen
kommer hon som bär budskap om frälsaren och juldagen.
Det doftar nybryggt kaffe, saffran, kanel och stearinljus,
tro, hopp och kärlek tänds i våra hem och hus.
Lucia sprider ljus och glädjebud
om barnet i krubban som är vår Gud."

Imorgon och under den inkommande veckan kommer många av oss att få se lussande barn och ungdomar eller kanske vi t.o.m. får lussa själva. Även om luciatraditionen ibland urvattnas och ibland förvrids till en skönhetstävling sprider den när den är som bäst tro, hopp och kärlek i vintermörkret.

Lucia är ljusbärare men också budbärare. Hon bär bud om att julen är nära. Hon bär bud om Honom som sade: ”Jag är världens ljus, den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Den tredje söndagen i advent som vi firar idag handlar om en annan budbärare, Johannes Döparen. Han ropar till oss idag samma budskap som han ropade som den sista profeten i den långa raden av profeter som förkunnade att Messias skulle komma.

Johannes ropar:
”Gör vägen rak för Herren!”
”Omvänd er, himmelriket är nära!”
”Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen!”
”Där är Guds lamm!”

Kristi födelsefest närmar sig och vi behöver förbereda oss för att kunna ta emot julens glädjebudskap och frid. Många av oss längtar efter att gemenskap med julens konung. Och vi tänker kanske på Kristi ord i Uppenbarelseboken: ”Se jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig…” (Upp 3:20-22)

När jag läser de här orden tänker jag mig att Jesus står utanför mitt hjärta och knackar på. Och jag kan välja om jag släpper in honom eller inte. Men kanske jag borde tänka tvärtom? Att Jesus inte alls står utanför mitt hjärta och bultar på dörren utan att han finns inne i mitt hjärta och det är jag som inte är där? Det är jag som står utanför.

Jag står utanför när jag åter ytan bli viktigare än djupet. Jag står utanför när jag låter bekvämheten vinna över rättvisan. Jag står utanför när jag tänker eller handlar kärlekslöst

I Luk. 17:21 svarar Jesus så här på fariséernas fråga om när Guds rike skall komma: ” Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sin ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”

Guds rike är inom er!

När vi längtar efter gemenskap med Gud behöver vi bege oss på en pilgrimsresa inåt. En resa från ytan till djupet. En resa från det som gör oss ofokuserade och splittrade till att leva närvarande och helhjärtat.

Man kan på olika sätt träna sig i att leva mera närvarande och helhjärtat men idag vill jag tipsa om en andlig övning. En andlig övning som man kan göra med hjälp av adventsljusstaken.

Precis som söndagarna i Advent har adventsljusstaken fyra ljus. De här ljusen kan man om man vill koppla ihop med helgdagarnas teman.

Det första ljuset i adventsljusstaken kan lite paradoxalt kallas för ett påskljus. När vi tände det första ljuset ställde vi oss i folkskaran som tog emot Jesus när han kom ridande på åsnan in i Jerusalem och ropade Hosianna! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn! Vi hälsade Jesus som vår Konung och gladde oss åt att han har kommit för att befria oss till gemenskap med Gud och med varandra. Julen och påsken kan inte skiljas åt. Julens evangelium om att Gud blev människa, att Ordet blev kött, får sin klangbotten i Jesu lidande, död och uppståndelse. Det första ljuset är ett påskljus. När vi tänder det första ljuset kan vi öva oss i att tänka och känna:

Den fullkomliga kärleken förkroppsligad i Kristus bor i mitt hjärta. Jag är förlåten! Jag är fri!

Det andra ljuset i adventsljusstaken för tankarna till Kristi återkomst vid tiden slut. När vi tände det andra ljuset gjorde vi oss beredda att ta emot Mänskosonen. Vi uppmanades att hela tiden se till att vi inte somnar utan strävar till att hålla oss vakna. Det andra ljuset visar vägen till Guds rike som inte hittas i ytliga och världsliga ting utan som bjuder oss på en resa utifrån och in. Det andra ljuset är Kristi återkomsts ljus. När vi tänder det andra ljuset kan vi öva oss i att vara fullkomligt närvarande:

Den fullkomliga kärleken förkroppsligad i Kristus bor i mitt hjärta. Jag är också här. Jag är här. Jag är.

Det tredje adventsljuset är Johannes Döparens ljus. När vi idag tänder det tredje ljuset hör vi profeten Johannes Döparen ropa. Johannes som är större än någon annan av kvinna född men som levde sitt liv så att Jesus skulle bli större och han själv mindre. Johannes ropar att vi behöver omvända oss och bära sådan frukt som hör till omvändelsen. Vi behöver göra våra hjärtan redo att ta emot julens glädjebudskap. Gudsriket är nära. Det tredje är Johannes Döparens ljus. När vi tänder det tredje ljuset kan vi öva oss i att älska:

Den fullkomliga kärleken förkroppsligad i Kristus bor i mitt hjärta. Må den kärleken forma mig till en bättre medmänniska.

Det fjärde adventsljuset är jungfru Marias. När vi tänder det fjärde ljuset är Herrens födelse nära. Tillsammans med Maria väntar vi på Frälsarens födelse. Det fjärde ljuset är jungfru Marias ljus. När vi tänder det fjärde ljuset kan vi öva oss i att längta och förundras:

Den fullkomliga kärleken förkroppsligad i Kristus bor i mitt hjärta. Gud, öppna mitt hjärta så att jag kan glädjas över julnattens under. Att du kommer till oss. Tänk att du kommer till oss!

Den här andliga övningen hjälper oss att leva mera närvarande och helhjärtat. En övning som när det görs rätt gör Kristus större och vi själva mindre.

Jag har gjort små kort med den här andliga övningen på. Om du vill ha ett sådant kan du hämta det vid kyrkkaffet.

Adventstiden är väntan på Kristi ankomst. Men egentligen är varje människomöte Kristi ankomst. Varje gång vi möter en människa utmanas vi att stiga in i vårt hjärta och handla i kärlek. Vi behöver stiga in i våra hjärtan. Där är Jesus. Där är himmelriket som tränger fram. Amen.

Predikan på domsöndagen 2010

Varje kväll när vi knäpper på tv:n kan vi följa med dokusåpor av olika slag. Och de flesta dokusåpor avslutas på samma sätt. Om det är Robinson eller Survivors samlas deltagarna till ett öråd som röstar ut en deltagare varje vecka. Om det är Dance eller Idols är det tittarna som får ringa in och rösta vem som ska bli kvar. Om det är Top Design, Top Chef eller American Next Top Model så är det en expert jury som avgör vem som ska ut ur tävlingen den här veckan. Dokusåporna med sina hårda domstolar har blivit underhållning och nöje.

Också i skolan eller på jobbet eller bland vänner faller domar. ”Hur kan han gå klädd så där?” ”Å, så pinsam hon är!” ”Har du hört att han…” ”Visste du att hon…” ”Jag kan inte tåla när människor gör så där…”

Men de allra hårdaste domarna fäller vi ofta själva. Kanske när vi ställer oss framför spegeln eller när vi utvärderar något vi presterat.

Idag, på domsöndagen, talar vi också om dom. Om att vi en dag skall stå till svars för hur vi har levat våra liv. Om att vi en dag skall stå till svars för hur vi har behandlat varandra. Om att vi en dag skall stå till svars för att människor har fått svälta och för att skapelsen har fått lida. Men tack och lov kommer vi inte på domedagen att stå inför ett öråd bestående av våra medmäniskor eller våra vänner. Tack och lov kommer vi inte att stå inför en expertjury bestående av människorättsjurister eller miljöspecialister. Tack och lov kommer vi inte heller att dömas av oss själva och vår egen obarmhärtiga blick. Nej, på domedagen kommer vi att stå inför Herren Jesus Kristus själv. Han som älskar oss så mycket att han blev människa för vår skull. Han som älskar oss så mycket att han till och med gav sitt liv för oss. Han som älskar oss så mycket att han aldrig slutar söka efter sina förlorade får.

Domsöndagens budskap är allvarligt. Vi får inte behandla varandra hur som helst. Vi får inte utnyttja och exploatera skapelsen. Vi får inte låta en miljard människor svälta varje dag. Vi får inte låta likgiltigheten ta över våra hjärtan. Domsöndagen basunerar ut vårt ansvar för dem som behöver oss allra mest. Domsöndagens budskap är allvarligt.

Domsöndagens budskap är också fullkomlig glädje. Jesus ska komma tillbaka. Och när den tiden är inne ska vår frälsare utrota all ondska och allt lidande i världen. Vi ska få en ny himmel och en ny jord. Då skall Gud själv bo ibland oss och han skall torka alla tårar från våra ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta. Gud ska göra allting nytt. Domsöndagen basunerar ut Guds kärlek och nåd för oss som behöver det allra mest. Domsöndagens budskap är fullkomlig glädje.

Många av er som här i kyrkan idag har kommit hit för att börja i skriftskolan. Idag börjar ert skribaäventyr, er upptäcktsfärd i den kristna tron. Skriftskolan är både allvar och fullkomlig glädje.

Allvaret handlar om att du i skriftskolan har möjlighet att fundera över livets stora frågor. Varför finns du? Vad är det för mening med allt? Vad vill du med ditt liv? Hurudan medmänniska vill du vara? Vilka drömmar bär du på? Vad längtar du efter? Vilka sår gömmer du inom dig? Vad tror du på? Vet du om hur värdefull och fantastisk du är?!

Glädjen handlar om att du i skriftskolan har möjlighet att få nya vänner och att ha fantastiskt roligt tillsammans med dina skribakompisar och oss ledare. Vi ska leka, umgås, simma och bada bastu. Vi ska fira andakt, diskutera, sjunga och läsa Bibeln. Va, kul det ska bli! Ta därför vara på de möjligheter som skriftskolan ger. Om du vill kan din skriba bli en tid då du både har otroligt roligt och då du också får växa och bli en helare och tryggare människa. Jag ser fram emot att få dela er skribatid med er! Må Gud välsigna er och er skriftskola. Amen.

Exeges - Johannes 10:11-16

För ett par månader sedan lovade jag att sätta in min exegetiska text-interpretation över texten om den gode herden. Här kommer den nu. Jag har tagit bort fotnotsapparaten men litteraturförteckningen finns i slutet.

DEN GODE HERDEN
Kort om Johannesevangeliet
Johannesevangeliet är det yngsta evangeliet och dateras ofta till 90-talet e.Kr., men har antagligen en lång tillkomsthistoria. Som möjlig författare nämns ofta Johannes Sebedaiden, det finns dock flera skäl till att ifrågasätta detta. Evangeliet är skrivet på en enkel grekiska, fylld med bilder och meditativa framställningssätt. Med sannolikhet har författaren till Johannesevangeliet känt till den synoptiska traditionen, särskilt Mark och Luk, endera i nerskriven eller traderad form. Eftersom evangeliet är yngre än de synoptiska evangelierna är teologin, t.ex. kristologin, mera genomreflekterad. Evangeliet är tydligt präglat av den unga kyrkans tro och bekännelse.

Till Johannesevangeliets egenart hör bl.a. att kyrkan är en fungerande och självklar verklighet. Genom Andens verk kommer människor i gemenskap med Sonen och Fadern. Dopet och nattvarden utläggs och kyrkans väsen förklaras ingående i texter som t.ex. tempelrensningen, vinstocken och herden, d.v.s. den text som ligger som grund för denna exeges. Lars Hartman delar in evangeliet i två huvuddelar. Före den första huvuddelen finns den välkända johannesprologen och efter den andra huvuddelen en efterskrift (kap 21). Den första huvuddelen(kap. 1:19-12:50) handlar om Jesu offentliga verksamhet, där Guds Son med allt större anspråk, kapitel för kapitel, uppenbarar sitt väsen för världen. Texten om den gode herden kommer mot slutet av detta crescendo. Den andra huvuddelen innehåller avskedstalen och passions- och uppståndelseberättelserna.

Perikopens avgränsning, uppbyggnad och sammanhang
I kyrkohandboken har texten om den gode herden en längd på sju verser. Dessa verser hör till en längre herdetext i Joh 10. Många exegeter är överens om att herdetexten, som omfattar verserna 1- 21 (eller 1-18), bör indelas i tre delar. I de första verserna (v 1-5/6) finns liknelsen om herden, flocken och rövaren. Verserna som följer (v 7-18) är en förklaring/meditation över denna liknelse. Förklaringen kan likaså delas i in avsnitt (2, 3 eller 4) enligt ”urliknelsens” olika delar (tjuven, grinden, fåren, herden). Till sist följer verserna 19-21 som består av judarnas reaktioner. Dessa reaktioners plats är omtvistade. Endera är de judarnas reaktioner på herdeliknelsen och ska stå där de nu är placerade, eller så hör de enbart till berättelsen om helandet av den blindfödde mannen och borde stå i slutet av kap. 9.

En del forskare anser att hela herdetexten, bl.a. p.g.a. verserna 19-21, hör ihop med föregående kapitel och helandet av den blinde mannen, vilket skulle placera liknelsen till tiden efter lövhyddohögtiden. Andra forskare hävdar att liknelsen hör samman med resten av kap. 10 eftersom Jesus talar om fåren i vers 27 och då placeras liknelsen till tiden under tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Är det viktigt att veta vilka av dessa högtider som författaren förknippar med liknelsen? Enligt René Kieffer visar Joh hur Jesus på ett andligt plan ersätter alla judiska fester. Liknelsen om den gode herden fullbordar både lövhyddo- och tempelinvigningsfestens innebörd.

På basen av de kommentarer som jag studerat delar jag in Joh 10:1-21 så här:

1-6 liknelsen
7-18 förklaringar av liknelsen
7-10 om grinden
11-18 om herden och fåren
19-21 judarnas reaktioner

Ingen av de kommentatorer som jag tagit del av analyserar verserna 17-18 skilt från verserna 11-16. I verserna 17-18 förklaras herdens, Jesu offer ytterligare. Jag väljer därför att förlänga min exeges till att även omfatta verserna 17-18. Ingen exegetisk analys av verserna 11-18 kan göras utan att beakta verserna innan, framförallt ”urliknelsen” i verserna 1-6.

Översättning – språket – textkritiska problem
Eftersom alla översättningar är tolkningar av grundtexten har jag valt att själv översätta texten från grekiska. I den här uppsatsen kommer jag att använda mig av min egen översättning.

Översättning av Joh 10:11-18
11 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. 12 Den som är lejd och inte är herde och inte har egna får, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar dem. 13 [Detta gör han] därför att han är lejd och har inte omsorg om fåren. 14 Jag är den gode herden och jag känner de mina och de mina känner mig, 15 såsom fadern känner mig och jag känner fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. 16 Jag har också andra får som inte är från denna fålla: dem måste jag också leda och de skall lyssna till min röst och de ska bli en flock, en herde. 17 På grund av detta älskar fadern mig: för att jag ger mitt liv, för att sedan få det igen. 18 Ingen har tagit det ifrån mig, utan jag ger det av mig själv. Jag har rätten att ge det, och jag har rätten att få det igen. Detta uppdrag har jag fått av min fader.

Textkritiska problem och översättningsfrågor
Perikopen har inga stora textkritiska problem. Ingen av de frågetecken som finns ändrar innebörden i texten. Jag kommer dock att nämna några textkritiska frågetecken och alternativa översättningar.

Vers 11
I en del manuskript står ordet ”διδωσιν” istället för ”τιθησιν”. ”διδωμι” betyder ”ge” vilket också ordet ”τιθημι” översätts som när det har ”η ψυχη” som objekt. Uttrycket är vanligt i Joh. Den engelska översättningen, New International Version, väljer dock att översätta ”τιθημι” med ”lay down” vilket är ”τιθημι”:s ”vanliga” betydelse.

Vers 12
I slutet av meningen har en del manuskript tillägget ”τα προβατα” = ”fåren”. Fåren är oberoende underförstådda i texten som den nu står i Novum.

Vers 13
I början av versen har en del manuskript frasen: ”ο δε μισθωτοσ φευγει” = ”den lejde flyr
nämligen”.

Vers 16
I en del manuskript står ”γενησεται” (3 sg) istället för ”γενησονται” (3 pl). Bibel 2000 översätter i singularis: det skall bli.

Herdesymboliken i GT och NT
Herden som bild för en ledare eller för Gud är både naturlig och vanlig i det antika främre orienten. Så är det också i Bibeln.

Hesekiel 34
Den i särklass viktigaste gammaltestamentliga bakgrundstexten till liknelsen om den gode herden är Hes 34. Under exiltiden döms ledarna i Israel för att ha försummat, slaktat och lämnat fåren. Istället deklarerar Herren att han ska ta hand om, valla och samla in sina förskingrade får. Gud ska ge fåren en enda herde, ”min tjänare David”, dvs. Messias. I Joh 10 anspelas, dock inte så tydligt, på dessa förväntningar på en kommande Messias.

Övriga GT-texter
Talet i Hes 34 om att Gud själv skulle bli Israels herde (se även Jes 40:11 och Jer 31:10) kan också överföras på David (som redan antyddes ovan). David vallade får innan han blev Israels herde, se t.ex. 2 Sam 7:7- och Jer 23:4-8.

En text, som också troligtvis har influerat Joh 10 och framförallt vers 15, är Jes 53. I Jes 53 finns tanken på den lidande tjänaren som slaktats liksom ett får (Jfr 1 Petr 2:23-25).

Ytterligare en text som nämns i kommentarerna är Sak 13:7-9 där Herden dräps och fåren skingras.

Liknelsen om det förlorade fåret
Den nytestamentliga text som överlägset mest refereras till i kommentarer och predikningar om liknelsen om den gode herden är liknelsen om det förlorade fåret (Luk 15:1-7 och Matt 18:12-14). T.ex. skriver René Kieffer att herdens omsorg om sina får, som han känner vart och ett vid namn, liknar den omsorg som herden har för sitt förlorade får. Däremot söker herden i Joh inte upp ett förlorat får utan han skyddar flocken från faror. Många av kommentatorerna drar alltså paralleller till herden i liknelsen om det förlorade fåret. Så gör också kyrkofäderna och säkert de allra flesta förkunnare. Men i liknelsen om det förlorade fåret finns ingen herde trots att vi läser in en sådan i berättelsen. Utan i Luk 15 frågar Jesus fariséerna: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det?”. Herden finns inte överhuvudtaget nämnd i liknelsen utan möjligtvis en ägare. I parallelltexten i Matt. 18 finns heller ingen herde utan här talas om ”om en man [som] har hundra får”, dvs. en ägare. Hundra får behöver säkerligen fler än en herde.

Om man däremot gör en allegorisk tolkning av liknelsen av det förlorade fåret kan man mycket väl sätta in Jesus eller Gud som den som räddar det förlorade fåret. Men i en strikt exegetisk synvinkel finns ingen herde i den texten.

Övriga NT-texter
Det är i huvudsak fyra andra nytestamentliga texter, som forskarna i de kommentarer som jag läst, tar upp i analysen av Joh 10.

1. I Mark 6:34 och Matt 9:36 liknar Jesus människorna som han möter vid får som är utan herde.
2. I Luk 12:32 tilltalar Jesu lärjungarna som ”du lilla hjord”.
3. I Mark 14:27 och Matt 26:31 citerar Jesus Sak 13:7 ”Jag skall dräpa herden, och fåren skall
skingras”.
4. I Joh 21:15-17 uppmanar Jesus Petrus att föra hans lamm på bete. Herdestaven går vidare.

Textens autenticitet
Eftersom bilden av herden och fåren tas upp flera gånger i de synoptiska evangelierna är det tänkbart att herdebilden går tillbaka till Jesus själv eller åtminstone har en grund i äkta minnen av Jesu undervisning.

Analys vers för vers
Vers 11
11 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.

I vers 11 identifierar sig Jesus, enligt Joh, som den herde som han berättar om i den första liknelsen i verserna 1-6 men han preciserar att han är den ”gode” herden. Det att Jesus beskrivs som god ska relateras till herdens beredskap att offra sitt liv för fåren. Uttrycket ”jag är den gode herden” kan jämföras med andra Jesusord i Joh: ”Jag är den sanna vinstocken”, ”Jag är det sanna brödet”.

Barnabas Lindars anser att Joh har en helt ny idé i sin tolkning av herdeliknelsen och det är herdens offrande av sitt liv för fårens skull. Han menar att denna tolkning kommer från den tidiga kyrkans utläggning av fåren i profetian om den lidande tjänaren (Jes 53).

Vers 12-13
12 Den som är lejd och inte är herde och inte har egna får, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar dem. 13 [Detta gör han] därför att han är lejd och har inte omsorg om fåren.

I vers 12 introduceras en ny person, ”den som är lejd”, i utläggningen av liknelsen i verserna 1-6. Denna person är inte identisk med tjuvarna eller rövarna i verserna 8-10. Den gode herden ställs i motsats till den som är lejd. Samma lags motsatsförhållande mellan Gud/herden och ledarna/dem som skadar fårhjorden finns i Hes 34. Vargen förklaras inte i texten men parallellen ska säkert dras till de som förskingrade det israeliska folket, Hes 34.

Vers 14-15
14 Jag är den gode herden och jag känner de mina och de mina känner mig, 15 såsom fadern känner mig och jag känner fadern. Och jag ger mitt liv för fåren.

Georg R. Beasley-Murray menar att den här versen ska förstås med vetskapen om att kunskap om Gud i det hebreiska språkbruket innebär att ha en relation med Gud (se Amos 3:1-2). Den
ömsesidiga kännedomen/kunskapen om varandra, som herden och fåren har, tyder på ett intimt förhållande som reflekterar den kärleksfulla relationen mellan fadern och sonen. Fadern älskar
Jesus därför att han av kärlek till fåren ger sitt liv.

Vers 16
16 Jag har också andra får som inte är från denna fålla: dem måste jag också leda och de skall lyssna till min röst och de ska bli en flock, en herde.

I den sextonde versen vidareutvecklar evangelisten den första liknelsen (v 1-6). Jesus berättar att han har andra får som står i kontrast mot dem som tillhör denna fålla. Denna fålla är det judiska folket. I Hes 34 är det de judar som lever i exil som Gud skall samla ur förskingringen men här står de andra fåren för hedningarna (jfr Joh 7:35- och 11:52). Fåren kan samlas i en enda flock p.g.a Jesu ensamma offer och hans unika relation till både Gud och människan.

Vers 17-18
17 På grund av detta älskar fadern mig: för att jag ger mitt liv, för att sedan få det igen. 18 Ingen har tagit det ifrån mig, utan jag ger det av mig själv. Jag har rätten att ge det, och jag har rätten att få det igen. Detta uppdrag har jag fått av min fader.

I verserna 11 och 15 talas om Herdens död. Detta tema utvecklas i de två sista verserna men herdebilden används inte härt. Huvudpoängen finns i vers 17 och förstärks i vers 18. Faderns kärlek till sonen sammankopplas med sonens död för världen och Jesus offrar sitt liv för att sedan få det tillbaka, d.v.s. uppståndelsen antyds. Hela Jesu handlande som herde i Faderns plan förankras i verserna 17-18.

Scopus
Textens huvudpoäng är enkel. Eftersom herden har omsorg för fåren, både dem som finns i den judiska fållan men också andra hedniska får, är han beredd att offra sitt liv för dem, ett liv som han sedan ska få tillbaka.

Texten i sitt liturgiska sammanhang
Texten om den gode herden är första årgångens evangelium på andra söndagen efter påsk. Söndagen kallas också Den gode herdens söndag. Som första läsningen i samma årgång har man satt Hes 34 som är den gammaltestamentliga förebilden för evangeliet. Eftersom bilden av Jesus som den gode herden är en omtyckt och typisk Jesusbild är det både tacksamt och otacksamt att predika över texten. Det svåra är att kunna förnya sig i sin predikan över temat men samtidigt är det en mycket själavårdande gudsbild som ger tröst och hopp. I predikan är det viktigast att huvudpoängen i texten och påsken budskap kommer fram, att Jesus gav sitt liv för vår skull och fick det åter igen.

Litteraturförteckning
Lindars, Barnabas - The New Century Bible Commentary. The Gospel of John.
Beasley-Murray, Georg R - Word Biblical Commentary. Volume 36, John.
Gerhardsson, Birger - En bok om Nya testamentet. 5:e upplagan.
Kieffer, René - 4A Johannesevangeliet 1-10.

Handbok
Kyrkohandboken I-II. Gudstjänstboken antagen 2000 och Evangelieboken antagen 1999 av kyrkomötet.

Internet
www.biblica.com (New International Version)

Predikan på reformationsdagen 2010 i Karleby sockenkyrka

”Mötet hade precis börjat när den unge mannen klev in i lokalen. Han noterade med viss förvåning att en tredjedel av deltagarna var vita, men det hindrade honom inte från att med artonåringens självklarhet begära ordet.

’Enligt min mening finns det inga vita människor i det här samhället som går att lita på.’

Tystnaden var total, och allas blickar vändes mot mötesledaren, en svart, äldre man vid namn Albert Luthuli. Uppenbarligen behövde den här unge mannen få lära sig lite hyfs och respekt. Nog skulle väl Luthuli förklara i skarpa ordalag att rasism inte tolererades här, varken mot svarta eller vita. Dessutom var väl en ursäkt det minsta man kunde begära.

Men Albert Luthuli var visare än så. Han visste att en skarp tillrättavisning bara skulle resultera i att den unge mannen lämnade mötet, förnedrad och ännu mer intolerant mot sina medmänniskor. Det är så terrorister skapas. Därför blev Luthulis svar ett helt annat:

’Jag hör vad du säger. Jag undrar bara en sak: Hur många vita människor känner du?’ Förläget fick den unge mannen erkänna att han inte kände några vita människor.

’Jag tror att vi är många som har en känsla av att underlaget för detta uttalande är något undermåligt’, fortsatte Luthuli. Tonen var saklig, men alla – inklusive den unge mannen – märkte glimten i ögat.

Långt senare skulle den unge mannen berätta om denna händelse som ett av de viktigaste ögonblicken i sitt liv. Och världen slapp en terrorist – istället fick vi en av vår tids största fredskämpar. Den unge mannens namn var Nelson Mandela.”

Så berättar Kristina Reftel i boken Tänk om…

Idag avslutas den ekumeniska ansvarsveckan som i år har temat ”Bygg fred – sök försoning!”. Under veckan har man på olika sätt lyft fram fredsbyggare i krisdrabbade samhällen – människor som drabbats av våld, men som istället valt försoningens och fredens väg. Ansvarsveckan vill uppmuntra oss att stöda freden och rättvisan, att bli fredens sändebud där vi finns.

Idag firar vi Marthornas kyrksöndag här i Karleby och också Marthaförbundet arbetar för en bättre värld. En bättre värld som börjar i vår egen vardag, i vårt eget kvinnoliv. Så här skriver förbundet på sin hemsida: ”Vi jobbar med frågor som står dig och din vardag nära: mat, miljö, ekonomi, relationer, må bra och gör själv. Vi har kvinnoenergi, visioner och engagemang. Vi står för balans och hållbarhet i vardagen”. Marthornas verksamhetsbeskrivning passar utmärkt ihop med ansvarveckans grundtanke att engagera och påverka.

När man talar om att höja rösten när man ser något som inte är rätt, eller om poängen med att köpa rättvist märkta produkter, eller om miljöansvar, eller om att rösta i demokratiska val, möts man ofta av likgiltighet. Varför skulle jag bry mig? Och även om jag bryr mig så är ju jag bara en enda person. Det spelar väl ingen roll vad lilla jag gör? Eller jag kan nog tänka mig att göra något så länge det inte påverkar mitt liv eller min levnadsstandard.

Tänk om Nelson Mandela hade tänkt så? Eller Moder Teresa? Eller Mahatma Gandhi? Tänk om vår reformator Martin Luther hade tänkt så? Att Martin Luther när han på ett omvälvande sätt insett att allt är nåd. Nåd. Nåd! Att livet, Livet med stort L, fås i tro. Inga gärningar eller prestationer krävs bara nåd, nåd, nåd. Tänk om han då hade suckat och tänkt ”va, underbart!” men inte berättat det för någon, inte protesterat mot de missförhållanden som han såg i kyrkan. Tänk om han hade behållit sin upptäckt, sin frid, sin himmelska lycka, för sig själv? För varför skulle han spela någon roll? Han var ju bara en enda person. Tack och lov att han inte tänkte så! Istället ledde hans troserfarenhet till den reformation som vi idag firar.

Reformation behövs ständigt. Bland annat för att likgiltigheten inte ska få slå rot i våra hjärtan och i vårt samhälle. Därför firar vi ansvarsvecka. För att det behövs förändring, reformation.

Gandhi har, som känt, sagt: “You have to be the change you want”. Du måste vara den förändring du vill se. Om vi vill ha förändring i världen, om vi vill se rättvisa, försoning och fred, måste vi börja hos oss själva.

Vi behöver, var och en av oss, klä på oss Guds rustning, som vi hörde om i den andra läsningen ur Efesierbrevet, och gå ut i strid. Gå ut i strid och kämpa mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Vägra acceptera våld i relationer och mot barn. Vägra acceptera intolerans och förtryck av människor som är olika. Vägra acceptera ojämlikhet och maktmissbruk, hemma och på jobbet. Vägra acceptera konsumtionshysteri och miljölikgiltighet. Vägra acceptera stress och ekorrhjul som tar bort glädjen och livslusten.

Den vapenrustning som vi behöver för att gå ut i strid mot det onda i världen, fick vi i dopet, och den består av sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, beredvillighetens skor, trons sköld, frälsningens hjälm samt andens svärd som är Guds ord. Kanske vi framförallt behöver knyta på oss beredvillighetens skor. Villigheten att gå ut med fredens budskap. Villigheten att förändra världen genom att börja med oss själva. Utan villighet sker ingen förändring.

Vi ska gå ut i kampen och klä på oss Guds vapenrustning genom åkallan och bön. Kanske vi kan inleda vår dag genom att på morgonen be om Guds hjälp att vara fredens och evangeliets budbärare och på kvällen avsluta vår dag genom att reflektera, bekänna och överlämna allt tillbaka till Gud.

Vi behöver inte bli nya Moder Teresor för att påverka eller bidra till en rättvisare och fredligare, helt enkelt mänskligare värld. Några av oss ska vara personerna som sitter i lokalen som nästa Nelson Mandela går in i. Några av oss ska vara mötesledaren som i sin vishet kunde säga de rätta orden. Några av oss ska vara personerna som ställer fram stolarna och kokar kaffet. Några av oss ska vara personerna som ber för mötet och artonåringen de möter.

Så låt oss, du och jag, snöra på oss beredvillighetens skor och vara den förändring vi vill se. Vi vill se en rättvisare och fredligare värld där trosgrunden är den samma som för Luther: nåd, nåd och åter nåd.

Tänk om Jesus skulle ha tänkt: Vad spelar det för roll vad jag gör? Jag är ju bara en enda person.

Låt oss be:

Gode Gud, omvänd världen
- och börja med mig.

Gud, ge fred i min själ,
så att hela jag med hjärna,
tunga och händer blir fredlig.

Gud, ge rättvisa i min själ,
så att hela jag med hjärna,
tunga och händer blir rättvis.

Gud, ge nåd i min själ,
så att hela jag med hjärna,
tunga och händer blir rättfärdig.

Gode Gud, omvänd världen
- och börja med mig.

Amen.

Predikan på familjemässa med temat "Kallad vid namn"

12 september 2010 - Henrikskyrkan

När vi döptes fick vi gåvor. Dopgåvorna påminner om dopets betydelse. Hela dopet är en gåva från Gud. Men dopets gåva består egentligen av fyra gåvor.

Den första gåvan som vi fick i dopet är inslagen i ett färggrant papper med blommor av alla de slag. Ska vi titta vad som finns inne i det? När vi öppnar paketet ser vi ett dopbrev med vårt eget namn på. I dopet blev vi en del av Guds familj. Vi blev barn i Guds rike och medlemmar i kyrkan och i församlingen. Gud kallade oss vid namn och han känner alla sin barn vid namn. Vi blev pusselbitar i det stora pussel som bildar Kristi kropp.

Den andra gåvan som vi fick i dopet är inslagen i ett grannrött och glänsande papper. När vi öppnar den gåvan hittar vi en vacker vit duva. I dopet fick vi den heliga Anden. Guds heliga ömhet och närhet. I dopet ingick Gud ett förbund med oss. Från dopets stund hör vi och Gud ihop. Gud är aldrig långt borta utan är närvarande i vårt inre. När Jesus döptes öppnades himlen och den heliga anden kom ner över honom som en duva och man kunde höra Fadern säga: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” När vi döps är samma treenige Gud verksam och han viskar i varje människa som döps: ”Du är mitt älskade barn, du är min utvalde”.

Den tredje gåvan som vi fick i dopet är inslagen i ett lilafärgat papper. När vi öppnar den gåvan hittar vi ett kors och vi ser framför oss korsfästelsen på Golgata. I dopet fick vi förlåtelsens gåva. När Jesus döptes av Johannes döparen vid Jordanfloden gjordes han beredd för sitt uppdrag. Sitt uppdrag att bära allt ont som människor orsakar. När han dog på korset dog också våra felsteg med honom. Detta innebär att vi aldrig behöver vara rädda för Gud när vi handlat fel. Gud vill alltid förlåta oss. Dopet är nåd.

Den fjärde gåvan som vi fick i dopet är inslagen i ett guldfärgat papper. När vi öppnar den fjärde gåvan så hittar vi en inbjudan till en himmelsk festmåltid. På inbjudan finns änglaglansbilder och när man öppnar kortet hör man trumpetfanfarer och lovsångsbrus. I dopet fick vi det eviga livets gåva. Dopet föder himmelskt hopp.

Dopets gåvor är värda att fira på vår dopdag och viktiga att komma ihåg varje dag. Varje dag får du komma ihåg att famnen som du bars fram till i dopet bär fortfarande. Din enda uppgift är att låta dig bäras. Du får lita på att Gud, livet vill dig väl. Du kan tänka: ”Vartenda andetag som jag tar här i livet är jag buren av Guds famn. Ingenting kan skilja oss åt”.

Även i nattvarden får vi del av dopets gåvor. Nattvarden är gemenskap med varandra och med Jesus själv. Nattvarden ger förlåtelse och försmak av den himmelske festmåltiden. Och även i nattvarden viskar Gud i våra hjärtan. Du är mitt älskade barn, du är min utvalde.

Predikan på konfirmationshögmässa 050910

På konfirmandernas första dagboksblad ber vi dem skriva ner 5 saker som de inte kan leva utan, 5 saker som får dem att skratta samt 5 saker som de gör allra helst. Med den här övningen vill vi ge konfirmanderna möjlighet att lära känna sig själva och också möjlighet att inse hur mycket det finns att vara tacksam över. Familjen, vännerna och att få sova kommer högt på konfirmandernas 5 i topp-listor. Det gör också tv:n, datorn och maten. Tacksamhet är temat för den här söndagen. Idag har vi mycket att vara tacksamma över.

I evangelietexten som jag läste berättas det om tio spetälska som mötte Jesus. När Jesus helade dem var det bara en som kom tillbaka och tackade och prisade Gud. Allt det goda, alla gåvor som vi har fått, har vi fått av Gud. Och en konfirmationshögmässa är en bra dag att komma ihåg att tacka och lova Gud för det goda livet fört med sig.

En person som drabbats av livets förgänglighet eller som blivit tvungen att vandra i dödsskuggans dal och som sedan fått hoppet och livet tillbaka inser vad som är viktigt på riktigt och förstår också att uppskatta livet och dess skatter.

Man kan också träna själen i livsmod och livsglädje. Andliga övningar är övningar som tränar själen. Och om du vill upptäcka hur fantastiskt och rikt livet är kan du göra en enkel andlig övning. Den här övningen kan man göra varje dag. Kanske på kvällen när man ber aftonbön eller då man sätter sig ner och ser tillbaka på dagen som gått. Då kan man ta fram en dagbok eller ett papper och skriva ner tre till fem saker som man vill tacka för just den här dagen. Tack för mina fina barn. Tack för det leende jag fick idag. Tack för att jag klarade bokreferatet på engelskalektionen. Tack för den goda middagen. Som sagt en enkel övning. Men en övning som gör att vi inte glömmer bort att uppskatta livet och allt det goda som det för med sig.

På skriftskollägrets första dag knöt vi ihop 18 färggranna pärlor till ett vackert radband, frälsarkransen. Frälsarkransen är ett bönehjälpmedel och varje pärla bär på budskap om livet, tron och bönen. På frälsarkransen finns t.ex. två röda kärlekspärlor, en svart nattens pärla och en havsblå bekymmerlöshetenspärla. Varje andakt på lägret har handlat om en av pärlorna i frälsarkransen och konfirmationshögmässans pärla är den vita doppärlan. Idag firar vi att Gud som tog emot er i dopet med öppna armar fortfarande bär och välsignar er. Idag firar vi att ni vill ta emot den gåva som dopet ger och med Guds hjälp visa den kristna tron i era liv.

Varje läger frågar Chrisu, en av våra vuxenledare, varför det inte finns en tacksägelsepärla på frälsarkransen. En pärla som ger möjlighet att tacka, prisa och lova Gud för allt det goda vi fått. Tänk att Gud älskade oss så mycket att han gav sitt liv för oss! Tänk att Gud älskar oss så mycket att han aldrig lämnar oss. Tänk att Gud älskar oss så mycket att han bär oss när vi inte själva orkar gå! Tänk att Gud älskar oss så mycket att han gett oss gåvor, talanger, färdigheter som vi får använda och utveckla! Tänk att Gud älskar oss så mycket att vi fått hoppet om evigt liv!

Trots att det inte finns en tacksägelsepärla i frälsarkransen får vi varje gång vi rör vi någon av pärlorna tacka för de gåvor som just den pärlan berättar om. Vi får tacka för dopet, för kärleken, för uppståndelsen och våra egna djupaste hemligheter.

Konfirmander, i nästan ett år har vi gått på upptäcktsfärd i den kristna tron. Och vi har mycket att vara glada och tacksamma över idag. Vi får vara tacksamma över varje skratt och funky chicken. Vi får vara tacksamma för den goda gemenskapen och de stämningsfulla och berörande andakterna. Vi får vara tacksamma över nya tankar och aha-upplevelser. Vi får tacksamma över tjejsnackets kärleksförklaringar och alla nya frågor som arbetspassen och samtalen gett upphov till. Vi får vara tacksamma över sångerna och känslan av Guds heliga nävaro.

Jag är tacksam över att jag fått lära känna er. Ni är fina, fantastiska! Låt ingen påstå något annat. Ni är ovärderliga pärlor i Guds ögon! Det har varit en stor gläjde för mig att få dela ert skribaäventyr. Må Gud välsigna er i alla era livskeden! Amen.

Den gode herden

Jag håller som bäst på och gör en exegetisk textinterpretation av perikopen Joh. 10:11-16. Texten handlar om den gode herden som ger sitt liv för fåren och analysen är för en kurs i pastoralutbildningen. Har du några tankar om den texten?

Just nu översätter jag texten från grekiska till svenska och det är så kul! Det här har jag saknat. Visst har bibelgrekiskan rostat sedan studietiden men vi höll på så länge med textkurserna att en del sitter kvar i ryggmärgen. Kanske man borde ta de otaliga uppmaningarna som man fått under årens lopp på allvar och börja läsa Nya testamentet oftare (varför inte varje dag?) på koinégrekiska? Några verser per gång skulle räcka.

När textinterpretationen är klar sätter jag in den här på bloggen.

Andrum - Jag har en dröm

Jag har en dröm om en Kristuscentrerad kyrka. En kyrka som är lika radikal och brinnande som Herren Jesus Kristus själv. En kyrka som förkunnar Guds kärleksevangelium och som är tydlig och berörande i sitt budskap.

Jag har en dröm om en gudstjänstcentrerad kyrka. En kyrka som i första hand är en gudstjänstfirande gemenskap och som efter högmässan sänder ut oss i vardagen för att tjäna Herren med glädje. Hemma, på jobbet, bland vänner, i mötet med främlingen på gatan.

Jag har en dröm om en kyrka där framgång inte mäts i medlemsantal, antal gudstjänstbesökare, ståtliga kyrkobyggnader eller vackert genomförda gudstjänster utan i kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. En kyrka som törstar efter andens gåvor.

Jag har en dröm om en kyrka som har sitt hem i himlen men som står stadigt med fötterna på jorden. En kyrka som söker sin kraft från Gud och Guds ord men som inte är främmande för allt vad livet är utan som vågar kavla upp ärmarna och tjäna sina nästa.

Jag har en dröm om en kyrka som älskar. En kyrka som inte jagar medlemmar och världslig berömmelse utan sätter tid och resurser på att tjäna Gud och sin nästa. En kyrka som går i Kristi fotspår och besöker fängelser, lyssnar på vilsna och trötta själar, ber för sjuka, ger mat, kläder och husrum åt fattiga. En kyrka som lever som den barmhärtige samariern som stannar upp och plåstrar om.

Jag har en dröm om en kyrka och en mänsklighet som inte enbart ger av sitt överflöd utan, som den fattiga änkan, ger allt hon har och är.

Jag har en dröm om en kyrka som vågar. Vågar vara motståndskraft och motkultur mot egocentrism, stress, konsumtionshysteri, exploatering av Moder jord och fattiga människor i utvecklingsländer.

Jag har en dröm om en kyrka som inte dömer, inte diskriminerar, inte stöter bort. En kyrka som har ett varmt och välkomnande ansikte och ett passionerat hjärta.

Jag har en dröm om en kyrka med en kyrklig debatt där vi inte dömer och trycker ner utan där vi visionerar om hur vi ska dela med oss och bygga upp. En kyrka och en debatt där det inte spelar någon roll om man är man eller kvinna, liberal eller konservativ, troende eller tvivlare.

Jag har en dröm om en kyrka där karismatiker, högkyrkliga, folkkyrkliga, lågkyrkliga, heavydiggare, tondöva, lovsångsdansare, stillsamma och energiska kan få möta Gud med sina gåvor och på sitt sätt.

Jag har en dröm om en enad Kristi kyrka. En kyrka där vi alla kan mötas kring samma altarbord. Och konkret bli en enda kropp, ett enda bröd, en enda mänsklighet.

Delar du samma dröm?

Andrum nummer 3

Nu kan man lyssna på mitt sista andrum för den här sommaren på arenan. Texten kommer hit på bloggen när jag har tillgång till den. Andakten börjar mitt i den första meningen på arenan. Jag hoppas hela hördes i radion i morse. Jag har en dröm om en...

Andens snöre

Eftersom det inte går att lyssna på arenan utanför Finlands gränser sätter jag in texten till dagens andrum här. KCSA hade valt att byta namn på andakten till "Ett slags rättsnöre" men det ursprungliga namnet är "andens snöre".

Andliga övningar är övningar som tränar insidan. Precis som kroppen behöver tränas för att må bra tror jag också insidan behöver det.

När du tvivlar på Gud och har svårt att tro kan du göra en andlig övning. För den här övningen behöver du ett snöre. Snöret skall vara mellan 30-50cm långt. Föreställ dig att snöret är en bild av ditt liv, en slags livslinje. I ena ändan föds du och när du kommer till andra ändan av snöret har du kommit till dagens datum.

När du håller snöret i din hand kan du tänka tillbaka på ditt liv. Under vilka perioder eller under vilka tillfällen i livet har du känt Guds närvaro på ett alldeles särskilt sätt? För varje sådant tillfälle kan du knyta en knut på livslinjesnöret.

Snöret kan du sedan spara och ta fram vid stunder av tvivel. Eller varför inte göra övningen med en vän och så kan ni berätta för varandra om era andliga erfarenheter.

På mitt snöre finns ett tiotal knutar. Idag vill dela med mig av tre av dem.

Den första knuten symboliserar mitt dop. Jag döptes den 10 oktober 1976 i Kronoby kyrka. Mina föräldrar hade valt namnet Mia Helena Bäck och bar fram mig till dopet för att tacka och be om välsignelse. Gud kallade mig till sitt barn och gav mig Anden och ett frö av tro som gåva.

Den andra knuten kommer från dagklubben med tant Karin. Jag var fyra år gammal och en dag fick vi i uppgift att göra en bönetavla. Den här bönetavlan bestod av ett papper med två böner som vi limmade fast på en bit kartong. Runt bönerna klistrade vi fast blommor av ihopskrynklat silkespapper och Tant Karin satte fast ett snöre som man kunde hänga upp tavlan i. På tavlan fanns en morgonbön och en aftonbön.

Stolt visade jag tavlan för mamma när jag kom hem. Vi hängde upp den brevid min säng i rummet som jag delade med min lillebror. Den dagen började vi be aftonbön tillsammans. Mamma, lillebror och jag. Aftonbönen blev en helig stund och det kändes som om jag vaggades till sömns i Guds trygga famn.

Aftonbönen löd så här: [Vet du] Gud, nu vill jag sova. Sova riktigt gott. Dagen var så lång och rolig. Tack för hela dan jag fått. Amen. Vi bad den på svenska och på teckenspråk.

När min lillebror fyllde sex år hyrde vi för första gången en videokamera. Vi filmade födelsedagskalaset och mina föräldrar ville föreviga alla sina barn och önskade att vi skulle uppträda med något framför kameran. Mina tonåriga syskon totalvägrade men jag sjöng glatt en sång. När min lillebror skulle framträda framför kameran tecknade han just den aftonbönen som vi tillsammans bett i flera år. Så viktig hade den blivit för oss. Filmen finns kvar än idag.

Den tredje och sista knuten kommer från en religionstimme i lågstadiet. Det var på första eller andra klass och vi hade bön som tema. Vi fick läsa olika böner och limmade in dem i övningshäftet. Till min glädje hittade jag vår högt älskade aftonbön och det visade sig att den var en vers ur en längre aftonbön. Bönen hade ett namn. Den hette ”Mias aftonbön”. Den hade mitt namn! Jag var 7 eller 8 år gammal och jag visste att Gud fanns.

Andrum om andens snöre

Nu kan man lyssna till mitt andra andrum på arenan för den här sommaren. Andakten är en fortsättning på en andakt som jag höll förra året.

Predikan på 10 sön e pingst

På konfirmandernas första dagboksblad ber vi dem skriva ner 5 saker som de inte kan leva utan, 5 saker som får dem att skratta samt 5 saker som de gör allra helst. Med den här övningen vill vi ge konfirmanderna möjlighet att lära känna sig själva och också möjlighet att inse hur mycket det finns att vara tacksam över. Familjen, vännerna och att få sova kommer högt på konfirmandernas 5 i topp-listor. Det gör också tv:n, datorn och maten.

Livet är fullt av gåvor och möjligheter. Gåvor som vi fått av Gud och idag vill helgdagens tema och bibeltexter uppmana oss att förvalta Guds gåvor på ett trofast och ansvarsfullt sätt. En del av Guds gåvor är saker och egendom, medan andra gåvor är sådant som vänner, familj, vila, kreativitet, förälskelse, nyfikenhet. Kanske vi kan kalla sakerna och ägodelarna för vår värdsliga egendom och de andra gåvorna för himmelska skatter?

Dagens bibeltexter ger oss några ledtrådar till hur vi ska handla för att vara trofasta förvaltare.

För det första skall vi ge all ära åt Gud. Vi ska förströsta på honom och tacka honom för hans godhet och nåd. Vi ska förhärliga Gud och inte upphöja oss själva. Den värdsliga egendom som vi har fått på vår lott att förvalta är i första hand Guds och vi bör fråga oss vad som är Guds vilja med den. Vad kan vi göra med vår egendom för att förhärliga Gud, för att hans rikes skall komma? Samma sak gäller för våra himmelska skatter. Hur kan vi använda våra resurser, våra personlighetsdrag, vår tid för att Guds vilja skall ske?

För det andra skall vi träna oss i godhet och sanning eller med andra ord i kärlek till nästan. I ordspråksboken läste vi att vi ska att binda godheten och sanningen kring vår hals och skriva dem på vårt hjärtas tavla. I texten från första petribrevet uppmanas vi att älska varandra, att tjäna varandra och att vara gästfria mot varandra. Utan att knota.

För en del människor verkar godheten vara medfödd och självklar. Ögonen lyser av medmänsklighet och empati. Men för de flesta människor krävs träning och daglig påminnelse om att jaget inte alltid ska komma före duet. Kanske man kan träna med hjälp av av den andra röda kärlekspärlan i frälsarkransen eller genom att använda sig av aftonbönens möjlighet till självprövning? Och på så sätt bli en mera kärleksfull och generösare människa? En som inte alltid söker sitt.

Hur oerhört svårt är inte det här? Vi lever i en värld där vi uppmuntras på alla sätt och vis att hänge oss till navelskåderi och självförverkling. Istället för att ge tid åt den som behöver oss använder vi tid åt fåfänga och ytliga nöjen. Istället för att dela med oss till andra köper vi mera saker åt oss själva. Det är så lätt att tala om att vara generös, givmild och frikostig men när det kommer till kritan är vi ändå inte beredda att dela med oss av det vi har, varken av våra värdsliga egendomar eller av våra himmelska skatter.

För det tredje skall vi handla klokt med våra tillgångar och våra förutsättningar så att vi tjänar Gud och vår nästa. Och det är väl huvudpoängen i dagens svårbegripliga evangelietext. Vi ska naturligtvis inte handla med samma måttstock som den ohederliga förvaltaren i liknelsen men vi ska också som han vara kloka och förutseende inför framtiden. Han handlade klokt enligt sin måttstock medan vi, som är ljusets barn, ska handla klokt efter vår måttstock. Och i en kristen människans måttstock ingår inte själviskhet, lurendrejeri och lögner utan generositet, rättvisa och ärlighet.

Vi ska tänka på framtiden och handla klokt idag. I sin andaktsbok ”För Dig” ger biskop emeritus Erik Vikström några exempel på människor som tar lärdom av budskapet i Jesu liknelse och det är, enligt honom, de som idag ägnar sig åt missionen och utlandshjälpen, de som satsar på skogsplanering och på att utveckla alternativa energikällor samt de som stannar upp och tar sig en funderare på hur man skall använda resten av sitt eget liv.

Sammanfattningsvis uppmuntras vi idag till att stanna upp och fundera över vårt liv och vår framtid. Hur skall vi leva klokt och förutseende? Hur kan vi bli godare och sannare? Hur kan vi träna oss i att inte söka vårt utan att istället söka andras? Hur kan vi bli trofasta förvaltare av Guds gåvor?

En som tränar till att bli världsbäst eller europabäst i en individuell idrottsgren behöver följande: Han eller hon måste vara beredd på att sätta idrotten fram om allt annat. Tveklöst och helhjärtat. Utan men. Det här betyder att idrottaren måste skapa optimala möjligheter för sin träning och vara beredd att offra tid, energi och en hel del smärta för att nå sina mål. Men det betyder också att idrottaren måste ge sig tid för vila och rekreation. Utan vila och rekreation kan idrottaren inte prestera optimalt. Vilan och rekreationen bör vara sådant som är roligt och avkopplande.

Om man som kristen vill bli en trofast förvaltare av Guds gåvor behöver man följa samma regler som idrottaren. Man behöver vara beredd att offra tid, energi och en hel del smärta för det. Men för att kunna bli en bra förvaltare behöver man också ta sig tid för vila och rekreation. Och det här är inte frivilligt utan livsnödvändigt.

Det här är Jesu buskap till oss. Å ena sidan lär oss kristendom självprövning och ansvarstagande. Älska din nästa. Vänd den högra kinden till. Ge mat åt de hungriga, kläder åt de nakna. Men å andra sidan lär oss kristendomen bekymmerslöshet och frid. Ser vi inte hur livet, eller Gud, pulserar genom skapelsen och håller allting upp, blommorna, fåglarna och oss människor? Livet är ingenting vi åstadkommer. Det kommer till oss andetag efter andetag utan att vi själva kan prestera eller förtjäna det. Livet är en gåva, nåd. Att överlämna sig åt nåden är att vila i att vi är utvalda och älskade, att vi inte behöver föröka förtjäna det liv och den kärlek som vi redan har fått.

Det finns en stor skillnad mellan elitidrottaren och en förvaltare av Guds gåvor och den är att elitidrottaren har bara ett visst antal tävlingar och ett begränsat antal år på att prestera optimalt medan förvaltaren har oändligt med möjligheter och hela livet eller kanske till och med en evighet på sig. Herrens nåd är var morgon ny. Amen.

Predikoförberedelser

På söndag är det den tionde söndagen efter pingst och temat för dagen är "Trofast förvaltning av Guds gåvor". Bibeltexterna kan du läsa här (årg 1).

Nu när jag håller på och förbereder predikan måste jag erkänna att jag har svårt att förstå evangelietexten. Evangelietexten är liknelsen om den ohederliga förvaltaren. Vad är egentligen poängen med den?

Andrum

En förkortad version av en av vårens predikningar kan man höra på arenan just nu. Den sändes som morgonandakt idag torsdag. Tyvärr börjar andakten mitt i den första meningen.

Predikan på 9 sön e pingst 2010

Idag har jag predikat i skarpskyttekapellet i Åbo domkyrka. Söndagens tema är "Sanning och sken" och helgdagens texter hittar du här (årg. 1). Predikan:

I Kronoby församlingshem hänger längst bak i festsalen en stor och vacker pastellfärgad tavla av konstnären Anne Krokfors. Längst ner på tavlan står de kända Jesusorden från Johannes evangeliets 14 kapitel: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. I det gamla församlingshemmet som revs för några år sedan hängde tavlan längst framme i salen bakom talarstolen och altaret och det är där jag ser den när jag tänker på den. Den tavlan har jag suttit och betraktat många gånger under körövningar, möten och minnesstunder. Vad betyder det att Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet?

Vi ska idag fundera på det andra ordet i meningen. Sanningen. Vad betyder det att Jesus säger att han är sanningen? Jag tänker mig att det betyder åtminstone tre saker.

För det första så betonar Bibeln att sanningen finns hos Gud och att livet och tron bör beskådas genom jesusglasögon. Att det finns en kärlek så stor att den vill liv. Att det finns en kärlek så stor att den inte söker sitt. Att det finns en kärlek så stor att den ger sitt eget liv. Att det finns en kärlek så stor att den alltid förlåter och tar emot oss med öppna armar när vi vänder om hem igen. När vi betraktar livet genom jesusglasögonen blir dess skönhet och rikedom häpnandsväckande.

För det andra så tror jag att jesusordet innebär att vi inte behöver vara rädda för att söka sanningen utan tvärtom att sanningen är vägen till Gud. Destu närmare vi kommer sanningen, destu närmare kommer vi Jesus. Därför är det inte farligt att ifrågasätta, kritisera, debattera eller diskutera. Därför behöver vi inte vara rädda för att söka det sanna eller för att undersöka, filosofera och fundera över olika sätt att förstå livet, verkligheten, vad det innebär att vara människa och att tro? Därför behöver vi inte vara rädda för andra människors sätt att greppa tillvaron och tillvarons mening. Vi ska vara ärliga och uppriktiga och aldrig upphöra att söka. Eller med Jesu egna ord: ”Be så skall du få, sök så skall du finna, bulta så skall dörren öppnas. Ty den som ber han får och den som söker han finner och för den som bultar skall dörren öppnas.”

För det tredje så tror jag att det betyder att en sann och äkta tro är kristuslik. I jesuscitatet förstår vi att sanningen inte enbart handlar om kunskap och rätt lära utan att sanningen först och främst handlar om en person, Jesus Kristus, och ett liv i hans efterföljd. Det är Jesus själv som är saninngen. Och det här är en tro som man känner igen på den goda frukten. Det är när vi lever som Jesu lärjungar och handlar enligt hans kärleksfulla bud som vi bär frukt. Och det är en frukt som berättar vad vårt hjärta på riktigt är fyllt av.

Låt oss säga att vi får lära känna två aktiva kristna. Båda två har starka åsikter om tro och moral. Båda två har starka åsikter om vad som är sant och vad som är falskt. Oftast tycker de precis tvärtemot varandra. Den ena tycker si och den andra tycker så. Men det som är gemensamt för dem båda att de har ett stort hjärta för människor i deras närhet som har det svårt. Den ena besöker ensamma och sjuka människor medan den andra jobbar med samla in pengar och förnödenheter till fattiga och hjälpbehövande. Båda är beredda att när som helst strecka ut en hjälpande hand. De bär frukt. Den kärlek till Jesus som brinner i deras hjärtan flödar över och formar deras liv och människor som de möter. Den sanna och äkta tron är inte i huvudsak kunskap eller dogmatik, troslära, de här två hade ju ofta precis motsatt åsikt, utan den sanna och äkta tron bär frukt i form av kärlek till nästan.

Ett sant och äkta liv i Jesu efterföljd handlar om att försöka älska min nästa så att min kärlek inte i första hand söker mitt.

Alla de här tre betydelserna av jesusordet att han är sanningen kan appliceras på vårt sätt att läsa Bibeln, Guds ord.

Ett. Vi ska läsa Bibeln med jesusglasögon och tolka den så att den driver Kristus. Två. Vi behöver inte vara rädda för att ifrågasätta och forska i bibelordet med hjälp av modern vetenskap och sunt förnuft. Destu närmare sanningen vi kommer destu närmare kommer vi Jesus själv. Tre. Vi behöver lära oss av Jesus och gå ut i världen och leva ut den kärlek som Jesus predikar om. Annars är vår tro inte sann och äkta utan vi blir falska profeter.

Vi ber.

Gud, hjälp oss att aldrig sluta söka efter det som är sant och gott. Sänd din heliga Ande som är sanningens ande till att vägleda oss. I Jesu namn. Amen.

Predikan på andra söndagen efter pingst 2010

(Dagens predikan är en fortsättning på förra söndagens predikan)

På lägrets andra dag diskuterar jag och konfirmanderna berättelsen om syndafallet. Vi läser bibeltexten högt tillsammans, en vers var. Sedan ritar vi det vi läst och hört och diskuterar kunskapens träd, syndens lön och äpplet som inte alls var ett äppel. Vi ritar samma människor och skapelse som i bilden om skapelseberättelsen men nu finns det en avgrund mellan Gud och människan. Synd är allt som skiljer människan från Gud, skriver vi under bilden. Jag citerar en klok man som sagt: ”Hur syndafallet gick till vet jag inte, men att det har ägt rum vet jag genom att se till mitt eget hjärta”.

Jag försöker förklara att man kan läsa urberättelserna på olika sätt. Att många kristna köper hela paketet. Både hur och varför och vad det innebär. Och att många andra kristna har svårt för hur och ibland också för varför och vad det innebär. Och istället försöker fokusera på vad det här säger om människan och om det heliga som vi kallar Gud. Vi vet att vi inte klarar av att leva heligt och kärleksfullt. Vi vet att vi behöver hjälp, förlåtelse, försoning, nåd.

För en del av konfirmanderna går det inte att se längre än till ormen och frukten och Adam och Eva. Och gott så! Medan en del av konfirmanderna behöver få ett vidare perspektiv så att bokstaven inte blir ett hinder utan får liv.

Efter syndafallet tar vi ett litet kliv i den bibliska historien. Vi talar om Gud, han som också kallas Kärleken, som aldrig lämnade människan fastän människan lämnade Gud. Gud som gav människan de tio buden, trafikreglerna för ett gott och tryggt liv. Kanske Gud gav buden på stentavlor på ett berg eller kanske Gud gav buden genom rösten som talar i hjärtat när vi som människor möter varandra?

Vi ordnar stolar i en ring. En stol för varje konfirmand och så en extra stol. Åt konfirmanderna brukar jag säga att det är Molgans stol. Ni känner väl Molgan? Buden behandlar vi genom lek, allvarliga samtal och genom att ta ställning. När jag säger ett påstående ska konfirmanderna ta ställning till om de håller med om det jag säger. Om de håller med ska de byta plats och om de inte håller med ska de sitta kvar. Med sina kroppar uttrycker de sina värderingar.

Det är bra att butikerna är uppe på söndagarna påstår jag och konfirmanderna reagerar. En del religioner utför fler brott i sin Guds namn än andra religioner. Dödsstraff borde varar tillåtet. Om man bara dricker på helgerna så kan man inte bli alkoholist. Föräldrar ska vara stränga. Det är mera på riktigt om man är gift än om man bor sambo. Man kan döda en människa på flera sätt än att fysiskt ta livet av henne.

Påståendena är medvetet provokativa och reflekterar överhuvudtaget inte mina personliga väderingar. Påståendena föder aktiva diskussioner om gott och ont, rätt och fel. Bokstaven får liv och buden blir plötsligt dagsaktuella och livsnödvändiga.

Det viktigaste av de tio buden är det första buden. Hur lyder det, frågar jag av konfirmanderna. ”Jag är Herren, din Gud, du skall inte ha andra gudar” är det någon som vet. Vad betyder det? Att vi bara ska tro på en Gud, den kristna guden, säger någon av konfirmanderna. Ett självklart bud. Enkelt.

Är det så enkelt frågar jag? Att sätta Gud som det viktigaste i livet? Kan det finnas annat som blir viktigare? Nu förstår konfirmanderna min poäng och börjar rada upp sådant som kan bli som en gud i ens liv. Pengar. Sex. Makt. Skönhet. Arbete. Prestationer. Ära. Idoler. Kändisskap. Ens älskade. Jag själv.

Då blir min följdfråga. Håller dessa när livet sluttar? När livet bokstavligen blir till ett helvete? Kanske någon blir sjuk? Kanske man förlorar sitt arbete eller sin arbetsförmåga? Kanske man förlorar sin partner? Vad finns då kvar av det som man bygger sitt liv på? Hjälper pengarna, skönheten, idolen, jag själv?

Första budet, och dagens bibeltexter på den andra söndagen efter pingst, påminner om hur viktigt det är att prioritera rätt i livet, att hitta en grund som håller. Tron på Gud är en klippa som håller att stå på när det blåser. Gud gråter med dig när du är ledsen. Gud är ingen lyckoautomat eller trollkarl som fixar allt, men han lider med dig när du lider. Att vi tror på en Gud som själv blev människa, som själv vet hur det är att lida och dö, det är kärnan i kristendomen. Kristendomen är den enda religionen med en Gud som har sår.

När man prioriterar som bud ett kräver då får man leva utan samhällets krav på framgång och skönhet. Ytliga saker förlorar värde och man behöver inte prestera något för att ha rätt att finnas till. Livet är en gåva som man fått av Gud. Då blir det istället oerhört viktigt att tron på Gud bär frukt. Frukt som består. Då blir det oerhört viktigt att ta hand om sin familj, sina nära och kära och att älska sin nästa. När man prioriterar som bud ett kräver då bygger man sitt hus på en klippa som håller även när regnet öser ner, floden kommer och vindarna blåser och kastar sig mot huset. Amen.

Predikan på lågstadiernas vårgudstjänster 2010

När man ber till Gud kan man göra på olika sätt. Man kan knäppa händerna, man kan blunda, man kan tänka bönen tyst inom sig, man säga högt det man vill be, man kan hitta på egna böner, man kan be färdiga böner osv. Det finns många olika sätt att be och Gud hör alla böner.

Ibland när jag ber använder jag mig av ett bönearmband, ett radband. Det här radbandet kallas frälsarkransen och består av 18 färggranna pärlor som betyder olika saker. Det finns t.ex. en Gudspärla, två kärlekspärlor, en doppärla och sex stycken tystnadspärlor.

När man ber med frälsarkransen kan man röra vid en pärla med sina fingrar och så kan man be den bön som man satt in i den pärlan. När jag rör i den ena kärlekspärlan ber jag om hjälp att vara snäll mot de människor som jag möter.

Idag vill jag berätta för er om den lilla, glänsande, pärlemorfärgade pärlan ”Jagpärlan”. Jagpärlan finns nära Gudspärlan och doppärlan. Jagpärlan är min egen pärla. När jag håller i jagpärlan ber jag för mig själv. Jagpärlan berättar att du och jag är värdefulla pärlor i Guds ögon.

Nu får du låtsas att du håller en pärla i din hand. Kan du göra det? Om du blundar så går det kanske enklare. Blunda och låtsas att du håller en pärla mellan dina fingrar. Du får själv välja hur stor den är och vilken färg den har. Pärlan som du håller i är din egen jagpärla. Den är vacker och glittrar och skimrar i ljuset. Nu måste du lyssna noga. Pärlan viskar till dig:

Du är fin
för Gud har skapat dig.
Du är fin
för Gud älskar dig.
Skön är du
i Guds ögon
en ädelsten
i hans hand.

Därför spelar det ingen roll
om någon säger
att du är värdelös
och dum.
I ditt hjärta viskar Gud sanningen:
att du är värd
mer än guld.

Du är Guds ögonsten
hans hemliga skatt.
Gud är glad
för att du finns till.
Du får tacka Gud
så länge du lever
och aldrig glömma
vem han är.
(En bön av Margareta Melin, jag tog mig friheten att ändra från ”jag” till ”du”.)

Vi ber Jagpärlans bön.

Jag är liten
men dock stor
för i mitt hjärta
Gud bor.

Nu får du öppna ögonen igen. Kanske du kan leta reda på en pärla hemma som du kallar Jagpärlan. Varje gång du ser på den och rör vid den får du komma ihåg att du är värdefull och fantastisk!

Ny vecka, ny predikan

Dags för sista veckan före semestern, sista veckan av skolåret. Den här veckan ska jag förrätta två jordfästningar, en vigselvälsignelse och ett dop. Därtill skall jag fira två lågstadiegudsjänster och en högmässa, samt hålla tal på studentdimissionen.

Detta betyder åtta tal och predikningar. På svenska, finska och teckenspråk.

På söndag, den andra söndagen efter pingst, firar vi högmässa i Henrikskyrkan eftersom det är ärkebiskopsfestligheter i Domkyrkan. Söndagens tema är förgängliga och oförgängliga skatter och texterna kan du läsa här (först årg).

Min tanke just nu är att jag ska fortsätta på förra söndagens predikan. Här på hemsidan kommer jag också att publicera skolpredikningarna och kanske talet på studentdimissionen.

Predikan på treenighetssöndagen 2010

(Söndagens texter hittar du här - första årgången)

På lägrets första dag diskuterar jag och konfirmanderna skapelseberättelsen. Vi läser bibeltexten högt tillsammans, en vers var. Sedan ritar vi det vi läst och hört och diskuterar gudsbilder, religiösa symboler och olika sätt att förstå Bibeln. Gud blir på pappret en triangel, ibland med ett öga eller ett hjärta i, och någon av konfirmanderna förklarar att triangeln symboliserar treenigheten. Många av ungdomarna skulle hellre rita Gud som en gammal, skäggig gubbe på ett moln, som med blixtrar och dunder styr mänskligheten under sig.

Jag försöker förklara att många kristna tror på skapelseberättelsens hur medan många andra kristna betonar skapelseberättelsens varför. Vi smakar på de sju första orden i Bibeln: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Oberoende om man tror på skapelseberättelsens hur eller inte, så bekänner man som kristen de sju första orden. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

Jag försöker förklara lovprisningen och tillbedjan i skapelseberättelsen. Samma lovprisning som ljuder i kyrkan varje gång vi samfällt stämmer in i kyrkans trosbeskännelse. Att trons mysterium inte är ett matematiskt mysterium. Vi kan inte få skapelseberättelsen och evolutionsteorin att gå ihop. Vi kan inte få tre att bli en. Gud övergår allt mänskligt förstånd. Trons mysterium är inte ett matematiskt mysterium utan ett kärlekens mysterium.

Hur kan det finnas en kärlek så så stor att den skapar liv? Hur kan det finnas en kärlek så stor att den ville dig och mig? Hur kan det finnas en kärlek så stor att den ger sitt liv? Hur kan det finnas en kärlek så stor att den inte söker sitt?

Jag frågar konfirmanderna varför Gud skapade världen. En svarar: "Därför att Gud hade tråkigt." En annan svarar: "Därför att Gud ville visa att han kunde." En tredje svarar: "Därför att Gud kände sig ensam." Vi bläddrar i Bibeln fram till första Johannesbrevet och läser att en av Bibelns vackraste gudsbilder. Gud är kärlek. Gud skapade dig och mig av kärlek.

Och när vi kommit så långt att jag tror att konfirmanderna har förstått eller åtminstone anat lovprisningen och tillbedjan i skapelseberättelsen finns det alltid en konfirmand som räcker upp handen och frågar: "Varför är inte dinosaurierna med i skapelseberättelsen?" Då får vi nästan börja om från början och försöka ge färg och nyanser till den svartvita världsbilden.

Vi kan inte med våra ord beskriva Gud och ändå kan vi inte låta bli, får vi inte låta bli. I skriftskolan måste vi använda ord för att ge konturer och vägbeskrivning. Men ännu viktigare än att vi talar om tro är att vi utövar tro. Vi gör korstecknet, sjunger sånger och firar andakt. Vi leker, njuter av naturen, sitter tysta och tänder ljus. Vi skriver böner, rör vid frälsarkransens pärlor och samtalar om sånt som berör på riktigt. Vi ser varandra i ögonen, uppmuntrar, berömmer och skrattar ofta.

När konfirmanderna erfar Gud i andakterna, i gemenskapen, i samtalen eller vid havsstranden när lägerkamraterna blir döpta, då föds lovsången och trosbekännelsen i deras hjärtan och kärleken vinner över matematiken. Bokstaven som kanske tidigare var ett hinder får liv. Nytt liv. Fröet som såddes i dopet börjar växa och bära ny frukt.

När Jesus i mötet med Nikodemos förklarar att människan måste bli född på nytt talar han om dopet. I dopet föds vi på nytt av vatten och ande. Men för att det nya livet ska få spira och bära frukt behöver vi skapa rum i vardagen för det heliga. Ett sådant heligt rum är konfirmandläger. Ett sådant heligt rum är högmässan. Och när vi skapar rum för det heliga kan anden blåsa vart den vill. Gudsvinden som i skapelseberättelsen svepte över vattnet.

I heliga vardagsrum där tron växer och vår gudslängtan blir hörd föds lovsången och tillbedjan. Vi kan inte låta bli att stämma in i serafernas rop: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet.” (Jes. 6:3) Och i lovsången vinner kärleken över matematiken. Då kan vi frimodigt bekänna kyrkans tro även om vi inte alltid får det att gå ihop. Tre bli inte en därför att vi förstår det utan tre bli en därför att en är Kärlek.

Vi ber.

Enkelt och nära
möts vi, Gud.
Marken blir helig
där du är.
Vardagens platser bär spår
av dig.
Jag stannar och tillber
förundrad.
Amen.

Låt oss resa oss och stämma in i kyrkans lovprisning och trosbekännelse.

Konfirmation

I morgon firar vi konfirmationshögmässa. Det är Kristi himmelsfärdsdag. Jag och två av ledarna på lägret ska predika. Vi kommer att varva predikan med sången "Du vet väl om att du är värdefull". Det ska bli kul :) Om jag får lov av de andra predikanterna publicerar jag predikan här.

Vad brukar du predika för konfirmander?

Erik Vikström

När jag förbereder predikan läser jag gärna exegetiska och homiletiska kommentarer, andaktsböcker och andra teologers predikningar. En av de böcker som jag gärna läser är skriven av biskop emeritus Erik Vikström, nämligen andaktsboken "För dig". Min senaste predikan är inspirerad av en andakt ur den boken. Jag vet att vi är flera som gärna använder den boken i arbetet med förkunnelsen.

Om jag inte hade studerat så länge hade jag blivit prästvigd av biskop em Erik. Det skulle ha varit stort och fint eftersom jag känner honom och hans familj. Dessutom är han ju från Kronoby! Vi brukade skämta om att han inte får gå i pension förrän jag är klar med mina studier :)

När jag nu läser om anklagelserna mot honom blir jag så oerhört ledsen och förvånad för att någon vill kränka honom och hänga ut honom så här. Hur kan man? Jag ger biskop Erik mitt stöd och mina böner.

Predikan 4 sön e påsk 2010

När jag var sexton år gammal fick jag träffa en kvinna som jag aldrig kommer att glömma. Jag praktiserade vid ett åldringshem och den här kvinnan fick jag ofta mata med smörgås och gröt. Kvinnan var gammal och trött. Hennes kropp var böjd och ögonen lite dimmiga och ofokuserade. Talet och minnet hade hon förlorat för flera år sedan och kontakten till omvärlden var begränsad. Jag var för ung och blyg för att samtala om väder och vind när jag skötte om henne eller matade henne så tystnaden besvärade mig.

Om kvinnan visste jag att hon varit en av byns mest handlingskraftiga och begåvade kvinnor. Känd vida omkring för sina vackra hantverk. Nu satt hon i en rullstol på ett åldringshem och dagarna kom och gick. Eftersom jag var praktikant och hade mera tid än den övriga vårdpersonalen blev jag tipsad om att ta en psalmbok och sjunga för henne. [kort kort paus] Då skulle tystnaden inte vara så besvärande, tänkte jag. Så jag valde en av de kändaste och mest älskade psalmerna: ”Blott en dag ett ögonblick i sänder” och började sjunga.

Jag hann inte ens till den andra meningen förrän kvinnan, som aldrig sade ett endaste ord, sjöng med. Hennes röst var skrovlig men vacker och förvånansvärt stark. Det var som om hon vaknade till liv efter en lång natts sömn. Våra blickar möttes och vi såg varandra för första gången. Hon strålade. Jag var chockad, berörd och glad. Att det här hände varje gång som någon tog sig tid för att sjunga psalmer med henne visste förstås personalen på hemmet. Men för mig var det en erfarenhet som jag aldrig kommer att glömma.
Vad är det som gör att psalmer och sånger når fram till själen och medvetandet när inget annat längre gör det?

Den här söndagens latinska namn är ”cantate”, sjung! Uppmaningen är hämtad från den 98:e psaltarpsalmen: ”Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, ty han har gjort underbara ting. Han vann seger med sin starka hand, med sin heliga arm.” Vi får genom sång och musik och med Andens hjälp fortsätta jubla över att Kristus är uppstånden.

Det är säkert många av er som är här idag som sjunger eller som har sjungit i kör. Då har ni varit med om olika röstuppvärmningar och sångövningar. Ofta tränar man andningsmuskulaturen när man sjunger. T.ex. finns det övningar där man ska dra in så mycket luft man kan genom näsan [drar in luft] för att sedan långsamt blåsa ut luften samtidigt som man säger sssssssss [blåser ut]. Man blir både medveten om luften som man andas in och om musklerna som finns i magtrakten eller i mellangärdet.

Så nära som luften vi andas in och andas ut är Gud. När Bibeln beskriver människans skapelse står det i den andra skapelseberättelsen: ”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv i henne genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” Så nära som luften vi andas in och andas ut är Gud och hans livgivande Ande. Nästa gång vi tränar andningsmuskulaturen kan vi tänka på att vi andas in helig ande. Helig Ande som också kallas hjälparen eller sanningens ande. Eller så kan vi när som helst, fast mitt i vardagsjäkten och stressen eller när oron bubblar i magen eller när ensamheten tränger på, stanna upp och ta några djupa andetag [andas] och låta oss fyllas av Guds närvaro.

Dagens evangelium höjer blicken mot Kristi himmelsfärdsdag och pingsten. Jesus talar om att han ska lämna lärjungarna så att han kan sända Anden, Hjälparen, till dem. Anden som är Guds närvaro, himmelriket på jorden, bor i våra hjärtan och hjälper och tröstar oss. Om vi lyssnar på honom får vi höra hela sanningen och våra själar brister ut i lovsång över att Kristus är uppstånden.

För många människor är det just i sången och musiken som Guds närvaro är lättast att erfara. Och det är också därför som vi sjunger och lyssnar på fantastiskt vacker musik i gudstjänsten. Därför att sången och musiken når dit inget annat gör.

Kanske är det så att när vi sjunger psalmer och sånger eller lyssnar till underbara toner dansar helig ande och himmelriket in i hjärtat och själen får dricka av livets vatten.

Vi ber.

Gud, du som skapat universum och lät din vind blåsa över världen, kom med din Ande. Gör hjärtan som blivit hårda levande igen. Fyll oss med din Ande. Du är vår Gud, i dig hör vi samman här på denna plats och i den värdsvida kyrkan. Tillsammans vill vi lovsjunga och prisa dig, livgivare.
Amen.

(Den här predikan är inspirerad av biskop em Erik Vikströms andaktsbok "För dig" och texten för måndagen efter 4:e söndagen efter påsk)

Predikoförberedelser

Det är vapp och två dagar tills jag ska predika. Dags att kavla upp ärmarna. Söndagens tema är "himmelrikets medborgare i världen" och det latinska namnet på helgdagen är "cantate" som betyder "sjung!". Evangelietexten handlar bland annat om sanningens ande.

Jag funderar om jag ska predika om himmelriket på jorden? Eller om musikens (eller konstens) betydelse för lovprisning och tro?

Dags för ny predikan

På söndag, den fjärde söndagen efter påsk, ska jag predika i högmässan i Åbo domkyrka. Temat för helgen är "Himmelrikets medborgare i världen" och söndagens latinska namn är "Cantate".

Söndagens texter kan du läsa här (årg 1). Kyrkohandboken skriver: "Uppmaningen Cantate (Sjung!) som är hämtad från dagen psaltarpsalm (98) placerar denna söndag mitt i kedjan av glädjerika söndagar. Församlingen följer sin Segerherre i sanning och kärlek på väg mot den fullständiga glädjen i himlen. Ledda av den heliga Anden får de kristna leva som medborgare i det himmelska riket redan här i världen."

En gammal påskpredikan

När jag sparade mitt predikoutkast stötte jag på en gammal påskpredikan och tänkte passa på att publicera den så här i påskveckan.

Har du någon gång deltagit i en gudstjänst i en nordamerikansk kyrka? För lite över tio år sedan hade jag förmånen att under elva månaders tid få delta som aktiv ung vuxen i en missionsförsamling i Toronto, Canada. Församlingen hette People´s Church. I huvudgudstjänsterna på söndagarna var kyrkan alltid full, över 1000 personer deltog regelbundet, men på påsken var kyrkan så full att alla inte rymdes in. Det löste man med videoskärmar i gymnastiksalen. Gudstjänsterna i People´s Church är lite friare än våra, t.ex. blandade man moderna lovsånger med traditionella hymner. Ändå fanns det vissa sociala regler som man skulle följa. Man var alltid uppklädd när man kom till kyrkan och man satt ofta på sina vanliga platser.

I den församlingen fick jag många goda vänner. Idag vill jag berätta för er om två av dem, två tvillingbröder. Tyvärr kommer jag bara ihåg namnet på ena av dem. Han hette Tim. Men låt oss för berättelsens skull kalla hans bror Jean. Tim och Jean var till utseende lika som bär men till personligheten kunde de inte vara mer olika.

Tim, som studerade teologi, kom alltid för sent till gudstjänsten på söndagarna. Men när han kom såg man glädjen i hans ögon och han ställde sig upp och lovprisade Gud. Tim struntade blankt i konventionerna och kom till kyrkan iklädd ljusblå jeans, t-skjorta och ryggsäck. Med Tim hade jag många givande och spännande teologiska diskussioner och man kände friden och tryggheten som han utstrålade.

Tims bror, Jean, som körde skolbuss, skulle aldrig någonsin våga komma för sent till gudstjänsten. Och han var alltid propert klädd i mörkblå eller svart kostym, vit skjorta och slips. En mönsterförsamlingsmedlem. Men man fick aldrig se Jean le, han skrattade aldrig och berättade aldrig dåliga vitsar som sin bror. Orsaken var att Jean försökte leva ett perfekt och syndfritt liv. Och i hans strävan att behaga Gud hade han gjort upp en egen personlig syndalista. Och resultatet blev att han inte längre vågade släppa loss, han vågade inte skratta.

Tim hade funnit glädjen och nåden i uppståndelsedagens budskap medan Jean var kvar i långfredagens lidande och dom.

I people´s church var predikan gudstjänstens medelpunkt. Och jag var så imponerad av predikanterna som predikade i ca 45 minuter helt utan koncept. Välförberedda men fritt ur hjärtat. People´s church var en stillsamt gudstjänstfirande församling, inte helt olik vår. Man befann sig långt norr från den amerikanska söderns pingst- och baptistförsamlingar. Men nu och då, när predikanten sa något som fick anden att vibrera, kunde man ändå höra någon församlingsbo ropa: Hallelujah! Praise the Lord! Hallelujah! Amen! Och man hörde glädjen och lovprisningen i deras röster!

Och när jag har förberett dagens predikan och funderat över dagens evangelium är det den glädjen och den lovprisningen jag skulle vilja förmedla. En god vän till mig sa häromdagen att i vårt samhälle är vi bra på fira långfredag, den känslan finns i folksjälen. Men vi är sämre på att fira Uppståndelsedagen.

Men möjligheten finns inbyggd i vår liturgiska tradition. Idag utropar vi: Kristus är uppstånden! Och vi svarar: Ja, han är sannerligen uppstånden!

Och min förhoppning nu är att när jag i fortsättningen av predikan utropar Kristus är uppstånden! Att församlingen skulle svara: Ja, han är sannerligen uppstånden!

Är ni med?

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Livet är ett underverk. Att hålla ett nyfött barn i sin famn är ett under! Och för att fira detta ofattbara mirakel, denna fantastiska gåva, bär vi fram våra barn till det heliga dopet. Vi tecknar korsets tecken på barnet och döper det i den treenige gudens namn. I dopet får vi befrielse från syndens, dödens och mörkrets makt. Vi får ta emot allt det som Kristus har gjort för oss. Vi omsluts av den kärlek som sprang fram på Golgata. Vi får det eviga livets gåva.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

När barnet vuxit ikapp sin dopklänning får det undervisning i den kristna tron. Vi lär våra konfirmander trons grunder. Undervisningen är både teoretisk och praktisk. Kristendomen är framförallt liv och gudstjänst. Och de får själva välja om de vill fortsätta leva i den tro som de blivit döpta till. På konfirmationen välsignar vi konfirmanderna i den treenige gudens namn. Och så firar vi med nattvard.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

I nattvarden möter vi vår Herre som älskar oss så att han gav sitt liv för vår skull. Nattvarden är kärleksmåltid. Nattvarden är ett synligt tecken på Guds kärlek. I nattvarden är vi sedda och älskade. Vid nattvardsbordet möts himmel och jord, människa och Gud. Jesus Kristus själv möter oss i nattvarden. I brödet och vinet får vi ta emot honom, så att han blir en del av oss och våra liv. Vid nattvardsbordet får du både smaka, dofta och känna hur det är att ta emot Guds kärlek och förlåtelse genom Kristus.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Med gudstjänsten som hjärtat i församlingens verksamhet förkunnas Kristi uppståndelse i varje möte som sker i vår församling. Möte som sker mellan människa och människa. Och jag kunde i dag välja att lyfta fram vart och ett av kyrkans verksamhetsområden, t.ex. diakonin som är kristen tro i praktiken och vars arbete och existens vi borde ropa ut över hustaken. När hoppet förmedlas i kärlek uppstår Kristus i våra hjärtan.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

En familjerådgivare som undervisade oss teologie studerande om familjerådgivningens grunder förklarade att han insett i mötet med de trasiga familjerna att förlåtelsen är helig. När en familjemedlem ber en annan om förlåtelse är det en helig stund. Och helandet kan börja.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Mormor Elsa ligger på dödsbädden. Hon har varit sängbunden i veckor och barnen har kallats till sjukhuset för att ta farväl. Just när de tror att nu har hon tagit sitt sista andetag sätter hon sig upp i sängen och tittar upp mot ena hörnet i taket. Hon säger: Ja, jag kommer.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

När mormor jordfästs i Pedersöre kyrka sjunger vi: blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått ditt goda land. Prästen tecknar korsets tecken med sand på kistan och välsignar mormor. Han säger: Elsa Maria Silvander, av jorden är du tagen, och jord skall du åter bli. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han SÅG och TRODDE.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Låt oss lovprisa Gud genom att bekänna vår gemensamma kristna tro.

Juju

Nu har jag många idéer för en predikan. Jag måste bara välja en av dem. Två "jujun" står ut framom de andra. Ska jag ta inspiration av Martling och predika om friden? Kombinerat med påskens gläjdefyllda befrielse. Eller ska jag ta inspriation av Modéus övning för eftertanke och tala om trosberättelser eller vittnesbörd. Dags för kaffepaus :)

Om du kommer till Åbo domkyrka på söndag (11.4) kl 12.00 får du höra vilken "juju" jag valde.

Förberedelser inför söndagens predikan

Eftersom jag ska delta i unga vuxna helgen "Helig" imorgon försöker jag få söndagens predikan klar redan idag.

