(Söndagens texter hittar du här - första årgången)
På lägrets första dag diskuterar jag och konfirmanderna skapelseberättelsen. Vi läser bibeltexten högt tillsammans, en vers var. Sedan ritar vi det vi läst och hört och diskuterar gudsbilder, religiösa symboler och olika sätt att förstå Bibeln. Gud blir på pappret en triangel, ibland med ett öga eller ett hjärta i, och någon av konfirmanderna förklarar att triangeln symboliserar treenigheten. Många av ungdomarna skulle hellre rita Gud som en gammal, skäggig gubbe på ett moln, som med blixtrar och dunder styr mänskligheten under sig.
Jag försöker förklara att många kristna tror på skapelseberättelsens hur medan många andra kristna betonar skapelseberättelsens varför. Vi smakar på de sju första orden i Bibeln: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Oberoende om man tror på skapelseberättelsens hur eller inte, så bekänner man som kristen de sju första orden. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Jag försöker förklara lovprisningen och tillbedjan i skapelseberättelsen. Samma lovprisning som ljuder i kyrkan varje gång vi samfällt stämmer in i kyrkans trosbeskännelse. Att trons mysterium inte är ett matematiskt mysterium. Vi kan inte få skapelseberättelsen och evolutionsteorin att gå ihop. Vi kan inte få tre att bli en. Gud övergår allt mänskligt förstånd. Trons mysterium är inte ett matematiskt mysterium utan ett kärlekens mysterium.
Hur kan det finnas en kärlek så så stor att den skapar liv? Hur kan det finnas en kärlek så stor att den ville dig och mig? Hur kan det finnas en kärlek så stor att den ger sitt liv? Hur kan det finnas en kärlek så stor att den inte söker sitt?
Jag frågar konfirmanderna varför Gud skapade världen. En svarar: "Därför att Gud hade tråkigt." En annan svarar: "Därför att Gud ville visa att han kunde." En tredje svarar: "Därför att Gud kände sig ensam." Vi bläddrar i Bibeln fram till första Johannesbrevet och läser att en av Bibelns vackraste gudsbilder. Gud är kärlek. Gud skapade dig och mig av kärlek.
Och när vi kommit så långt att jag tror att konfirmanderna har förstått eller åtminstone anat lovprisningen och tillbedjan i skapelseberättelsen finns det alltid en konfirmand som räcker upp handen och frågar: "Varför är inte dinosaurierna med i skapelseberättelsen?" Då får vi nästan börja om från början och försöka ge färg och nyanser till den svartvita världsbilden.
Vi kan inte med våra ord beskriva Gud och ändå kan vi inte låta bli, får vi inte låta bli. I skriftskolan måste vi använda ord för att ge konturer och vägbeskrivning. Men ännu viktigare än att vi talar om tro är att vi utövar tro. Vi gör korstecknet, sjunger sånger och firar andakt. Vi leker, njuter av naturen, sitter tysta och tänder ljus. Vi skriver böner, rör vid frälsarkransens pärlor och samtalar om sånt som berör på riktigt. Vi ser varandra i ögonen, uppmuntrar, berömmer och skrattar ofta.
När konfirmanderna erfar Gud i andakterna, i gemenskapen, i samtalen eller vid havsstranden när lägerkamraterna blir döpta, då föds lovsången och trosbekännelsen i deras hjärtan och kärleken vinner över matematiken. Bokstaven som kanske tidigare var ett hinder får liv. Nytt liv. Fröet som såddes i dopet börjar växa och bära ny frukt.
När Jesus i mötet med Nikodemos förklarar att människan måste bli född på nytt talar han om dopet. I dopet föds vi på nytt av vatten och ande. Men för att det nya livet ska få spira och bära frukt behöver vi skapa rum i vardagen för det heliga. Ett sådant heligt rum är konfirmandläger. Ett sådant heligt rum är högmässan. Och när vi skapar rum för det heliga kan anden blåsa vart den vill. Gudsvinden som i skapelseberättelsen svepte över vattnet.
I heliga vardagsrum där tron växer och vår gudslängtan blir hörd föds lovsången och tillbedjan. Vi kan inte låta bli att stämma in i serafernas rop: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet.” (Jes. 6:3) Och i lovsången vinner kärleken över matematiken. Då kan vi frimodigt bekänna kyrkans tro även om vi inte alltid får det att gå ihop. Tre bli inte en därför att vi förstår det utan tre bli en därför att en är Kärlek.
Vi ber.
Enkelt och nära
möts vi, Gud.
Marken blir helig
där du är.
Vardagens platser bär spår
av dig.
Jag stannar och tillber
förundrad.
Amen.
Låt oss resa oss och stämma in i kyrkans lovprisning och trosbekännelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar