Predikan på tredje söndagen efter trettondagen 2010

Predikan var klar 11.05 idag och 11.40 gick bussen till St. Katarina. Tankearbetet var klart igår men idag kunde jag väva fram den röda tråden och sålla bort det överflödiga.

Den första kärleken
Det fanns en tid i mitt liv då jag helhjärtat och frenetiskt sökte Gud. Jag såg på de andra som berördes av anden och jag längtade efter samma känslosvall och påtagliga gudsupplevelser. Varför kunde jag inte tala i tungor? Varför rann det inte tårar ner för mina kinder när jag desperat och kanske lite demonstrativt lyfte händerna mot himlen i lovsång och tillbedjan? Varför fick jag inga profetiska tilltal med bibelord och framtidsvisioner? Kanske jag inte sökte Guds rike tillräckligt så att jag kunde få allt det andra också (Matt 6:33)? Kanske mitt dop inte var bibliskt utan att det var troendedop, vuxendop som var det enda rätta? Kanske jag inte var tillräckligt uthållig i bönen och i bibelläsningen? Kanske jag inte var en tillräckligt god medmänniska för min nästa? Kanske min tro var för svag? Kanske det var något fel på mig? Kanske jag inte var utvald? Kanske Gud inte älskade mig?

När jag läste texter i Bibeln som handlade om tro eller om att söka Guds rike tolkade jag dem i ljuset av min egen tro. Eftersom jag tydligen inte sökte Guds rike tillräcklig fick jag inte heller allt det andra också. Efter som jag inte trodde tillräckligt starkt kunde Gud inte gripa in i mitt liv och beröra mig på det sätt som Jesus helar officerarens tjänare eller som mina vänner fick nådegåvor. Min tro räckte inte till.

Tron hade blivit gärning. Jag trodde det var min tro som skulle frälsa mig. Jag hade missat poängen med bibeltexterna och tappat bort nåden.

Martin Luther kämpade också. Ovissheten om hans gärningar räckte till plågade honom och han fick svåra samvetskval. Hur skulle han finna en nådig Gud? Hur skulle han räcka till? Hur skulle han duga? Om det var genom den berömda tornupplevelsen eller om det var genom en långsamt framväxande insikt som Luther fann nåden spelar ingen roll. Genom läsning av Romarbrevet 1:17, som vi hörde som andra läsning idag, fick Luther insikt om att gärningar inte räddar utan det gör tron. Och tron kan man inte få genom gärningar utan genom nåd. Upptäckten blev en befrielse för Luther då fokus flyttade från hans ansträngningar till vad Gud gjort genom Jesus Kristus.

Tro är nåd. Det är inte vår tro vi skall tro på. Vi behöver inte oroa oss för om vår tro duger, om den är stark och stor nog. Om vi tror på vår tro bygger vi på vår egen styrka och gör vår tro till en gärning. Vår tro kan ibland vara stark som ett förklaringsberg men den får också vara bräcklig, tvivlande och svårformulerad. Den behöver inte förstå allt eller omfatta ett åsiktspaket. Tron frälser inte, det är Kristus som frälser. Tron försonar inte, det är Kristus om försonar. Det är innehållet i tron som är viktig.

Kyrkan har många vackra och viktiga ord och tankar, som uppkommit genom mycket bön och kamp, som formulerar tron. Men innehållet i kyrkan tro är inte bokstäver eller tankar utan en person, Jesus Kristus, och det som han har gjort för oss. Det är den tro som kyrkan bekänner och förkunnar.

När min egen lilla tro är bräcklig, tvivlande och svårformulerad får jag komma med den till kyrkan och låta den inneslutas i kyrkans tro. Min egen lilla tro klarar sig inte på egen hand. Den behöver få leva och utvecklas i kyrkans tro, som inte är bokstäver och tankar utan en person, Jesus Kristus som vi möter i ordet och sakramenten. Vi får släppa våra egna krav på att förstå allt, klara av allt, omfatta allt och istället bli en efterföljare, en efterföljare till Kristus. När vi döper våra barn, när vi tar del av nattvardens bröd och vin, när vi firar gudstjänst tillsammans och när vi handlar i kärlek möter vi Herren. Och det är bara i hans närvaro som vår tro kan växa och bli stark.

I dagens evangelium möts den mänsklig tron, den förtvivlade och hjälplösa, med innehållet i kyrkans levande tro, Jesus Kristus. Officeraren ser sin egen bräcklighet och svaghet och lägger allt i Jesu händer. Han möter Gud uppenbarad i Jesus Kristus.

Jag söker fortfarande Gud helhjärtat men för det mesta mindre frenetiskt och ansträngt. Jag kan fortfarande inte tala i tungor. Jag rörs inte till tårar när jag sjunger lovsång. Jag får inga profetiska tilltal med bibelcitat och framtidsvisioner. Någon kanske skulle hävda att jag förlorat den första kärleken, vilket vi varnas för i uppenbarelseboken (Upp 2), själv känner jag att jag har fått komma tillbaka hem till den första kärleken. Den som tryggt vaggade mig till sömns när vi bett aftonbön, mamma, lillebror och jag.

Vi ber.

Jesus, vi närmar oss dig, du osynliga, men närvarande. När vår tro är famlande och osäker, ge oss tid att bli stilla och lyhörda. När livet trasas sönder och tron sätts på prov, ge oss kraft att ropa ut vår förtvivlan. När trons landskap vidgas i insikt och tacksamhet, fyll oss med lovsångens glädje. I ditt namn. Amen.