1. Jag börjar med att läsa Bo Branders predikan för "andra söndagen i påsktiden". Så heter söndagen i Sverige. Brander predikar visserligen över en annan evangelietext men han väljer ändå att lyfta fram lärjungen Tomas. Brander skriver: "Tomas hade nämligen missat påskdagens högmässa - det innebär alltid en risk om man gör det. För om man inte är på påskdagens högmsäsa missar man att möta den uppståndne Kristus. När sedan Jesu lärjungar sägar att 'vi har sett Herren', säger Tomas: 'Det kan jag inte tro'. Han har tio apostlakolleger och många kvinnliga vänner som alla har sett den uppståndne. Han har en tom grav att gå till - men Tomas säger: 'Nej, jag kan inte tro' [...] En vecka senare - och då är vi samtida med idag - kommer Jesus till alla tvivlare och visar sina händer och fötter och säger stick handen i min sida, tvivla inte utan tro. Först nu kan Tomas tro. Han säger något av det underbaraste som sägs till Jesus i evangelierna : 'Min Herre och min Gud.'
2. Därefter läser jag biskop emeritus Erik Viktröms andakt för helgdagen (ur boken "För dig"). Vikström skriver att Tomas tvivlaren är en av oss. Vi har inte fått se uppståndelsen och ändå får vi tro på Kristus. Tomas fick visserligen en specialbehandlig som vi inte ens kan drömma om men också vi skall märka att Jesus endast kunde bli igenkänd genom sina sår. "Detta är en allvarlig tankeställare för oss som ensklida kristna och för kyrkan i stort. Världen har rätt att känna igen Jesus genom kyrkans sår. Det är inte i framgågen och inte i att vara bättre än andra som vi skall vara uppståndelsens vittnen. Det är när kärleken till Jesus och medmänniskorna ger oss skråmor och sår som andra kan hans närhet och underbara makt."
3. Den tredje boken jag läser är Martlings homiletiska utkast "Mitt i verkligheten". Martling fastnar vid Jesu hälsning när han kommer till lärjungarna som satt bakom reglade dörrar. Jesus säger: "Frid åt er alla". Martling hänvisar till Fil 4:7 där det står: "Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus." Martling kallar sitt predikoutkast för "Guds frid som är mera värd". Guds frid som är mera värd: 1. Den kommer inte bara för att man reglar dörrarna ("Den frid som är mera värd än allt annat kommer inte bara för att vi får vara i fred. Den friden är inte tystnad och stillastående. Den kan leva och finnas mitt i bullret. Den friden består i att någto sker, att synd och änglan byts mot förlåtelse och glädje"), 2 Den finns endast där Kristus är (Jesus själv var friden, samma hälsning öppnar nattvardsbordet 'Herrens frid vara med er'), 3 Den har Kristus själv givit åt sin kyrka (och kyrkan ska ge den vidare).
4. Jag läser också Martin Modéus förberedelsetext inför kyrkans förbön (i hans nya "Kyrkans förbön). Modéus lyfter fram möjligheten att denna söndag be med fokus på missionen, "det kyrkans utåtriktade arbete som har psåkens glädje som drivkraft". Predikan kan alltså också fokusera på mission. En mission som innebär att vi själva behöver be om hjälp för att "nå en djupare förankring och glädje i påskens mysterium.""På djupet förankrat i Jesus blir livet ett vittnesbörd mitt i sin sårbarhet, utan att vi behöver göra oss till." (låter lite som Vikström). Modéus har också med en övning för eftertanke inför varje helgdag. Övningen för denna söndag lyder: "Nästan alltid har människans tro vaknat och växt av att andra männsikor har berättat om Gud. Dela varandras berättelser om vem som har berättat för er. Fundera tillsammans över vilka ni själva berättar för."
5. Jag lyssnar på en predikan på nätet av Carl-Axel Sköldeberg från 2008. Han talar entusiastiskt och livsnära. Empatiskt. Men kanske han har för många trådar? Du kan höra predikan här. Min vanliga källa för textkommentarer/predikningar, Kyrkpressens tidningsarkiv, ger tyvärr ingen hjälp inför denna söndag. Kyrkpressen ger nämligen alltid ut ett dubbelnummer till påsken och tidningen som kommer ut efter påsken handlar alltid om andra söndagen efter påsk. På predikantbloggen hittar jag en predikan av Kalle af Hällström.

Fri

Genom dig kommer blinda att se
Genom dig kommer stumma att sjunga
Genom dig kommer de döda att uppstå
Genom dig kommer våra hjärtan att lovprisa
Genom dig kommer mörkret att fly
Genom dig kommer mitt hjärta att ropa:

Jag är fri
Jag är fri
Jag är fri att springa
ag är fri att dansa
Jag är fri att leva för dig
Jag är fri
Ja, jag är fri

Genom dig kommer Guds rike
Genom dig vinns slaget
Genom dig är jag inte rädd
Genom dig är priset betalat
Genom dig finns seger
På grund av dig ropar mitt hjärta:

Jag är fri
Jag är fri

Genom dig, Kristus.

Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden!

Kristendomen handlar om befrielse. Hela Bibeln handlar om befrielse. Påskens glädjebudskap handlar om befrielse.

Befrielse från fångenskap och slaveri i Egypten. Vad är vårt Egypten? Vilket är vårt slaveri? Vilket är ditt slaveri? Vilket är mitt slaveri? Vad håller oss fångna? Vad hindrar oss från att gå ut i öknen och till det förlovade landet som väntar på andra sidan? Vad hindrar oss från att springa? Vad hindrar oss från att dansa? Till oss säger Jesus: Stig upp, ta din säng och gå! Stanna inte kvar, då blir du snart förlamad igen. Ta din säng och gå!

Vi behöver inte oroa oss för om vi räcker till eller om vi duger som vi är. Vi behöver inte stanna kvar i de relationer och sammanhang där vi förtrycks och utplånas. Vi behöver inte leva innehållslösa liv som vi fyller med konsumtion, nöjen och verklighetsflykt.

Jesus säger: Stig upp, ta din säng och gå!

Kristendomen handlar om befrielse. Befrielse från fångenskap och slaveri. Befrielse från död. Inte ens döden, den som ser så slutgiltig ut, den som ingen av oss kan undvika, inte ens den kan hota oss, inte ens den kan hålla oss fågna.

Så älskade Gud, dig och mig, att han gav oss sin ende son, för att vi som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Kristendomen handlar om befrielse. Befrielse genom Kristi död och uppståndelse. En befrielse som vi har fått i dopet. Vi är döpta till Kristi död och uppståndelse. Genom hans seger över död och allt det som står livet emot är vi fria. Vi är skapade. Vi är älskade. Vi är sedda. Vi är Guds barn.

”Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min. När du går genom vatten är jag med dig, vattenmassorna skall inte dränka dig. När du går genom eld skall du inte bli svedd, lågorna skall inte bränna dig. Jag är Jahve, din Gud, Israels Helige är den som räddar dig.” (Jes 43:1-3)

Vi är befriade. Vi är inte slavar. Vi är Guds söner och döttrar. Det finns inga bojor som binder oss. Vi är fria att springa. Vi är fria att dansa. Vi är fria att leva för dig. Vi är fria att ropa:

Stenen är bortrullad! Graven är tom! Han har uppstått, han är inte här! Kärleken har segrat! Halleluja! Prisad vare Gud!

Kristus, är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

(Texten i början är en översättning av Newsboys låt ”I am free”. Predikan är inspirerad av Martin Modéus, Jonas Gardell och Newsboys. )

Påsknattspredikan

På lördag natt ska jag predika i påsknattsmässan kl 23.00 i Aurelia i Åbo. Det är både roligt och utmanande. Roligt därför att det är kyrkoårets viktigaste högtid och utmanande därför att det är svårt att predika på helgdagar som är så bekanta och viktiga (får man säga klyschiga?). Visserligen ska man förkunna evangelium och inget annat (!) men man måste ända ha en "juju" som känns fräsch. Jag vill varken återberätta evangelietexten i predikan (det måste väl vara det vanligaste sättet att predika på påsken?) eller ge tvivlet rum. Visst ska man tala om tvivel i kyrkan men det kan man göra alla andra helgdagar i kyrkoåret än på påsken. På påsken ska fokus vara på uppståndelsen och glädjen.

Påsknattens tema är: "Kristus har övervunnit döden" och texterna kan du läsa här. Vi kommer att läsa om uttåget ur Egypten som första läsning och ur Romarbrevet om dopet som andra läsning.

Så här skriver evangelieboken om påsknatten: "Påsknattens mässa är i många länder påsktidens centrala gudstjänst vid sidan av påskmorgonens mässa. Påsknatten och påskmorgonen bildade också i början en enda gudstjänsthelhet. Påsknattens gudstjänst var ursprungligen inriktad på att invända Herrens uppståndelse. Nattvarden firades i soluppgången. Solen är symbolen för den uppståndne Herren, och soluppgången symboliserar hans uppståndelse från de döda. Ljusen som tänds under påsknattens mässa illusterar att solen går upp och att dödens mörker viker. Påsknattsgudstjänstens centrala ämnen är Gamla testamentets påskberättelser, åminnelsen av vårt dop och händelserna vid graven på påskmorgonen. Jesu grav är tom. Gud har uppväckt honom från de döda och så brutit gravens och dödens bojor. Vi minns att också vi i dopet har dött och uppstått med Kristus."

Den liturgiska färgen på påsknatten är vit.

Predikan på Marie bebådelsedag 2010

Evangelietexten om hur ängeln Gabriel bebådade Jesus födelse kan läsas med många olika glasögon. Beroende på vilka glasögon vi använder så blir olika saker levande i berättelsen.

Om vi väljer sanningsglasögonen måste vi fråga oss om berättelsen faktiskt återger en historisk händelse. Många predikanter och teologer säger att evangelisten fick höra berättelserna om och kring Jesu födelse av Maria själv. Eller åtminstone av någon som kände Maria väl. Andra predikanter och teologer hävdar att texterna uppkommit för att ge teologin om Jesus som Guds son mera kött på benen, mera trovärdighet. Evangelisten skulle därför ha knåpat ihop en födelseberättelse som fullbordar profetiorna i skriften.

Om vi väljer feministglasögonen stiger en stark, modig och revolutionerande tonårstjej fram ur berättelsen. Det är som om hon spränger kyrkokonsthistoriens milda och undergivet kuvade Mariabilder. Maria är fullständigt hängiven och beroende av Gud och samtidigt fullständigt självständig och oberoende av människors åsikter och samhällets regler.

Om vi väljer trosbekännelseglasögonen tvingas vi brottas med jungfrufödelse och änglabesök. Måste vi tro på alla delar av berättelsen om bebådelsen för att kalla oss kristna? En del hävdar så medan andra säger att t.ex. frågan om jungfrufödelsen inte är avgörande. Under ytan bubblar frågor om världsbild, bibeltolkning, synd och sexualitet.

Om vi väljer scopusglasögonen eller poängglasögonen undrar vi vad evangelieförfattaren ville säga med berättelsen. Är poängen att författaren ville visa på Maria som den första och främsta bland oss människor. Maria som med sitt ja till sin kallelse tog på sig beredvillighetens skor och i lydnad sade: ”Må det ske med mig som du har sagt”. Många teologer har under kyrkohistoriens lopp målat fram Marias ”ja” som så stort att hela skapelsen och himmelrikets änglar drog efter andan när Maria skulle svara. Eller är poängen med berättelsen att författaren ville lyfta fram Jesu gudomlighet. Att Jesus verkligen var Gud son. Och genom att måla fram en berättelse där Maria får veta att hon ska bli havande genom helig ande blir denna poäng tydlig.

Om vi väljer fantasiglasögonen lever vi oss in i berättelsen med barnets ögon. Vi lever oss in i Marias situation och kanske målar vi upp en bild av hennes liv. Vi försöker föreställa oss hennes känslor i mötet med ängeln Gabriel och om hon oroade sig och våndade sig över det uppdrag hon tog emot.

Om vi väljer ekumenikglasögonen tronar Gudsmodern och himladrottningen upp framför oss. Maria, som är så älskad och lovprisad hos våra kristna systrar och bröder, riskerar att få en alltför undanskymd roll hos oss. Maria tar inte fokus bort från frälsaren som hon bär, föder, fostrar och följer med smärta, utan Maria gör Jesus större i våra liv.

Om vi väljer budskapsglasögonen fokuserar vi på ängelns budskap till Maria och hennes svar. Vi tänker oss att Gud talar till oss genom bibelordet. När ängeln talar till Maria talar han också till oss idag. Vi vet att ingen kommer att få Marias unika budskap och uppdrag men vilka uppgifter vill Gud ge åt oss? Vad är Guds vilja med våra liv? Och ännu viktigare. Hur svarar vi? Är vi beredda att lika helhjärtat som Maria säga: ”Jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt”. När ängeln säger till Maria att helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig, talar han också till oss idag. Vi är inte ensamma utan den heliga Anden och Guds kraft är med oss när vi snörar på oss beredvillighetens skor och tjänar Herren med glädje. Vår evangeliebok väljer att lyfta fram den här sidan av berättelsen.

Om vi väljer Jesusglasögonen och undrar vad som driver Kristus i dagens evangelium står vi inför det hisnande och ofattbara. Att Gud kommer till oss som människa. Att Gud, den store och mäktige skapar-, krigs- och domarguden som gamla testamentet målar upp, väljer att bli människa. De tidiga kristna sjöng om detta: ”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors” (Fil 2:6-8). Med Jesusglasögonen, som alltid är de viktigaste glasögonen, blir Marie bebådelsedag en festdag mitt i fastan där vi firar ”den oerhörda tanken att Gud blev människa och lät sig födas som ett barn … En Gud som kan hela oss, trösta oss och viska: Jag vet hur vet känns, jag vet hur det är, för jag har själv varit där” (Jonas Gardell).

Alla dessa perspektiv på dagens evangelium behövs. Om vi blundar för en del av dem har vi inte möjlighet att se hela sanningen. Och Maria bär sanningen, livet och vägen i sin mage.

Vi ber.

Gud, låt ditt Ord bli kött i oss. Låt Kristus födas i våra hjärtan så att våra själar blir Maria. Sänd din heliga Ande så att vi förmår fatta höjden och bredden och djupet av din kärlek. I Jesu namn. Amen.