Jubileumsdagen är en dag som jag länge ska bära med mig i mitt hjärta. Det var en helig stund att tillsammans med ca 40 andra kvinnliga präster dela erfarenheter och vägar till ämbetet. Redan då vi stämde in med inledningspsalmen 389 insåg jag att aldrig någonsin tidigare har så många kvinnliga präster varit samlade i Borgå stift. Psalmen klingade vackert och berörde mig.
Men det vackraste av allt var jubileumsmässan som vi firade, män och kvinnor tillsammans, i Gamla kyrkan i Helsingfors.
När prästämbetet öppnades för kvinnor 1986 var jag bara tio år gammal och lyckligt omedveten om debatterna som fördes i kyrkan. Men ändå var det ingen självklarhet för mig när jag började studera teologi tio år senare, år 1996, att kvinnor kunde fungera som präster. Det hade ingenting att göra med ämbetssyn eller bibeltolkning utan helt enkelt på det faktum att jag inte kände en enda präst som var kvinna. Som för många andra var prästen för mig en auktoritär äldre man som predikade och predikade och predikade med en lite konstlad, sjungande röst. Dessutom talade prästen högsvenska och det gjorde ingen annan än han och lärarna i skolan. Därför fanns det inte i min föreställningsvärld att jag kunde eller skulle bli präst.
När prästkvinnorna på jubileumsträffen i Helsingfors berättade om sin väg till prästämbetet var det några saker som ofta lyftes fram. Det ena var att många så starkt hade känt sig kallade. De kände tydligt att Gud kallade dem att bli präster. Vissa av dem hade upplevt sig kallade redan länge innan det blev möjligt för kvinnor att bli präster. Det andra var att många kände det som om det hade varit som att komma hem att bli präst. Pusselbitarna hade fallit på plast. Det var ingen tvekan om att de valt rätt väg. Och det tredje, som en efter en vittnade om, var att de tyckte att det var fantastiskt roligt, givande och fint att vara präst. Även om det krävs mod av var och en som följer sin kallelse så förstod jag att det hade krävt ett särskilt mod av första kvinnliga prästerna. De fick utstå en hel del konkret motstånd på sin väg till prästämbetet. Men de valde ändå att följa kallelsen.
När Maria fick kallelsen att bära Guds Son fylldes hon säkert med många slags känslor och frågor. Men hon svarade ändå på kallelsen som ängeln Gabriel kom med: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och allt sedan dess har kyrkan hyllat Maria för hennes lydnad - men hon var ingen undergiven kvinna som man ibland porträtterat henne som. Tvärtom vittnar hennes handlande och hennes lovsång om att hon var villig att bryta samhällets konventioner och att hon hade ett gott självförtroende. Maria är ödmjuk och lydig men inte mot människor utan mot Gud. Martin Modéus skriver: ”Kombinationen av att ha funnit en plats i livet och något att leva för, med vilja och mod att genomföra det även i motvind, är Marias särmärke, men detta går inte att förstå skilt från hennes lyssnande sinne, som är lyhört både mot henne själv och mot Gud. Det är i mötet mellan människan som är självmedveten och stark och Gud som tillvarons skapare och hennes egen skapare som människans livsuppgift får form och mening.”
Men Marie bebådelsedag är inte bara berättelsen om den modige Maria. Maria är inte det viktiga. Marie bebådelsedag handlar om barnet som Maria fått kallelsen att bära. Vi firar den första förberedelsedagen inför julen, och den handlar om Jesus. Jag hoppas att vi en dag kan sluta prata om kvinnoprästfrågan. Att vi istället kan fokusera på vad kallelsen innebär. Kallelsen att förkunna det barn som Maria bar. Att det handlar om Jesus.
Vi ber: Maria, barnet grep in i ditt liv. Barnet uppfyllde dig först men sin närvaro och en gång med sin frånvaro. Du måste orka för ingen annan kunde bära barnet i ditt ställe. Herre, du behövde Maria, hennes kropp, hennes mjuka händer och bröst. Herre, behöver du mig också? Gör mig lyhörd när någon av dina minsta kvider. Ge mig ömhet nog att kunna vagga och trösta. Ge mig mod att ta det sakta, mod att inte hinna allt, orka allt. Herre, kom till mig. Kom saktmodig, mild och god. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar