Hanna var till åren kommen. Hon hade levt åtskilliga år
längre än genomsnittet. Änka sedan många, många år. Troget tjänade hon Gud med
fasta och bön. När Jesus fördes till templet av sin far Josef och sin mor Maria
förstod hon att han var den de väntat på, Jerusalems befriare. Och hon tackade
och prisade Gud.
Kanske du känner en Hanna? En vis kvinna som ser det som
behöver ses och som vet vad som behöver sägas. En kvinna som förstår att
prioritera rätt och gott. En kvinna som dedikerar sitt liv till att tjäna Gud
och sina medmänniskor med godhet, värme, omtanke och framförallt bön.
Den här julen har jag fått följa en familj som väntar på att
deras son ska få en stark, frisk och smärtfri kropp hemma hos Gud i himlen. I
två år har de kämpat mot sjukdomen men nu har de fått ge upp kampen. Det första
de gjorde när de fick sjukdomsbeskedet hösten 2011 var att ringa till deras
Hanna. En kvinna som de känner och som tjänar Gud och sina medmännsikor med
godhet, värme, omtanke och framförallt bön.
Den här söndagen handlar om den heliga familjen och då
tänker vi förstås på Maria, Josef och Jesusbarnet. Präglade av
kärnfamiljeidealet som råder i vårt samhälle och i vår kyrka. Men jag tror att
vi borde vidga perspektivet och se hela julkrubban. I julfamiljen finns också
änglarna, herdarna, de vise männen, fåren och djuren vars krubba Jesus låg i. Hanna
och Symeon finns ju inte med i våra traditionella julkrubbor eller jultablåer.
Inte heller Elisabeth som var gravid samtidigt som Maria. Men det tycker jag de borde få vara.
Vi vet ju egentlingen ingenting om julkrubbsfigurerna. Vi
har bara läst och hört och fantiserat om deras väg till barnet i krubban. Hur
såg deras vardag ut? Hurdana var de som människor? Hur togs djuren hand om? Hur
såg änglarna och den himmelska härskaran ut?
När alla julkrubbspersonligheterna möter barnet som Maria
bär i sin famn bildar de en gemeskap. De flesta är främlingar. De har aldrig
träffas förut. Men det gemensamma är Jesusbarnet som de knäböjer inför,
förundras över och lovprisar.
När vi möter Jesus som vi knäböjer inför, förundras över och
lovprisar tillsammas vid nattvardsbordet bilder vi också en gemenskap. Det
gemensamma är Jesus men annars är vi rätt olika. En del av oss är främlingar.
Vi har aldrig träffas förut. Och egenligen vet vi kanske inte så mycket om
varandras vardag. Om vi skulle göra en julkrubba av oss som samlas här idag
skulle den vara ganska brokig och färgsprakande. Och så skall det vara. En del
av oss ska vara ögat, en del handen och en del hjärtat i Kristi kropp.
Hur skulle din julkrubbsfigur se ut? Var skulle du stå? Vem
skulle du stå bredvid? Vad skulle din uppgift vara?
Någongång, någonstans i våra liv har vi hört änglarnas
budskap och sett Betlehemsstjärnan som har lett oss till Jesusbarnet. Därför
vill vi samlas till högmässa för att knäböja inför krubban, förundras och
lovprisa tillsammans.
Att hitta sin plats i Guds stora heliga familj är som att
komma hem. Hem till honom som har våra namn skrivet i sina händer, hem till
honom som vi får kalla Abba! Fader!.
Och i den familjen är vi kallade att ta hand om varandra.
Att hjälpa och plåstra om. Att lyssna och vägleda. Att vara generösa och
gästfria. Kanske just du har samma kallelse i den heliga familjen som Hanna.
Att med godhet, värme, omtanke och framförallt bön tjäna Gud och dina
medmänniskor?
Luk. 2:33-40.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar