Andens snöre

Eftersom det inte går att lyssna på arenan utanför Finlands gränser sätter jag in texten till dagens andrum här. KCSA hade valt att byta namn på andakten till "Ett slags rättsnöre" men det ursprungliga namnet är "andens snöre".

Andliga övningar är övningar som tränar insidan. Precis som kroppen behöver tränas för att må bra tror jag också insidan behöver det.

När du tvivlar på Gud och har svårt att tro kan du göra en andlig övning. För den här övningen behöver du ett snöre. Snöret skall vara mellan 30-50cm långt. Föreställ dig att snöret är en bild av ditt liv, en slags livslinje. I ena ändan föds du och när du kommer till andra ändan av snöret har du kommit till dagens datum.

När du håller snöret i din hand kan du tänka tillbaka på ditt liv. Under vilka perioder eller under vilka tillfällen i livet har du känt Guds närvaro på ett alldeles särskilt sätt? För varje sådant tillfälle kan du knyta en knut på livslinjesnöret.

Snöret kan du sedan spara och ta fram vid stunder av tvivel. Eller varför inte göra övningen med en vän och så kan ni berätta för varandra om era andliga erfarenheter.

På mitt snöre finns ett tiotal knutar. Idag vill dela med mig av tre av dem.

Den första knuten symboliserar mitt dop. Jag döptes den 10 oktober 1976 i Kronoby kyrka. Mina föräldrar hade valt namnet Mia Helena Bäck och bar fram mig till dopet för att tacka och be om välsignelse. Gud kallade mig till sitt barn och gav mig Anden och ett frö av tro som gåva.

Den andra knuten kommer från dagklubben med tant Karin. Jag var fyra år gammal och en dag fick vi i uppgift att göra en bönetavla. Den här bönetavlan bestod av ett papper med två böner som vi limmade fast på en bit kartong. Runt bönerna klistrade vi fast blommor av ihopskrynklat silkespapper och Tant Karin satte fast ett snöre som man kunde hänga upp tavlan i. På tavlan fanns en morgonbön och en aftonbön.

Stolt visade jag tavlan för mamma när jag kom hem. Vi hängde upp den brevid min säng i rummet som jag delade med min lillebror. Den dagen började vi be aftonbön tillsammans. Mamma, lillebror och jag. Aftonbönen blev en helig stund och det kändes som om jag vaggades till sömns i Guds trygga famn.

Aftonbönen löd så här: [Vet du] Gud, nu vill jag sova. Sova riktigt gott. Dagen var så lång och rolig. Tack för hela dan jag fått. Amen. Vi bad den på svenska och på teckenspråk.

När min lillebror fyllde sex år hyrde vi för första gången en videokamera. Vi filmade födelsedagskalaset och mina föräldrar ville föreviga alla sina barn och önskade att vi skulle uppträda med något framför kameran. Mina tonåriga syskon totalvägrade men jag sjöng glatt en sång. När min lillebror skulle framträda framför kameran tecknade han just den aftonbönen som vi tillsammans bett i flera år. Så viktig hade den blivit för oss. Filmen finns kvar än idag.

Den tredje och sista knuten kommer från en religionstimme i lågstadiet. Det var på första eller andra klass och vi hade bön som tema. Vi fick läsa olika böner och limmade in dem i övningshäftet. Till min glädje hittade jag vår högt älskade aftonbön och det visade sig att den var en vers ur en längre aftonbön. Bönen hade ett namn. Den hette ”Mias aftonbön”. Den hade mitt namn! Jag var 7 eller 8 år gammal och jag visste att Gud fanns.