För ett par månader sedan lovade jag att sätta in min exegetiska text-interpretation över texten om den gode herden. Här kommer den nu. Jag har tagit bort fotnotsapparaten men litteraturförteckningen finns i slutet.
DEN GODE HERDEN
Kort om Johannesevangeliet
Johannesevangeliet är det yngsta evangeliet och dateras ofta till 90-talet e.Kr., men har antagligen en lång tillkomsthistoria. Som möjlig författare nämns ofta Johannes Sebedaiden, det finns dock flera skäl till att ifrågasätta detta. Evangeliet är skrivet på en enkel grekiska, fylld med bilder och meditativa framställningssätt. Med sannolikhet har författaren till Johannesevangeliet känt till den synoptiska traditionen, särskilt Mark och Luk, endera i nerskriven eller traderad form. Eftersom evangeliet är yngre än de synoptiska evangelierna är teologin, t.ex. kristologin, mera genomreflekterad. Evangeliet är tydligt präglat av den unga kyrkans tro och bekännelse.
Till Johannesevangeliets egenart hör bl.a. att kyrkan är en fungerande och självklar verklighet. Genom Andens verk kommer människor i gemenskap med Sonen och Fadern. Dopet och nattvarden utläggs och kyrkans väsen förklaras ingående i texter som t.ex. tempelrensningen, vinstocken och herden, d.v.s. den text som ligger som grund för denna exeges. Lars Hartman delar in evangeliet i två huvuddelar. Före den första huvuddelen finns den välkända johannesprologen och efter den andra huvuddelen en efterskrift (kap 21). Den första huvuddelen(kap. 1:19-12:50) handlar om Jesu offentliga verksamhet, där Guds Son med allt större anspråk, kapitel för kapitel, uppenbarar sitt väsen för världen. Texten om den gode herden kommer mot slutet av detta crescendo. Den andra huvuddelen innehåller avskedstalen och passions- och uppståndelseberättelserna.
Perikopens avgränsning, uppbyggnad och sammanhang
I kyrkohandboken har texten om den gode herden en längd på sju verser. Dessa verser hör till en längre herdetext i Joh 10. Många exegeter är överens om att herdetexten, som omfattar verserna 1- 21 (eller 1-18), bör indelas i tre delar. I de första verserna (v 1-5/6) finns liknelsen om herden, flocken och rövaren. Verserna som följer (v 7-18) är en förklaring/meditation över denna liknelse. Förklaringen kan likaså delas i in avsnitt (2, 3 eller 4) enligt ”urliknelsens” olika delar (tjuven, grinden, fåren, herden). Till sist följer verserna 19-21 som består av judarnas reaktioner. Dessa reaktioners plats är omtvistade. Endera är de judarnas reaktioner på herdeliknelsen och ska stå där de nu är placerade, eller så hör de enbart till berättelsen om helandet av den blindfödde mannen och borde stå i slutet av kap. 9.
En del forskare anser att hela herdetexten, bl.a. p.g.a. verserna 19-21, hör ihop med föregående kapitel och helandet av den blinde mannen, vilket skulle placera liknelsen till tiden efter lövhyddohögtiden. Andra forskare hävdar att liknelsen hör samman med resten av kap. 10 eftersom Jesus talar om fåren i vers 27 och då placeras liknelsen till tiden under tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Är det viktigt att veta vilka av dessa högtider som författaren förknippar med liknelsen? Enligt René Kieffer visar Joh hur Jesus på ett andligt plan ersätter alla judiska fester. Liknelsen om den gode herden fullbordar både lövhyddo- och tempelinvigningsfestens innebörd.
På basen av de kommentarer som jag studerat delar jag in Joh 10:1-21 så här:
1-6 liknelsen
7-18 förklaringar av liknelsen
7-10 om grinden
11-18 om herden och fåren
19-21 judarnas reaktioner
Ingen av de kommentatorer som jag tagit del av analyserar verserna 17-18 skilt från verserna 11-16. I verserna 17-18 förklaras herdens, Jesu offer ytterligare. Jag väljer därför att förlänga min exeges till att även omfatta verserna 17-18. Ingen exegetisk analys av verserna 11-18 kan göras utan att beakta verserna innan, framförallt ”urliknelsen” i verserna 1-6.
Översättning – språket – textkritiska problem
Eftersom alla översättningar är tolkningar av grundtexten har jag valt att själv översätta texten från grekiska. I den här uppsatsen kommer jag att använda mig av min egen översättning.
Översättning av Joh 10:11-18
11 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. 12 Den som är lejd och inte är herde och inte har egna får, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar dem. 13 [Detta gör han] därför att han är lejd och har inte omsorg om fåren. 14 Jag är den gode herden och jag känner de mina och de mina känner mig, 15 såsom fadern känner mig och jag känner fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. 16 Jag har också andra får som inte är från denna fålla: dem måste jag också leda och de skall lyssna till min röst och de ska bli en flock, en herde. 17 På grund av detta älskar fadern mig: för att jag ger mitt liv, för att sedan få det igen. 18 Ingen har tagit det ifrån mig, utan jag ger det av mig själv. Jag har rätten att ge det, och jag har rätten att få det igen. Detta uppdrag har jag fått av min fader.
Textkritiska problem och översättningsfrågor
Perikopen har inga stora textkritiska problem. Ingen av de frågetecken som finns ändrar innebörden i texten. Jag kommer dock att nämna några textkritiska frågetecken och alternativa översättningar.
Vers 11
I en del manuskript står ordet ”διδωσιν” istället för ”τιθησιν”. ”διδωμι” betyder ”ge” vilket också ordet ”τιθημι” översätts som när det har ”η ψυχη” som objekt. Uttrycket är vanligt i Joh. Den engelska översättningen, New International Version, väljer dock att översätta ”τιθημι” med ”lay down” vilket är ”τιθημι”:s ”vanliga” betydelse.
Vers 12
I slutet av meningen har en del manuskript tillägget ”τα προβατα” = ”fåren”. Fåren är oberoende underförstådda i texten som den nu står i Novum.
Vers 13
I början av versen har en del manuskript frasen: ”ο δε μισθωτοσ φευγει” = ”den lejde flyr
nämligen”.
Vers 16
I en del manuskript står ”γενησεται” (3 sg) istället för ”γενησονται” (3 pl). Bibel 2000 översätter i singularis: det skall bli.
Herdesymboliken i GT och NT
Herden som bild för en ledare eller för Gud är både naturlig och vanlig i det antika främre orienten. Så är det också i Bibeln.
Hesekiel 34
Den i särklass viktigaste gammaltestamentliga bakgrundstexten till liknelsen om den gode herden är Hes 34. Under exiltiden döms ledarna i Israel för att ha försummat, slaktat och lämnat fåren. Istället deklarerar Herren att han ska ta hand om, valla och samla in sina förskingrade får. Gud ska ge fåren en enda herde, ”min tjänare David”, dvs. Messias. I Joh 10 anspelas, dock inte så tydligt, på dessa förväntningar på en kommande Messias.
Övriga GT-texter
Talet i Hes 34 om att Gud själv skulle bli Israels herde (se även Jes 40:11 och Jer 31:10) kan också överföras på David (som redan antyddes ovan). David vallade får innan han blev Israels herde, se t.ex. 2 Sam 7:7- och Jer 23:4-8.
En text, som också troligtvis har influerat Joh 10 och framförallt vers 15, är Jes 53. I Jes 53 finns tanken på den lidande tjänaren som slaktats liksom ett får (Jfr 1 Petr 2:23-25).
Ytterligare en text som nämns i kommentarerna är Sak 13:7-9 där Herden dräps och fåren skingras.
Liknelsen om det förlorade fåret
Den nytestamentliga text som överlägset mest refereras till i kommentarer och predikningar om liknelsen om den gode herden är liknelsen om det förlorade fåret (Luk 15:1-7 och Matt 18:12-14). T.ex. skriver René Kieffer att herdens omsorg om sina får, som han känner vart och ett vid namn, liknar den omsorg som herden har för sitt förlorade får. Däremot söker herden i Joh inte upp ett förlorat får utan han skyddar flocken från faror. Många av kommentatorerna drar alltså paralleller till herden i liknelsen om det förlorade fåret. Så gör också kyrkofäderna och säkert de allra flesta förkunnare. Men i liknelsen om det förlorade fåret finns ingen herde trots att vi läser in en sådan i berättelsen. Utan i Luk 15 frågar Jesus fariséerna: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det?”. Herden finns inte överhuvudtaget nämnd i liknelsen utan möjligtvis en ägare. I parallelltexten i Matt. 18 finns heller ingen herde utan här talas om ”om en man [som] har hundra får”, dvs. en ägare. Hundra får behöver säkerligen fler än en herde.
Om man däremot gör en allegorisk tolkning av liknelsen av det förlorade fåret kan man mycket väl sätta in Jesus eller Gud som den som räddar det förlorade fåret. Men i en strikt exegetisk synvinkel finns ingen herde i den texten.
Övriga NT-texter
Det är i huvudsak fyra andra nytestamentliga texter, som forskarna i de kommentarer som jag läst, tar upp i analysen av Joh 10.
1. I Mark 6:34 och Matt 9:36 liknar Jesus människorna som han möter vid får som är utan herde.
2. I Luk 12:32 tilltalar Jesu lärjungarna som ”du lilla hjord”.
3. I Mark 14:27 och Matt 26:31 citerar Jesus Sak 13:7 ”Jag skall dräpa herden, och fåren skall
skingras”.
4. I Joh 21:15-17 uppmanar Jesus Petrus att föra hans lamm på bete. Herdestaven går vidare.
Textens autenticitet
Eftersom bilden av herden och fåren tas upp flera gånger i de synoptiska evangelierna är det tänkbart att herdebilden går tillbaka till Jesus själv eller åtminstone har en grund i äkta minnen av Jesu undervisning.
Analys vers för vers
Vers 11
11 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.
I vers 11 identifierar sig Jesus, enligt Joh, som den herde som han berättar om i den första liknelsen i verserna 1-6 men han preciserar att han är den ”gode” herden. Det att Jesus beskrivs som god ska relateras till herdens beredskap att offra sitt liv för fåren. Uttrycket ”jag är den gode herden” kan jämföras med andra Jesusord i Joh: ”Jag är den sanna vinstocken”, ”Jag är det sanna brödet”.
Barnabas Lindars anser att Joh har en helt ny idé i sin tolkning av herdeliknelsen och det är herdens offrande av sitt liv för fårens skull. Han menar att denna tolkning kommer från den tidiga kyrkans utläggning av fåren i profetian om den lidande tjänaren (Jes 53).
Vers 12-13
12 Den som är lejd och inte är herde och inte har egna får, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar dem. 13 [Detta gör han] därför att han är lejd och har inte omsorg om fåren.
I vers 12 introduceras en ny person, ”den som är lejd”, i utläggningen av liknelsen i verserna 1-6. Denna person är inte identisk med tjuvarna eller rövarna i verserna 8-10. Den gode herden ställs i motsats till den som är lejd. Samma lags motsatsförhållande mellan Gud/herden och ledarna/dem som skadar fårhjorden finns i Hes 34. Vargen förklaras inte i texten men parallellen ska säkert dras till de som förskingrade det israeliska folket, Hes 34.
Vers 14-15
14 Jag är den gode herden och jag känner de mina och de mina känner mig, 15 såsom fadern känner mig och jag känner fadern. Och jag ger mitt liv för fåren.
Georg R. Beasley-Murray menar att den här versen ska förstås med vetskapen om att kunskap om Gud i det hebreiska språkbruket innebär att ha en relation med Gud (se Amos 3:1-2). Den
ömsesidiga kännedomen/kunskapen om varandra, som herden och fåren har, tyder på ett intimt förhållande som reflekterar den kärleksfulla relationen mellan fadern och sonen. Fadern älskar
Jesus därför att han av kärlek till fåren ger sitt liv.
Vers 16
16 Jag har också andra får som inte är från denna fålla: dem måste jag också leda och de skall lyssna till min röst och de ska bli en flock, en herde.
I den sextonde versen vidareutvecklar evangelisten den första liknelsen (v 1-6). Jesus berättar att han har andra får som står i kontrast mot dem som tillhör denna fålla. Denna fålla är det judiska folket. I Hes 34 är det de judar som lever i exil som Gud skall samla ur förskingringen men här står de andra fåren för hedningarna (jfr Joh 7:35- och 11:52). Fåren kan samlas i en enda flock p.g.a Jesu ensamma offer och hans unika relation till både Gud och människan.
Vers 17-18
17 På grund av detta älskar fadern mig: för att jag ger mitt liv, för att sedan få det igen. 18 Ingen har tagit det ifrån mig, utan jag ger det av mig själv. Jag har rätten att ge det, och jag har rätten att få det igen. Detta uppdrag har jag fått av min fader.
I verserna 11 och 15 talas om Herdens död. Detta tema utvecklas i de två sista verserna men herdebilden används inte härt. Huvudpoängen finns i vers 17 och förstärks i vers 18. Faderns kärlek till sonen sammankopplas med sonens död för världen och Jesus offrar sitt liv för att sedan få det tillbaka, d.v.s. uppståndelsen antyds. Hela Jesu handlande som herde i Faderns plan förankras i verserna 17-18.
Scopus
Textens huvudpoäng är enkel. Eftersom herden har omsorg för fåren, både dem som finns i den judiska fållan men också andra hedniska får, är han beredd att offra sitt liv för dem, ett liv som han sedan ska få tillbaka.
Texten i sitt liturgiska sammanhang
Texten om den gode herden är första årgångens evangelium på andra söndagen efter påsk. Söndagen kallas också Den gode herdens söndag. Som första läsningen i samma årgång har man satt Hes 34 som är den gammaltestamentliga förebilden för evangeliet. Eftersom bilden av Jesus som den gode herden är en omtyckt och typisk Jesusbild är det både tacksamt och otacksamt att predika över texten. Det svåra är att kunna förnya sig i sin predikan över temat men samtidigt är det en mycket själavårdande gudsbild som ger tröst och hopp. I predikan är det viktigast att huvudpoängen i texten och påsken budskap kommer fram, att Jesus gav sitt liv för vår skull och fick det åter igen.
Litteraturförteckning
Lindars, Barnabas - The New Century Bible Commentary. The Gospel of John.
Beasley-Murray, Georg R - Word Biblical Commentary. Volume 36, John.
Gerhardsson, Birger - En bok om Nya testamentet. 5:e upplagan.
Kieffer, René - 4A Johannesevangeliet 1-10.
Handbok
Kyrkohandboken I-II. Gudstjänstboken antagen 2000 och Evangelieboken antagen 1999 av kyrkomötet.
Internet
www.biblica.com (New International Version)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar