En gammal påskpredikan

När jag sparade mitt predikoutkast stötte jag på en gammal påskpredikan och tänkte passa på att publicera den så här i påskveckan.

Har du någon gång deltagit i en gudstjänst i en nordamerikansk kyrka? För lite över tio år sedan hade jag förmånen att under elva månaders tid få delta som aktiv ung vuxen i en missionsförsamling i Toronto, Canada. Församlingen hette People´s Church. I huvudgudstjänsterna på söndagarna var kyrkan alltid full, över 1000 personer deltog regelbundet, men på påsken var kyrkan så full att alla inte rymdes in. Det löste man med videoskärmar i gymnastiksalen. Gudstjänsterna i People´s Church är lite friare än våra, t.ex. blandade man moderna lovsånger med traditionella hymner. Ändå fanns det vissa sociala regler som man skulle följa. Man var alltid uppklädd när man kom till kyrkan och man satt ofta på sina vanliga platser.

I den församlingen fick jag många goda vänner. Idag vill jag berätta för er om två av dem, två tvillingbröder. Tyvärr kommer jag bara ihåg namnet på ena av dem. Han hette Tim. Men låt oss för berättelsens skull kalla hans bror Jean. Tim och Jean var till utseende lika som bär men till personligheten kunde de inte vara mer olika.

Tim, som studerade teologi, kom alltid för sent till gudstjänsten på söndagarna. Men när han kom såg man glädjen i hans ögon och han ställde sig upp och lovprisade Gud. Tim struntade blankt i konventionerna och kom till kyrkan iklädd ljusblå jeans, t-skjorta och ryggsäck. Med Tim hade jag många givande och spännande teologiska diskussioner och man kände friden och tryggheten som han utstrålade.

Tims bror, Jean, som körde skolbuss, skulle aldrig någonsin våga komma för sent till gudstjänsten. Och han var alltid propert klädd i mörkblå eller svart kostym, vit skjorta och slips. En mönsterförsamlingsmedlem. Men man fick aldrig se Jean le, han skrattade aldrig och berättade aldrig dåliga vitsar som sin bror. Orsaken var att Jean försökte leva ett perfekt och syndfritt liv. Och i hans strävan att behaga Gud hade han gjort upp en egen personlig syndalista. Och resultatet blev att han inte längre vågade släppa loss, han vågade inte skratta.

Tim hade funnit glädjen och nåden i uppståndelsedagens budskap medan Jean var kvar i långfredagens lidande och dom.

I people´s church var predikan gudstjänstens medelpunkt. Och jag var så imponerad av predikanterna som predikade i ca 45 minuter helt utan koncept. Välförberedda men fritt ur hjärtat. People´s church var en stillsamt gudstjänstfirande församling, inte helt olik vår. Man befann sig långt norr från den amerikanska söderns pingst- och baptistförsamlingar. Men nu och då, när predikanten sa något som fick anden att vibrera, kunde man ändå höra någon församlingsbo ropa: Hallelujah! Praise the Lord! Hallelujah! Amen! Och man hörde glädjen och lovprisningen i deras röster!

Och när jag har förberett dagens predikan och funderat över dagens evangelium är det den glädjen och den lovprisningen jag skulle vilja förmedla. En god vän till mig sa häromdagen att i vårt samhälle är vi bra på fira långfredag, den känslan finns i folksjälen. Men vi är sämre på att fira Uppståndelsedagen.

Men möjligheten finns inbyggd i vår liturgiska tradition. Idag utropar vi: Kristus är uppstånden! Och vi svarar: Ja, han är sannerligen uppstånden!

Och min förhoppning nu är att när jag i fortsättningen av predikan utropar Kristus är uppstånden! Att församlingen skulle svara: Ja, han är sannerligen uppstånden!

Är ni med?

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Livet är ett underverk. Att hålla ett nyfött barn i sin famn är ett under! Och för att fira detta ofattbara mirakel, denna fantastiska gåva, bär vi fram våra barn till det heliga dopet. Vi tecknar korsets tecken på barnet och döper det i den treenige gudens namn. I dopet får vi befrielse från syndens, dödens och mörkrets makt. Vi får ta emot allt det som Kristus har gjort för oss. Vi omsluts av den kärlek som sprang fram på Golgata. Vi får det eviga livets gåva.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

När barnet vuxit ikapp sin dopklänning får det undervisning i den kristna tron. Vi lär våra konfirmander trons grunder. Undervisningen är både teoretisk och praktisk. Kristendomen är framförallt liv och gudstjänst. Och de får själva välja om de vill fortsätta leva i den tro som de blivit döpta till. På konfirmationen välsignar vi konfirmanderna i den treenige gudens namn. Och så firar vi med nattvard.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

I nattvarden möter vi vår Herre som älskar oss så att han gav sitt liv för vår skull. Nattvarden är kärleksmåltid. Nattvarden är ett synligt tecken på Guds kärlek. I nattvarden är vi sedda och älskade. Vid nattvardsbordet möts himmel och jord, människa och Gud. Jesus Kristus själv möter oss i nattvarden. I brödet och vinet får vi ta emot honom, så att han blir en del av oss och våra liv. Vid nattvardsbordet får du både smaka, dofta och känna hur det är att ta emot Guds kärlek och förlåtelse genom Kristus.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Med gudstjänsten som hjärtat i församlingens verksamhet förkunnas Kristi uppståndelse i varje möte som sker i vår församling. Möte som sker mellan människa och människa. Och jag kunde i dag välja att lyfta fram vart och ett av kyrkans verksamhetsområden, t.ex. diakonin som är kristen tro i praktiken och vars arbete och existens vi borde ropa ut över hustaken. När hoppet förmedlas i kärlek uppstår Kristus i våra hjärtan.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

En familjerådgivare som undervisade oss teologie studerande om familjerådgivningens grunder förklarade att han insett i mötet med de trasiga familjerna att förlåtelsen är helig. När en familjemedlem ber en annan om förlåtelse är det en helig stund. Och helandet kan börja.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Mormor Elsa ligger på dödsbädden. Hon har varit sängbunden i veckor och barnen har kallats till sjukhuset för att ta farväl. Just när de tror att nu har hon tagit sitt sista andetag sätter hon sig upp i sängen och tittar upp mot ena hörnet i taket. Hon säger: Ja, jag kommer.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

När mormor jordfästs i Pedersöre kyrka sjunger vi: blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått ditt goda land. Prästen tecknar korsets tecken med sand på kistan och välsignar mormor. Han säger: Elsa Maria Silvander, av jorden är du tagen, och jord skall du åter bli. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han SÅG och TRODDE.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Låt oss lovprisa Gud genom att bekänna vår gemensamma kristna tro.