Förra söndagen, på första advent, ställde vi oss i folkskaran som tog emot Jesus när han kom ridande på åsnan in i Jerusalem och vi stämde in i jubelropet och lovprisningen: ”Hosianna! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn!” Vi hälsade Jesus som vår Konung och gladde oss åt att han har kommit för att befria oss till gemenskap med Gud och med varandra. Vi lyfte blicken mot påsken och Jesu försoningsverk. Julen och påsken kan inte skiljas åt. Julens evangelium om att Gud blev människa, att Ordet blev kött, får sin klangbotten i Jesu lidande, död och uppståndelse.
Idag, på andra advent, lyfter vi blicken mot framtiden och gläder oss över Bibelns löfte att Jesus en gång skall komma tillbaka. Inte i ödmjukhet ridande på en åsna utan i härlighet: ”Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag.” Bibelns ord är trösterika. Trösterika på flera sätt. Även om det finns mycket lidande, orättvisor och ondska i världen får vi se fram emot den dag då Kristus skall komma för att slutgiltigt befria världen. Och vi behöver inte oroa oss för att vi ska missa det, eller oroa oss för att någon av alla dessa messiasar och frälsare som dyker upp ska vara Människosonen som vi väntar på. Nej, när Människosonens dag är inne ska alla knän böjas och alla tungor bekänna att Jesus är Herre.
I väntan på Människosonens dag har vi fått vår kallelse att älska Gud över allting och vår medmänniska som oss själva. När vi gör detta tillkommer Guds rike. I evangeliet säger Jesus idag: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”
Guds rike finns inom oss! När vi längtar efter gemenskap med Gud och när vi förbereder oss under adventsfastan för att ta emot Kristus på julen och en gång vid hans återkomst behöver vi bege oss på en pilgrimsresa inåt. En resa från ytan till djupet. En resa från det som gör oss ofokuserade och splittrade till ett närvarande och helhjärtat liv. En resa från det som lockar oss till egocentrism och fåfänglighet till ett gemenskapsskapande och kärleksfullt liv.
Man kan på olika sätt, genom olika andliga övningar, träna sig i att leva mera närvarande, helhjärtat och kärleksfullt. Vår högmässa är fylld av andliga övningar. En sådan andlig övning är fridshälsningen, pax. Fridshälsningen som kommer just före nattvardssången Agnus dei, O Guds lamm, och nattvarden. När vi hälsar varandra med Guds frid möts vi som systrar och bröder i Kristus. Vi bär på samma längtan efter en fridfullare och fredligare värld. Vi får känna gemenskap med varandra och vi ges en möjlighet att be om förlåtelse av varandra ifall det behövs. I Matt. 5:23 läser vi: ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom, kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.”
Fridshälsningen har funnits med i de kristna gudstjänsterna ända sedan fornkyrkans tid. Redan i Nya testamentet nämner Paulus i sina brev seden att utväxla en ”helig kyss”. På den tiden hörde fridshälsningen ihop med offertoriet och den allmänna förbönen som ett tecken på de döptas samhörighet. Av någon anledning, som man inte känner till, flyttades fridshälsningen senast i början av 400-talet till omedelbart innan kommunionen, nattvarden.
Fridshälsningen symboliserar samhörigheten, friden och freden mellan oss människor men också den frid och fred som Gud önskar oss och lämnar till oss. När Jesus visade sig för lärjungarna efter uppståndelsen hälsade han dem med orden: ”Frid åt er alla”.
Fridshälsningen blir en konkret, handfast påminnelse om det dubbla kärleksbudet. Vi är kallade att leva i fred med Gud, i fred med våra medmänniskor och i fred med oss själva. Med en enkel handskakning påminns vi om detta. I fridshälsningen får vi också vår kallelse att efter högmässan gå ut i världen och skapa fred.
Andliga övningar är inte lätta. De kräver träning och ibland också mod. En del av oss upplever att fridshälsningen i kyrkan känns obekväm och att den stör rytmen och avbryter upplevelsen av tillbedjan. Det är okej att känna så. Att skapa fred i världen är inte lätt och kräver mycket av oss. Att önska våra medmänniskor Guds frid genom det vi säger och gör kräver att vi måste stiga ut ur vår egen bekvämlighet. Och det får vi öva i högmässan.
Fridshälsningen är en andlig övning där vi övar oss i att leva i fred med varandra. I väntan på Kristi återkomst är vi kallade att skapa fred i världen. Fred med Gud, fred med vår medmänniska och fred med oss själva. När vi skapar fred tillkommer Guds rike och fredens väg går utifrån in och från hjärta till hjärta.
Adventstiden är väntan på Kristi ankomst. Men egentligen är varje människomöte Kristi ankomst. Varje gång vi möter en människa utmanas vi att stiga in i vårt hjärta och handla i kärlek och fred. Vi behöver stiga in i våra hjärtan. Där är Jesus. Där är Gud rike. Amen.
(Den här predikan är inspirerad av Charlotta Rosman Nissens bok "Kyrie och gloria. Att levandegöra gudstjänsten för ungdomar.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar