Sommarandrum: Tjejsnack på skribaläger

Vi sitter i en ring. Åtta konfirmandtjejer, två hjälpisflickor och jag. Vi känner varandra ganska bra vid det här laget. Vi är inne på skribalägrets nästsista dag och det är över ett halvt år sedan konfirmationsäventyret började.

En av tjejerna tittar sin kompis i ögonen och säger: ”Du är sååå fin! Jag älskar ditt skratt och skrattgropen du har på kinden. Varje gång du skrattar börjar jag också skratta. Jag kan inte låta bli.” En annan tjej fortsätter: ”Jag tycker också om ditt skratt och att man kan prata med dig om allt. Vi har inte känt varandra så värst länge, bara i två år, men du har blivit en av mina allra bästa vänner. Jag älskar dig.” Nu börjar tårarna rinna. Både hos den tjej som säger de kärleksfulla orden men också hos den tjej som får ta emot dem.

En tredje tjej får harkla sig innan hon kan börja: ”Du säger alltid att du är ful men det är inte sant. Du är jätte, jätte vacker. Du vet bara inte om det. Särskilt mycket gillar jag dina himmelsblåa ögon som liksom glittrar. Jag blir så himla glad varje gång jag ser dig!”. Nu gråter nästan alla tjejer i ringen. Vi är djupt berörda. Det känns så otroligt fint att få höra att man är omtyckt och uppskattad. Och det känns minst lika fint att få säga att man tycker om någon. Ja, man blir berörd av att bara lyssna på kärleksförklaringarna och de vänliga orden.

Efter de snälla orden säger vi tack till varandra. Och när orden inte räcker till kramas vi. När alla elva i gruppen blivit bekräftade och översvämmade med affirmationer och uppmuntrande ord är gruppen inte längre den samma. Vi har alla fått lite rakare ryggradar och vi liksom bubblar av glädje och framtidstro. Vi har knytit starka band till varandra och gemenskapen har fördjupats.

Innan vi började bekräftelseövningen hade vi samtalat om självkännedom, självförtroende och självkänsla. Om hur viktigt det är att komma ihåg att säga åt familjemedlemmar och vänner att vi tycker om dem. Och att det inte räcker att berömma färdigheter och ytliga egenskaper. Utan att vi också behöver säga att vi tycker om våra nära och kära för dem de är. Inte för hur de ser ut eller vad de presterar. Utan för att de finns till.

Varje gång som vi bekräftar och ser varandra blir vi en aning helare och livet en aning vackrare. Vi får smaka på himmelriket och hoppet växer starkare i våra hjärtan.

Vi ber.
Gud. Hjälp mig att se och bekräfta en kär vän idag. Amen.

Musik: India Arie – Beautiful Flower