Dagens tema och bibeltexter berättar om att det finns tider, situationer och platser i livet då vi på ett alldeles särskilt sätt ställs inför avgöranden. Det kan vara fråga om livskriser eller livsomvälvande händelser. Under dessa kallelsetider är det som om Gud talar till oss starkare och tydligare än vanligt. Skriftskolan är för många en sådan kallelsetid. Under de här tiderna av livet tvingas vi fundera över vad vi bygger vårt liv på och om vi vill lyssna till Guds röst och följa Guds vilja.
En del av dessa kallelsetider kulminerar i en övergångsrit, en rit de passage. Rit de passage eller övergångsriter kallas riter som markerar stora händelser i livet. De är förknippade med födelse, namngivning, vuxenblivande, kärlek och död. Tider då livet övergår från ett stadium till ett annat. Konfirmationen är en sådan övergångsrit. En rit som markerar övergången från barn till vuxen.
Övergångsriterna och kallelsetiderna är ihopbundna med de stora livsfrågorna. Vad är meningen med livet? Vad är meningen med mitt liv? Vem är jag? Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg? Vad händer efter döden? Finns det en Gud? Vad är gott och vad är ont?
Skriftskolan handlar just om dessa stora livsfrågor och under er skriftskola, konfirmander, har vi funderat, ritat, lekt, läst och värderingsövat om livet och kristen tro. Och våra många fina och berörande samtal om livets stora frågor är ett av de många guldkorn som jag tar med mig från era skribaläger. Ni har minsann varit konfirmander som tyckt om att diskutera och samtala om sådant som är viktigt på riktigt.
På vårt första skribaläger i somras frågade jag er konfirmander varför det är så viktigt att lära känna sig själv, vem man är och vad man tror på och lever för. Då svarade en av er ungefär så här: ”Du kan springa undan eller gå bort från alla andra människor men fastän du gräver en grop i skogen och sätter dig i den så kan du inte springa undan eller gå bort från dig själv”. Så är det och så tror jag att man upplever det på ett alldeles särskilt sätt under vissa tider livet, som vi i dagens gudstjänst kallas för kallelsetider. Hur man än försöker kan man inte fly från sig själv.
Konfirmander, idag avslutas er skriftskola och ni har valt att höra på Guds kall och fortsätta att vara en del av den tro och tradition som ni har blivit döpta till. Det firar vi med den finaste festen som finns på vår jord. Herrens heliga nattvard.
Högmässans delar fick vara en röd tråd på våra läger i somras. Vi fick lära oss de olika delarnas betydelse och hur de hjälper oss att möta Gud. Med hjälp av ett böneband, ett radband, kunde vi koncentrera oss på att fira andakt och att be. Varje dag fick vi också dela med oss av vårt kyrie och vår gloria. Kyrie är en bön för allt det som är jobbigt, tungt just nu och Gloria är lovprisning och tacksång för allt det om är fint, fantastiskt just nu och att Gud aldrig lämnar oss ensamma.
Jag tänkte att jag ska dela med mig av mitt kyrie och min gloria just nu.
Mitt kyrie är att er skriftskola tar slut idag. Va tråkigt att vi inte ska träffas lika ofta i framtiden. Va tråkigt att vi inte kan fara på flera skribaläger med er. Vi hade ju så roligt tillsammans.
Mitt kyrie är också det att jag vet att det finns en del av er som kämpar lite extra mycket med att orka med allt det som livet innebär. Ni ska veta att ni finns i mina böner.
Min gloria är att ni konfirmeras idag! Vilken högtidsdag, vilken glädje, vilken lovsång! Ni är så fina ungdomar! Fantastiska, godhjärtade, kloka och fulla av humor.
Min gloria är också alla fina mina minnen från era läger. Jag är tacksam för varje skratt, lilla ollen och funky chicken. Jag är tacksam för den goda gemenskapen och de stämningsfulla och berörande andakterna. Jag är tacksam för nya tankar och aha-upplevelser. Jag är tacksam för fritiden, det vackra vädret och de roliga sketcherna. Jag är tacksam för tjej- och killsnackens berörande samtal och alla nya frågor som arbetspassen och samtalen gett upphov till. Jag är tacksam över sångerna och känslan av Guds heliga nävaro.
Min gloria är framförallt att Gud, som är större än vi någonsin kan förstå, älskar er gränslöst och att den famn som ni lades i i dopet bär er genom hela era liv!
Även om skriftskolan tar slut idag så hoppas vi, ledare och hjälpledare, att vi ska få se er många gånger igen. Kanske i högmässan på söndagar? Kanske i hjälpisutbildningen? Kanske i Café aderton? Kanske i en tjej- eller killgrupp? Men åtminstone vill vi se er på skribaåterträffen i början av oktober! Må Gud välsigna ert fortsatta livsäventyr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar